Gästinlägg från en pilot ur SAE ISAF MEDEVAC:
Läkaren, sjuksystern, färdmekanikern och uppdragsspecialisten lyfter ut patienten för att lämna över honom till den afghanska ambulansen. Foto: Younggun
Sådär ja. Det sjuttiosjunde medevacuppdraget genomfört. Efter nästan fyra veckors väntan kom larmet. En afghansk soldat hade skadats i en bilolycka och fanns på en FOB cirka en timmes flygning från vår bas Marmal, där kvalificerad sjukvård finns att tillgå. Han skulle egentligen ha flugits av en amerikansk Blackhawk som inte kunde genomföra flygningen, då vädret var för dåligt i samband med mörkrets inbrott. Vår ledningsfunktion, MSE, hade varit uppmärksamma och noterat den uteblivna transporten. Efter kontroll med vår meteorolog, hade man låtit meddela PECC (patientevakueringscellen, som dirigerar alla sjuktransporter) att vi skulle kunna ta oss an uppdraget i gryningen morgonen efter. I egenskap av Mission Commander fick jag information om det eventuella uppdraget och att det kunde komma tidigt nästa morgon. Det behövdes inte mycket huvudräkning för att inse att det var dags för John Blund, för att vara utvilad om larmet skulle komma. Jag tittade över utrustningen samt förberedde mina kläder, för att likt en brandman kliva i dem, och lade mig för att försöka somna. Knack-knack-knack. Det kändes som att huvudet precis nått kudden när det bankade på vår dörr. Det var planeringsofficeren, spindeln i nätet på MSE, som stod där. ”- Det är GO på jobbet; start kvart i!”
Det var fortfarande becksvart och jag var på väg ned till våra beredskapslokaler, när jag noterade att vädret inte såg något vidare ut. Jag började mentalt förbereda mig för en lite krångligare färdväg för att kunna nå basen där den skadade soldaten fanns. Vädret på sträckan till denna del av landet hade varit ”grisigt” i flera dagar och idag såg inte ut att bli något undantag. Väl inne på briefingen meddelade meteorologen dock att det såg hyfsat ut. De officiella väderbilderna, utfärdade av flygbasen vi står på, visade på sämre väder och innebar att vi inte skulle ha kunnat starta om inte vår meteorolog funnits där med sin expertis inom området.
Från en gott sovande skara, till ett väloljat maskineri på en handfull minuter. För att kunna genomföra ett medevacuppdrag, så att man kan garantera att patienten kommer dit han ska i bästa möjliga skick, krävs att alla funktioner är igång och på tå. När vi går ut till helikoptrarna är hela vår organisation igång i ett betydligt högre tempo än de senaste veckorna, trots att det är långt före frukost.
Solen är på väg upp. Vi har hunnit en bit på väg och kan konstatera att vår meteorolog gett oss rätt information. Foto: Pinocchio
Landskapet, det vi kan se mellan dimslöjorna, har ändrat skepnad sedan sist jag passerade. Med sitt snötäcke påminner det om vår svenska fjällvärld, men är ändå totalt annorlunda. Hos oss finns inga byar på två tusen meters höjd, våra hus är inte gjorda av lera och våra hus saknar inte glaset i fönsteröppningarna. En kärv gammal jägarlöjtnant framstår som helylle i jämförelse.
På väg hem med patienten ombord. Dimma under, moln över. Foto: Pinocchio
Efter att ha landat, tagit ombord patienten och därefter startat mot vår hemmabas, slår det mig hur väl uppdraget flyter. Men det är inte här, på flera tusen fot det avgörs. Hela vår verksamhet bygger på att vara väl förberedda och göra rätt val innan uppdraget påbörjas.
Uppdragsspecialistens vy strax innan upphämtning av patienten. Foto: Younggun
Efter att ha lämnat ifrån oss patienten, denna gång vid ett afghanskt fältsjukhus, återgår vi till vår flygbas. Hjulen hinner knappt ta mark innan febrila åtgärder tar vid för att göra helikoptrar och besättningar redo för nästa uppdrag. Ett uppdrag som vi hoppas få vänta på minst lika länge igen.
PINOCCHIO