2007 tjänstgjorde två av mina underställda, Christoffer och Fredrik, på ett Mobile Observation Team på FS13 i Afghanistan. Under deras tjänstgöring så kom de väldigt nära en dövstum pojke som levde i en av bergsbyarna strax söder om Mazar-e-Sharif. Den föräldralösa pojken som då var cirka 12 år, levde under väldigt svåra förhållanden, utan hem och med sparsamt med mat.
Den grupp som Fredrik ledde bestämde sig under sin tjänstgöring för att försöka få in pojken till ett barnhem i Mazar-e-Sharif. Efter en del byråkratiska förhandlingar lyckades gruppen få en plats för den dövstumma pojken som kom att kallas Jaweed. Detta initiativ uppmärksammades vid tiden i tv-serien om svenska soldater i Afghanistan, Fredsstyrkan och i annan svensk media.
Stoffe, Jaweed och Fredrik
Nu 2012 åter på plats i Afghanistan så frågade Fredrik och Christoffer mig häromdagen om vi inte kunde göra ett besök på barnhemmet för att se hur Jaweed hade det, om han överhuvudtaget levde. Jag tyckte att idén var bra och vi beslöt oss för att ta oss dit en dag då tjänsten medgav det.
En vacker vinterdag i början på februari 2012, bestämde vi oss för att ta oss till barnhemmet i två bepansrade bilar. Den senaste veckan hade varit mycket kall med temperaturer ner mot -10 grader och man kan bara föreställa sig vilket lidande de afghanska människorna måste uthärda i byar runt om i landet. Med brist på ved, boendes i lerhus utan någon riktig värmekälla, dåligt med mat och sjukvård måste många stryka med under den hårda vintern.
Idag lyser solen och på vägen till barnhemmet så verkar livet i förorterna till Mazar-e-Sharif ändå ganska drägligt när vi rullar fram på de dåliga vägarna i våra galtar. Men hur känns det när solen gått ner? Då kommer kylan och hungern krypandes. Mina tankar går till mina egna barn. Så ovetandes om hur hårt livet kan vara 600 mil från Sverige. För mig känns det helt otänkbart hur man klarar av att lämna sitt eget barn till ett barnhem. En lyx som vissa i Afghanistan inte kan unna sig, då de varken kan erbjuda mat eller en framtid till sina söner och döttrar. I ljuset av det så är ett barnhem kanske bättre. Undrar hur det känns för ett barn att bli förskjuten av sina föräldrar om de över huvud taget lever? Tankarna far runt i mitt huvud.
Efter cirka 20 minuters bilfärd svänger vi in på en vändplan framför ett muromgärdat huskomplex. Jag beordrar avsittning och vi kliver ur bilarna. Fredrik, Christoffer och jag tar av oss stridsutrustningen medan några av våra kamrater vaktar våra fordon. Borta vid hörnet av muren står en pojke och vinkar. –Det är Jaweed, säger Christoffer upphetsat.
Stoffe och Jaweed
Fredrik vinkar och Jaweed kommer springande. Det är helt otroligt. Det har gått 5 år och den första vi träffar, det är Jaweed. Pojken kastar sig i Christoffers armar, så glad att återse sina svenska vänner. Han kommunicerar med gester och ljud i sin iver att försöka uttrycka sin glädje. Jag ser att både Fredrik och Christoffer är märkbart berörda, det är jag med.
Jaweed tar Fredrik under armen och drar honom efter sig in genom dörrporten. Jag och Christoffer följer efter. Väl därinne så möts vi av flera pojkar som nyfiket hälsar på oss. Jaweed tar oss in i ett av husen och leder oss till barnhemsföreståndaren, en äldre skäggprydd man med snälla ögon. Vi slår oss ner på hans kontor tillsammans med vår tolk och hör oss för om Jaweed och barnhemmet. Barnhemmet har knappt 70 barn. De yngsta är något år och de äldsta 18. Det är en blandning av både pojkar och flickor men mest pojkar. Jaweed har gjort stora framsteg sedan han lämnades här för 5 år sedan. Han kommer alltid att vara dövstum men föreståndaren berättar att det inte är något fel på hans huvud. Han har lärt sig att läsa och skriva och han är väldigt nyfiken på datorer. Medan vi sitter där leker Jaweed med min kamera. Jag oroar mig lite för att han ska radera alla bilder men märker snart att han hanterar den med stor skicklighet. Jag koncentrerar mig istället på samtalet.
Hos barnhemsdirektören
Jaweed får stanna i ytterligare ett år på barnhemmet innan det är dags för honom att göra något annat. Fredrik har tidigare varit i kontakt med personer i Sverige om en eventuell adoption och resa till Sverige.
Samtalet fortsätter ytterligare cirka 20 minuter innan vi visas runt på barnhemmet. Standarden är inte hög men bättre än vad jag förväntade mig. Barnen sover cirka 20 stycken i varje rum med sängar som står tätt intill varandra. De får viss utbildning med både läsning, skrivning, matte och engelska. Sannolikt är det långt mycket mer än barnen ute på landsbygden får, som måste hjälpa till för att föda hushållet, genom att vakta får eller jobba i jordbruk. Den enda värmekällan i barnhemmet är några primitiva mindre vedeldade kaminer. Det gör att det är lite rökigt men ger ändå en något sånär behaglig värme.
Vi visas runt ytterligare till köket, lektionssalarna och gården runt huset. Det börjar bli dags för oss att ge oss av. Vi överlämnar en liten gåva som vi samlat ihop till på förbandet och utbyter kontaktuppgifter.
Jaweed gestikulerar mycket, jag förstår bara brottstycken. Att vi är vänner, att vi flyger helikoptrar och att han är mycket glad att träffa oss. Han vill följa med oss i bilarna. Hans vänner trängs runt oss och uttrycker enkla fraser på engelska.
Vi sätter på oss stridsutrustningen. Fredrik förklarar med gester för Jaweed att han tyvärr inte kan följa med oss. Fredrik och Christoffer ger Jaweed en avskedskram. När vi rullar iväg på den gropiga grusvägen står Jaweed och vinkar tills vi försvinner vid nästa vägkrök. Jag är oerhört upprymd över vad jag upplevt denna dag. Jag hade förväntat mig misär och elände men måste erkänna att även om barnhemmet var väldigt primitivt så fanns där en glädje och gemenskap. Jag upplevde att personalen var väldigt mån om barnen och att det faktiskt finns en viss framtid för dem då de inte längre får vara kvar, för Jaweed redan nästa år. På vägen hem pratar jag och Fredrik om de som engagerat sig hemma i Sverige för honom. En möjlighet att få bli undersökt på Lunds universitetssjukhus, chansen att gå i en svensk specialistskola för dövstumma och ett bättre liv. Man kan inte göra något för alla, men alla kan göra något för någon.
Skylt utanför barnhemmet
Övlt Harri Larsson
C SAE ISAF MEDEVAC
Länkar:
www.jaweed.nu
http://hd.se/landskrona/2008/10/18/de-blev-faangade-av-jaweeds-oede/
http://x05.guc.se/~jejoh/ISAF/index.html
