Allt är inte akut – men det kan ändå vara värt att ha koll på.
Därför finns spaningsberedskapen, ständigt redo att få reda på mer.
Om något okänt är på väg mot Sverige används jaktincidenten, men allt som sker i vårt närområde är inte att betrakta som kritiska händelser. Ibland finns det däremot intresse av att kontrollera vår omvärld ur ett annat perspektiv sett utifrån normalbilden. Spaningsberedskapen försöker bland annat ge svaret på frågan ”Pågår det något i vårt närområde som avviker från normalbilden och som Sverige behöver ha kunskap om?”. Spaningsberedskapen patrullerar våra gränser och till viss del internationellt luftrum och hav i vårt närområde för att titta på och dokumentera fartyg, flygplan och pågående verksamhet, exempelvis militärövningar.
Flygvapnet har i princip alltid haft dedikerade resurser helt inriktade på fotografering från flygplan – från specialbeställda S11 Dornier till spaningsversioner av både Tunnan, Lansen, Draken och Viggen. I Viggensystemet fanns det två olika typer av spaningsflygplan. SF37 för fotospaning och SH37 för radarspaning. Oftast genomfördes spaningsföretagen med en rote SF/SH för att deras sensorer kompletterade varandra. Arvet från båda dessa plattformar har övergått i Jas 39.
Bild tagen 1994 från SF37 över internationellt vatten.
Idag har flygvapnet inget specialtillverkat stridsflygplan för spaning utan samtliga flygplan av modellen Jas 39 kan användas för uppgiften. Genom en knapptryckning av piloten blir flygplanet ett spaningsflygplan. Då ett flygplan förväntas användas i spaningsincidenten bärs normalt extra sensorer. Flygplanet bär alltid radar och har en inbyggd framåtriktad kamera, men vid spaningsincident vill vi ofta ha möjlighet att samla mer information. Detta görs genom att flygplanen utrustas med exempelvis spaningskapsel (SPK) eller Laser Designator Pod, LDP. Med SPK tar piloten högupplösta digitala bilder och med LDP finns möjlighet att filma objekt både i dagsljus och under mörker. Beroende på syftet med spaningsinsatsen kan flera sensorer användas och tillsammans ger det en mycket bra bild av omvärlden, objekt och händelser.
Precis som i jaktincidenten genomförs spaningsincident normalt med två flygplan, det vill säga en rote. Orsakerna är flera. Flygningen kan ske långt från land. Det är då en extra trygghet att vara två piloter på plats om något skulle inträffa. Två flygplan ger dessutom en säkerhet om någon sensor skulle vara trasig. Genom roteuppträdande kan dessutom vissa uppgifter fördelas ut inom förbandet exempelvis att spana med radarn i luftrummet så att vi inte riskerar att kollidera med en helikopter.
Det brittiska hangarfartyget HMS Illustrious fotograferad med SPK.
Ett spaningsuppdrag svarar normalt på en fråga ställd av högre chef. Frågan omsätts till en uppgift och därefter fattas beslut om genomförande och val av lämplig sensor. Två vanliga uppgifter är Lokalisera och/eller Identifiera. Lokaliseringsuppgiften löser piloten troligen med hjälp av sin radar och sina ögon. Identifieringsuppgiften löser piloten genom att hitta objektet med radar och sedan med ögonspaning och eventuellt LDP fastställa typ och nationalitet.
Sedan drygt fem år tillbaka har en viss anpassning mot en internationell militär standard genomförts. Denna benämner uppgifter, syfte och mål något annorlunda än den som historiskt använts i Sverige och den återfinns i ATP-47 (NATO Handbook for Air Reconnaissance Tasking and Reporting).
Text: Överstelöjtnant Anders Segerby, flygchef F17
Foto: Försvarsmakten
FOTNOT: Textförfattaren har flugit i incidentberedskap jakt och spaning sedan 1991 i AJ37, SF37, SH37, JA37 och JAS.
