Den senaste tiden har jag träffat flera personer som delat med sig av sina personliga upplevelser och erfarenheter. Det gäller inte minst under den vecka som gått där Veterandagen samt evenemangen kring den stod i fokus. Men det handlar även om möten med personer i andra sammanhang. Jag vill i detta inlägg dela med mig av några av dessa möten. Jag gör det eftersom de känns viktiga för mig.
För mig har det varit en rad starka möten. Möten som känns och som berör. Möten som får mig att reflektera. Möten som påverkar mig.
Jag uppskattar det – det personliga mötet. Om man själv är uppmärksam och lyssnar, på riktigt, finns såväl berättelsen som känslan för den där. Jag är tacksam mot Er som delade era upplevelser med mig och som nämns i detta inlägg. Jag hoppas att ni inte tar illa upp att jag berättar om mitt möte med just Er. Om det inte känns rätt vill jag att ni på enklaste sätt uttrycker det så lovar jag att ta bort det.
Veteranmonumentet Restare
Veteranerna
Under en middag på Karlberg, dagen före Veterandagen, för blivande medaljörer satt jag bredvid Johan som tjänstgjorde i Uganda förra året. Han fick Försvarsmaktens Förtjänstmedalj för sitt personliga agerande i samband med en incident där situationen mellan två grupper soldater från olika länder urartade. Jag frågade om händelsen och Johan berättade om, en för mig, skrämmande och hotfull situation. Enkelt, tydligt och ödmjukt berättade han hur han upplevde situationen och hur han agerade, mer eller mindre per automatik och med självklarhet. På hans andra sida, vid middagsbordet på Karlberg satt hans mor. Hon lyssnade lika intensivt och uppmärksamt som jag själv. Efteråt berättade hon för mig att hon inte tidigare hört Johans historia. Hon hade inte frågat och Johan hade inte tagit initiativ att berätta, främst av hänsyn tagen till henne som jag förstod det.
Samma kväll träffade jag Roger som under ett uppdrag i Afghanistan förra året blev mycket allvarligt skadad. Att få Rogers egna ord kring den händelse som inneburit stort personligt lidande och som påtagligt förändrat hans liv, är omtumlande. Jag måste medge det. Hur långt jag än försöker sätta mig in hans situation, kan jag bara ana delar av hans upplevelser, om det han tvingats gå igenom. Det är Rogers sätt att berätta om sina upplevelser, för mig, som berör mig mest. Sakligt, utan omskrivningar och med en trovärdighet som går att ta på. Hans blick är stadig och trygg, hans ord träffar, det känns.
Skador kan vara uppenbara, som i Rogers fall, men de kan också vara osynliga. Under tjänstgöring i Bosnien 1995 blev Michael, tillsammans med en grupp observatörer, tillfångatagen. Under några skälvande och mycket pressande dygn i fångenskap utsattes han och hans kollegor för hot. Han blev personligen hotad till livet. Det gick så långt att han fick reda på när man avsåg att ta hans liv. Men Michael frigavs. I hans utelämnande berättelse om händelsen som sådan finns egentligen inget positivt. I den finns bara okänsligt agerande från förövarna samt hans egen rädsla och skräck. Jag skall inte gå in på några detaljer, det vore respektlöst, men Michael berättade för mig om åren efter händelsen som de värsta i hans liv, där han gång efter annan återupplevde händelser och skeenden. Han berättade också om sitt dåliga samvete när han blev frigiven samtidigt som andra blev kvar. Det som fascinerar mig mest är när Michael uttrycker att han är en bättre människa idag än före händelsen och att han tackar sina förövare för det. Det går inte att undvika att ställa frågan om vad han menar. Michael ser mig i ögonen och säger ungefär så här: ”Jag är en gladare och lyckligare person idag. Jag uppskattar livet och det jag har mer än jag gjorde tidigare. Jag kan prata om allt, svåra saker och om känslor. Jag visar känslor, något som jag inte kunde tidigare. Det finns inget att vara rädd för längre”.
Pensionären
Ett annat nyligt möte som jag uppskattar och som gav anledning till reflektion var när jag häromdagen träffade Pelle. Efter 43 år i Flygvapnet går han i dagarna i pension. Han ville komma och tacka för sina år i Flygvapnet. Han ville komma och tacka mig. Det blev ett mycket intressant, varmt och känslosamt möte. Som 16-åring i slutet av 60-talet klev Pelle in på rekryteringskontoret i Norrköping med ambition att bli fältflygare. Han hade då varit flygpojke ett par år. Utkomsten blev att han året därpå, som 17-åring påbörjade sin karriär i Flygvapnet där tjänst inom STRIL-systemet blev hans huvudsakliga område. Pelle förklarade hur mycket han uppskattat jobbet, om det han lärt sig, om kamratskapet, om värmen och om kärleken till detta. Han berättade också att hans yrkesliv påverkat honom som person, på djupet.
Att vara anställd i Försvarsmakten är inte bara ett 40-timmar-per vecka-åtagande mellan arbetstagare och arbetsgivare. Att vara officer är något mer, ett helhetsåtagande, något som sträcker över tiden – dygnet runt – året om. Ett åtagande där målet och laget är långt viktigare än jaget. De uppgifter vi är tränade och övade för att lösa, och beredda att lösa, formar oss. Det i sin tur skapar den arbetsmiljö och kamratskap som många av oss värderar högt. Det är Pelle och jag rörande överens om.
Flygvapnets Minnehall i Tre Vapen
Jag påstår att vi påverkas mer av det som sker i vår verksamhet ?än vad vi vill erkänna. Jag påstår också att vår historia präglar oss mer än vad vi är medvetna om. Fundera gärna lite kring det. Passar på att slå ett slag för ett par platser som lämpar sig mer än väl för en stunds kontemplation. Besök Flygvapnets Minneshall som finns i Tre Vapen på Banérgatan 62. Sätt er ner en stund och fundera över vad det är som döljer sig bakom de nästan tusen namn som idag finns präglade på väggen. Ta sedan den vackra promenaden över Gärdet, till det nyinvigda Veteranmonumentet, Restare, invid Sjöhistoriska muséet och gör samma sak där. Två mycket värdiga platser för eftertanke, för reflektion och att hämta kraft vid. Vid närmare eftertanke skall jag nog unna mig själv dessa besök i närtid. Jag behöver det.
Micael Bydén
Flygvapeninspektör