Inte många aktiva flygvapenpiloter har varit med om att leda en flygstyrka på mer än femtio flygplan i ett anfall. Under Red Flag övningen sker det två gånger, då Sverige fått förtroende att bemanna jobbet som Mission Commander. En av svenskarna, ”Tank” beskriver med egna ord.
Själva planeringen börjar cirka 36 timmar innan flygplanen lyfter med att en Air Tasking Order (ATO) ges ut. I ATO:n står det beskrivet vilken uppgift varje enhet har, hur många flygplan som ska flyga och vilka mål de har. Dessutom finns det en del som beskriver generellt vad som gäller för uppdraget, acceptabel risknivå och högre chefs mål. I det här fallet handlar det om att slå sig igenom fiendens luftförsvar för att eliminera fiendens förmåga till att genomföra terroristoperationer och förmåga till kemisk krigföring.
Först markerar vårt Mission Support Element (MSE) alla mål och kända hot på en karta. Jag, tillsammans med två ställföreträdare, börjar direkt med att grovt gå igenom hur uppdraget ska lösas samt hur vi ska göra för att undvika att krocka med varandra, en viktig sak då cirka 60 flygplan ska slå sig in i ett litet område fyllt med fientliga jaktflygplan och luftvärn. Att göra detta innan man börjar själva planeringen med alla andra är rätt skönt, då det gör att planeringen blir smidigare och betydligt snabbare.
Många olika flygplan
0700 dagen innan passet samlas alla delchefer tillsammans med mig för att snabbt gå igenom uppdraget, mitt upplägg samt ge egna synpunkter på hur vi ska lösa det. För det här uppdraget har vi en jakteskort (ledd av en amerikansk överste från Hawaii som flyger F-22 Raptor), en del som är ansvarig för att bekämpa luftvärnet (ledd av en amerikanska kapten som flyger F-16CM), en markmålsdel (ledd av en amerikansk kapten som flyger F-15E Strike Eagle), en ledningsdel (ledd av en amerikansk kapten som sitter i en E-3 Sentry) och slutligen en lufttankningsdel (också den amerikansk, KC-135).
0800 samlas resten av uppdragets chefer för den fortsatta planeringen. Här går jag åter igenom uppdraget i stort, hur jag vill genomföra det och hur vi ska separera från varandra. Väderbriefing visar tyvärr att det under uppdraget ska vara moln från cirka 1000-6000 meter över marken. Det är inget större problem när vi övar i Sverige, då vi inte har några problem med att flyga i moln. Här är reglerna sådana att det bara är vissa enheter som har tillåtelse att flyga i moln, vi bland annat, medan det stora flertalet inte får det. Det skapar rätt mycket extra arbete för att få till separationsplanen, då antalet höjder som finns tillgängliga minskar ordentligt. Dessutom skapar det problem med att fälla skarpa bomber (de bomber vi har kan fällas med hjälp av GPS-styrning) för reglerna här kräver att vi ser målet innan vi fäller.
En F-15 lyfter, bild från Nellis AFB.
Planeringen rullar på och det är tillfredsställande att se hur bra det flyter och hur alla strävar mot samma mål. Emirater, holländare, amerikaner och svenskar som med varandras hjälp löser problemen. Vi beslutar att huvuddelen av attackflygplanen ska flyga in på låg höjd, framförallt för att kunna ta sig under vädret och fram till målet. Att flyga lågt gör dessutom att man kan undvika vissa sorters luftvärnshot, men man exponerar sig samtidigt för andra sorters hot. Efter sju timmars arbete är det dags för en sista genomgång innan morgondagens briefing och på den deltar vår högre chef, chefen för Red Flag och den som är ansvarig för fiendesidan. Genomgången går bra, och vi får feedback på vissa detaljer som ska ändras innan den stora briefingen.
Dagen D
0900 på uppdragsdagen samlas alla besättningsmedlemmar för en ”Mass Brief”. Här börjar briefingen med att övningsledningen går igenom vilka regler som gäller. Vissa uppdateras dagligen och påverkar var man kan fälla motmedel, som facklor och remsor. Efter det följer en genomgång av fiendesidan som klarar ut vilka regler som gäller för själva striden. Mycket är rutin, men det är bra med en uppfräschning. Slutligen är det dags för min del av briefingen, att klara ut vad vi ska göra, när vi ska göra det och framförallt hur vi ska göra det! Briefingen avslutas med att vår högre chef, en amerikansk överste, ger oss ett litet pep-talk på amerikanskt manér: ”Let’s go out there and kick some ass!”
Vi fortsätter med en ordergivning för vår grupp, fyra JAS 39 Gripen laddade med en barlastad (utan sprängdel) GBU-49 på varje flygplan och simulerade jaktrobotar. Här går vi in på i detalj hur vi ska flyga, hur vi ska agera när vi t.ex. stöter på olika hot och hur vi ska slå ut våra mål. Vi fortsätter ner till våra lokaler vid plattan där vi har flygplanen för att byta om och får en sista check avseende vilka flygplan vi har, vad som är laddat och hur eventuella hot kommer att presenteras. Vi trycker i oss några mackor innan det är dags att gå ut till flygplanen.
Det är första gången Sverige övar tillsammans med amerikanska F-22.
Gripen på väg ut till startbanan.
Motorerna startar
Väl ute vid flygplanen så blir det mer och mer rutin som tar vid. Enda skillnaden idag är att det hänger en bomb under vingen, något som vi tyvärr inte är så bortskämda med! Uppstarten går bra, det är mycket som ska gås igenom och fås att fungera för att vi ska kunna kriga som vi har planerat; vapen, länkar, radiokanaler, igenkänningsutrustning, etc. På väg ut mot banan ser vi fiende-flygplanen starta och det är en häftig känsla att se uppdraget dra igång! Vi flyger ut till våra utgångslägen och får där en väderuppdatering av fiendesidan Tyvärr innebär den att vi inte kan komma in på låg höjd utan vi måste flytta upp hela uppdraget till ovan moln, cirka 3000 meter och uppåt.
Kriget drar igång när eskorten börjar med att svepa området och jag konstaterar nöjt att det är rätt bra att ha Stealth-flygplan på vår sida. Eskorten följs av SEAD-flygplanen som börjar störa och slå ut de fientliga luftvärnsställningarna. Till slut är det vår tur och vi följer i deras spår på väg in mot målområdet. Radarvarnaren är full av symboler, luftvärnsställningar som inte har blivit utslagna och fientlig jakt! Adrenalinet stiger på väg in mot målområdet, gäller bara att inte förivra sig och råka flyga in över något restriktionsområde. En luftvärnsställning dyker upp och vi svänger iväg för att undvika den innan vi påbörjar sista svängen in mot målområdet. Målet är täckt av moln, men vi har som tur är riktigt bra mållägen vilket gör att vi simulerar , på grund av väderreglerna, fällning av våra bomber med GPS-stöttning. Varnaren fortsätter att tjuta medan vi snabbt drar oss ur målområdet för att lämna plats åt nästa våg. Gruppchefen rapporterar till vår jakteskort att vi är tillgängliga för vår andra del av uppdraget- luftkriget. Med en knapptryckning ställer vi om flygplanet från attack till jakt. Vi sveper in mot målområdet igen för att skydda attackflygplanen och när sista flygplanet har lämnat sitt mål drar vi oss ur och återvänder tillbaka till Nellis. Puh, landningen går som vanligt bra och vi taxar in till vår uppställningsplats.
Fienden består av F-15 och F-16 flygplan målade i icke-amerikanska färger.
Flera möten återstår
Efter ett snabbt ombyte är det dags för de-briefing och passet gås igenom in i minsta detalj. Vi konstaterar att vi fick fyra bomber i målet på rätt tid, nu gäller det bara att se om vi har lyckats undgå bekämpning av luftvärnet! De-briefingen fortsätter med en attack- och en jaktutvärdering som till slut sätts ihop till en stor briefing där alla deltar och där hela striden spelas upp på storskärm. Slutligen görs det en sammanfattning av hur det har gått med hänsyn till de mål som fanns uppsatta och här får alla ingående delar feedback på planering och genomförandet, inte minst jag själv som Mission Commander. Det är otroligt givande att få feedback av proffs som kan sina saker och jag konstaterar att i dag flög det en generalmajor, en brigadgeneral och en överste på fiendesidan, samtidigt som vi hade två överstar som ingick i uppdraget!
Kapten ”Tank”
