Tp 84. Foto: Försvarsmakten
Det närmar sig årsdagen för när de första svenska JAS 39 Gripen och Tp 84 Hercules lyfte mot Italien för att delta i Operation Unified Protector (NATO:s militära insats i Libyen) och detta kommer säkert att uppmärksammas på olika sätt. Att känna till är dock att de svenska säkerhetspolitiska insatserna rörande Libyen redan hade pågått i drygt en månad innan de första Gripenplanen satte hjulen i marken på Sigonellabasen på Sicilien. Dessa insatser hade inkluderat svenskt militärflyg inom libyskt, luftförsvarskontrollerat luftrum och svensk flygvapenpersonal på en av de Khadaffikontrollerade flygbaserna.
För flygvapnets del börjar det i slutet av februari 2011. Den arabiska våren blåser över de nordafrikanska medelhavsstaterna med en sådan kraft att det börjar bli svårt för västvärldens underrättelsetjänster att följa med i händelseutvecklingen. Plötsligt når vårstormarna den nordafrikanska diktaturen Libyen och ett 50-tal svenskar beräknas av Utrikesdepartementet befinna sig i landet, mer eller mindre oförmögna att lämna området i och med att gränserna stängts av regimen. Kaos råder i hamnar och på internationella flygplatser.
För den flygtaktiska staben i Högkvarteret (FTS) och insatsförbandet Transport- och specialflygenheten (TSFE) är rutinerna sedan länge fastlagda och beprövade när det gäller flygningar till länder med förhöjd hotbild, och när väl förfrågan kommer om att ställa ett flygplan till förfogande för flygningar till Libyen vet alla vad som ska göras. Icke förty finns stora skillnader mellan hur transportflygningar genomförs vardagligdags och med vad som nu förväntas. Nu handlar det inte om en enstaka flygning, utan om ett okänt antal företag till okända baser, dessutom en brådskande ombasering till en liten ö i Medelhavet som snabbt fylls upp av en rad länders transportflyg. Den politiska ledningen kräver snabba åtgärder. Dock finns inledningsvis en stor ovisshet i säkerhetsläget, såväl på marken som i luften. Khadaffiregimens luftvärn skyddar Tripoli, det finns operativt jaktflyg i närheten och i huvudstaden patrullerar säkerhetsstyrkor och legosoldater. Dessutom är uppgiften något oklar. Vilka ska evakueras? Under vems ledning? Och väl på marken: hur länge ska besättningen vänta på att samtliga hinner ombord? Vem skyddar flygplanet när det väl är på plats i Libyen?
Personal från i huvudsak FTS genomförande- och underrättelseavdelningar fick lägga många övertidstimmar under den sista helgen i februari på att ta fram den operationsorder med tillhörande hotbedömning som till slut innebar att en Tp 84 Hercules med sjukvårdsutrustning kunde ombasera till Malta. Planeringen genomfördes med viktigt stöd av flera olika delar av FTS och övriga Högkvarteret, vilket senare under våren skulle visa sig vara en stor framgångsfaktor. Här skapades medvetandet och kunskapsuppbyggnaden om insatsområde Libyen.
Till Malta skickades omgående samverkansofficerare för att söka samband med andra nationers militär och därmed öka eget planeringsläge. Två dagar efter Tp 84:ans ombasering skickades även en flygbasjägarenhet ner till området, för att för första gången kunna utgöra skarp flygsäkring i samband med internationella transportflygningar, förvisso i begränsad form.
Totalt genomförde den svenska flygvapenenheten tillsammans med personal från UD och MSB under slutet av februari och början på mars ett antal lyckade NEO- (Non-Combatant Evacuation Operations) och humanitära uppdrag till olika flygfält i de krisdrabbade nordafrikanska länderna.
De insatser med Tp 84 som genomfördes inom ramen för NEO och UNHCRs hjälpinsatser i slutet av februari och i början av mars 2011, var till stora delar avgörande för att det senare stridsflygbidraget till Operation Unified Protector kunde inledas med så kort förberedelsetid. Beredskapshållningen inom ramen för NBG har ofta lyfts fram som den viktigaste faktorn för själva förbandet, men för att Försvarsmakten överhuvudtaget skulle kunna ta fram underlag till politiska och operativa beslut samt styrkegenereringsprocessen i NATO:s högkvarter, var erfarenheterna från februari-mars ovärderliga.
Det här inlägget är således en kort historisk tillbakablick och påminnelse om vikten av ett väl utfört stabsarbete för att kratta manegen för deployerande förband. I detta fall utfördes arbetet i huvudsak av stabspersonalen i Högkvarterets olika avdelningar men också av den utskickade personalen till Malta (besättningar, samverkansbefäl, flygbasjägare, teknisk personal osv.) vars erfarenheter gick rakt in i planeringsprocessen för vad som komma skulle. Det var här den svenska militära insatsen i Libyen startade 2011, en insats som någon månad senare skulle utveckla sig till en viktig milstolpe i flygvapnets historia.
/Stabsofficer FTS
