Med anledning av att det idag, den 1 juli, är 85 år sedan Flygvapnet påbörjade sin verksamhet kommer här ett gästinlägg av Lennart Berns från Svensk Flyghistorisk Förening.
S 6 Fokker CV-E fanns i Flygvapnet 1927-1945 med 48 flygplan
Den första militära flygningen i Sverige ägde rum i februari 1912 på Värtan utanför Stockholm med ett till marinen donerat flygplan. Det första militära flygförbandet organiserades sommaren samma år av dåvarande Arméns flygavdelning på Axvall. Arméns flygavdelning utvecklades genom 1914 års härordning till Arméns flygkompani, medan Marinen organiserade sitt eget flygväsen. Genom 1925 års försvarsbeslut sammanfördes Arméns och Marinens flyg till ett självständigt flygvapen, vilket 1 juli 1926 påbörjade sin verksamhet med fyra flygkårer, en flygskola och några verkstäder. Att Flygvapnet bildades då, när det rådde en allmän fredsoptimism och nedrustningsvilja, berodde snarare på rationaliseringssträvan än på militära krav. Med gemensam ledning för arméns och marinens flyg hoppades man dessutom nå operativa fördelar.
Förutsättningarna för det nybildade Flygvapnet, f.ö. ett av de tidigaste i världen, att bli krigsdugligt var inte särskilt goda. Det fick t.ex. inte det beslutade antalet 229 flygplan, de första åren förekom inre motsättningar mellan till Flygvapnet kommenderade armé- och marinofficerare och dessutom saknades en klar målsättning för verksamheten. Problemen ledde till att två flygkommissioner tillsattes av regeringen i början av 30-talet. Resultatet av den första blev byten på de högsta chefsposterna, medan den andra kom att lägga grunden för det försvarsbeslut som 1936, i skuggan av Hitlers maktövertagande i Tyskland, numerärt förstärkte Flygvapnet till 257 flygplan. Dåvarande flygvapenchefen Torsten Friis drev hårt linjen att det var antalet flygplan enligt försvarsbeslutet och inte den där fastställda ekonomiska ramen som var avgörande för anskaffningen. Den linjen kom att främjas av den utrikespolitiska utvecklingen. De fyra flygkårerna ombildades till flygflottiljer och utökades till sju – fyra bomb-, en jakt- och två spaningsflottiljer. Den egendomliga proportionen mellan jakt- och bombflygförband berodde huvudsakligen på bombflygets prestandaöverlägsenhet jämfört med jaktflyget samt på att jaktflyget vid tiden för försvarsbeslutet inte kunde ledas från marken. Flygvapnet hade dock önskat ytterligare en jaktflottilj för s.k. punktförsvar, men den ströks av statsfinansiella skäl. Andra viktiga resultat av försvarsbeslutet 1936 var att Flygvapnet fick en egen officersutbildning samt att grunden lades för en samordnad, inhemsk flygplans- och flygmotorindustri.
S 6 Fokker CV-E användes som spanings- och skolflygplan, med en Jupiter VI stjärnmotor på 450 hk
Under andra världskriget fattade riksdagen ett antal beslut som kraftigt förstärkte Flygvapnet. Nu ökades även jaktflyget mot bakgrund av erfarenheterna från bl.a. slaget om Storbritannien, det svenska jaktflygets insatser i frivilligförbandet F 19 i norra Finland under vinterkriget 1939–40 samt jaktflygets prestandautveckling. Tio nya flottiljer tillkom och en flygbaskår uppsattes i norra Sverige. Ett stort antal flygplan tillfördes Flygvapnet, både genom import och genom inhemsk tillverkning, bl.a. av Saab, som bildats 1938 genom sammanslagning av flera svenska flygindustrier, samt Flygvapnets egna verkstäder.
Efter kriget skedde inga större organisatoriska förändringar. I riksdagsbeslut 1948 bestämdes att Flygvapnet inte fick utökas vad gällde antalet flottiljer. Genom principbeslut blev emellertid det svenska flygvapnet det första i världen som konsekvent gick in för jetdrift. Dessutom tillkom radar för luftbevakning och stridsledning. Luftbevakningen överfördes från armén 1948. Antalet krigsbaser utökades väsentligt. Vid mitten av 1950-talet var det svenska flygvapnet det fjärde i världen i storleksordning. Huvuddelen av flygplanen var svensktillverkade. I mitten av 1960-talet bestod Flygvapnet av 16 flottiljer, organisatoriskt fördelade på fyra flygeskadrar. Under senare delen av 1960-talet blev vapnet emellertid föremål för ekonomisk åtstramning. För att bibehålla kvaliteten var det nödvändigt att minska organisationen. Eskaderorganisationen upphörde 1966 varvid luftförsvarets operativa ledning inordnades i militärområdesstaberna. Den taktiska ledningen av flygstridskrafterna organiserades i fyra luftförsvarssektorer, senare (1995) ersatta av tre flygkommandon. Attack- och spaningsflyget och sedermera även transportflyget organiserades i Första flygeskadern som dock lades ned 1995. Den 1936 inrättade Flygstaben ersattes 1994 av Flygvapenledningen inom det då organiserade Högkvarteret, vilken emellertid upphörde 1997 varvid huvuddelen av dess uppgifter överfördes till det då inrättade Flygvapencentrum i Uppsala, vars roll 2000 övertogs av Flygtaktiska kommandot, från 2007 Flygvapnets Taktiska Stab.
Före Försvarsmaktens ominriktning i början av 2000-talet mot internationellt fredsfrämjande arbete, har svenska flygförband varit i strid vid två tillfällen. Det ena var under finska vinterkriget 1939–40, när en frivillig styrka i norra Finland, F 19, utrustad med omoderna bomb- och jaktflygplan, tillfogade de sovjetiska motståndarna stora förluster samt frigjorde finska flygstridskrafter för andra frontavsnitt och därmed bidrog till att stabilisera läget på Salla-fronten. Det andra tillfället var under inbördeskriget i Kongo 1961–63, när ett svenskt frivilligt flygförband (F 22) underställdes FN. Med Saab J 29, ”Flygande tunnan”, medverkade F 22 som ensamt flygförband till att avsluta striderna på ett för de i konflikten inblandade parterna någorlunda acceptabelt sätt. De båda svenska insatserna skedde med små förluster, något som visade på Flygvapnets höga utbildningsstandard och ändamålsenliga materiel.
Lennart Berns, Svensk Flyghistorisk Förening