Fyra Jas 39 Gripen står uppställda på plattan, motorerna mullrar dovt och regnet smattrar på rutan. Vi lyssnar på den finska stridsledningens kanal efter startorder. Vi har precis fått högsta motor, vilket innebär att vi är redo att starta så fort ordern kommer.
Svenska flygvapnet deltar just nu i finska flygvapnets årliga luftförsvarsövning Ruska, vilket betyder höstfärger, och det är precis det landskapet vi ser utanför cockpiten. Det är 212:e stridsflygsdivisionen, Urban blå från F 21 Luleå, som deltar i övningen tillsammans med 32:a flygunderhållskompaniet. Vi är baserade på Kuopio, en av Finlands större militära flygbaser. Samtidigt har vi personal på Vieremä, en vägbas inte så långt norrut, för att kunna öva på just landning och snabbtankning på finska vägbaser. Huvudsyftet med övningen är att stärka och utveckla samarbetet med Finlands försvarsmakt för att bygga ett starkare försvar enskilt och tillsammans. Det är långtifrån första gången vi övar tillsammans med finska flygvapnet, så samarbetet vi redan arbetat fram stärks nu ytterligare. Nu är det dock första gången vi är integrerade nästan fullt ut i det finska luftförsvaret.
Plötsligt sprakar det till på radion och vi får kodordet för att utrymma basen. Det innebär att de befarar inkommande kryssningsrobotar och flygplanen behöver komma i luften så fort som möjligt. Gruppchefen beordrar taxning och vi lyfter snart och stiger mot ett område en bit bort från Kuopio. Väl där får vi order om att landa ner på Vieremä som klarat sig från anfall. Med taktisk ILS, ett gammalt och enkelt men väldigt effektivt instrumentlandningshjälpmedel landar vi ner genom höstrusket. Det är inte samma banbredd vi är vana vid dagligdags men vägbaser är inget nytt för oss. Vi svänger in på en uppställningsplats och får snabbt fulla tankar igen.
När stridsledaren får meddelandet att vi är klara i högsta beredskap får vi direkt order att starta norrut. På Länk 16 ser vi att det kommer fientligt flyg i rak sydlig riktning, på hög höjd och med överljudsfart. Med full efterbrännkammare blåser vi på rakt mot dem i brant stigning. Till skillnad från många andra övningar så har vi inga buffertzoner utan flygbaserna utgör en del av övningssektorn och vi befinner oss således mitt i fighten redan från start. Med lite snäva manövrar, några väl avvägda robotskott samt motmedel lyckas vi få fientlig jakt att vända om. Samtidigt som vi nu trycker på norrut möter vi nästa våg precis bakom den första. Gruppchefen delar ut mål, simulerade robotar avfyras och vi gör defensiva manövrar för att inte bli träffade av fiendejaktens vapen. Bakom oss ser vi två fourships om totalt 8 finska F-18 nu ansluta striden och fienden blir antagligen betydligt mer svettig. Efter en snabb, väl koordinerad strid ledd av de finska luftstridsledarna har fienden bekämpats. När allt är över meddelar vi att stridsvärdet fortfarande är högt både gällande bränsle och last, och vi får sätta en CAP (Combat air patrol) riktning norrut för att kunna upptäcka eventuella upprepade anfall. Strax väster om oss lägger sig en fyrgrupp F-18 och gör samma sak.
Under striden har solen sakta gått ner och vi tar på oss mörkerglasögon, och den mörka himlen blir istället ett grönt skimmer. Tittar man upp så glöder vintergatan tydligt och stjärnhimlen lyser upp på ett sätt som antagligen få människor fått uppleva. Norrut börjar det för oss på uppe på Urban blå klassiska norrskenet sakta breda ut sig över horisonten. Samtidigt dyker det upp ekon på radarn och en ny våg av fientligt flyg är annalkande. Stridsledaren beordrar både de finska och svenska jaktplanen att anfalla enligt de taktiker vi nött in i simulatorer tillsammans i förberedelserna för denna övning. Fienden börjar komma inom rätt avstånd för våra robotar och gruppchefen delar än en gång in målen. Vi avfyrar samtidigt som vi släpper en motmedelsfackla för att simulera krutmotorn i en robot. I stort sett simultant ser vi samma fenomen rakt framför oss då den fienden gör samma sak. Radarvarnarna börjar tjuta och ännu en strid är igång.
SHOOT, flygförare 212:e stridsflygsdivisionen
