I torsdags hade jag förmånen att få presentera Flygvapnet och dess verksamhet vid ett seminarium arrangerat av Folk och Försvar i Stockholm (www.folkochforsvar.se). Seminariet är det första i en serie av tre där Marinen och Armén kommer att presenteras senare i höst. Seminarieserien syftar till att diskutera Försvarsmaktens (FM) effekt dvs vilken förmåga till väpnad strid FM har. Frågorna som seminarierna har att svara är:
– Vad har beslutats i 2009 års försvarsbeslut respektive inriktningsbeslutet 2010?
– Vilken effekt kan organisationen leverera nu, idag?
– Vilken effekt ska den kunna leverera när försvarsreformen är genomförd?
Efter att Folk och Försvars generalsekreterare, Lena Bartholdson, hälsat välkommen inledde Stefan Ring, Allmänna Försvarsföreningen, med en genomlysning av vad Försvarsbeslut 2009 (FB09) innebär i form av krav på effekt och vad som uttrycks i Inriktningsbeslutet 2010. Stefan fokuserade i första hand på vad besluten säger om Flygvapnet/flygstridskrafterna.
Därefter gav jag min presentation under rubriken ”Luftförsvaret och flygvapnet – förmåga nu och framtiden”. Jag valde att ta utgångspunkten i FM uppdrag. Därefter redovisade jag övergripande vilka insatser som genomförts samt pågående insatser följt av en beskrivning av var vi står idag (fakta, storheter) inklusive fokusområden och utmaningar. Efter en kort utblick mot framtiden sammanfattade jag min uppfattning om vad och hur vi levererar efterfrågad effekt.
Avslutningsvis, före sedvanlig frågestund, gav Johan Wiktorin sin analys och sina slutsatser kring vad och hur Flygvapnet levererar effekt; mycket intressant och initierat.
”Flygstridskrafterna ska i huvudsak utgöras av stående förband och ska primärt utveckla förmåga att verka i Sverige och i vårt närområde. Flygstridskrafterna ska kunna delta i flyginsatser tillsammans med andra länder i Sverige och i vårt närområde samt, då insatsen lämpar sig för de svenska förbanden, även utanför närområdet.”
(Utdrag ur Inriktningsbeslut för Försvarsmakten 2010-2014. Försvarsdepartementet, Fö2009/1354, 2010-01-14)
Jag uppfattar att flygstridskrafterna skall ha förmåga att möta en väl utvecklad (teknik och taktik) motståndare, i hela konfliktskalan. Vi skall kunna hålla hög beredskap samtidigt som vi utbildar och utvecklar oss. Detta ska utföras av stående förband med hög tillgänglighet. Luftoperationer ska kunna genomföras både självständigt och tillsammans med andra. Närområdet och det nationella perspektivet är dimensionerande, men förbanden ska även kunna utföra internationella insatser globalt.
De bärande principerna i FB09 avser framförallt en insatsorganisation med omedelbart gripbara förband, tillgängliga utan föregående återtagning, utformade, resurssatta och övade för sina uppgifter. Dessutom gäller fortsatt den säkerhetspolitiska inriktningen att bygga säkerhet i samverkan med andra. Vidare handlar det också om nya uppgifter och krav på operativa förmågor, ett mer nationellt fokus, väsentligt förändrad personalförsörjning (frivillighet med vilande plikt lagstiftning, flerbefälssystem) samt förändrade principer för materielförsörjning och logistik.
Mitt generella svar på huruvida vi lever upp till besluten är – Ja, FV levererar efterfrågad effekt. Men, vi gör det inte till 100%, vi gör det inte utan begränsningar och vi gör det inte utan brister. Ett sammanfattande ord jag använder för detta är att vi är ”tunna”.
De tydligaste bristerna jag vill peka på är kopplad till personalförsörjning. Det handlar dels om det vakansläge vi bär på sedan tidigare och dels på det faktum att vi inte har lyckats rekrytera och fylla på i en takt som hade varit önskvärd. Dagens vakansläge, där vi saknar omkring 700 kontinuerligt tjänstgörande ur samtliga kategorier (officerare, specialistofficerare, soldater och civila) ger konsekvenser. Huvuddelen av dessa vakanser slår hårt mot våra två basbataljoner då det handlar om personal, främst soldater, till Säkförbanden och R3 (Räddning/Röjning/Reparation). Jag vill dock påpeka att rekrytering och utbildning av kontinuerligt tjänstgörande soldater ser riktigt bra ut idag. Nu gäller det för oss att lyckas behålla de soldater vi utbildar.
Andra områden där vakanserna är signifikanta och besvärande är teknisk personal för våra ledningssystem, tekniker för stridsflygsystemet samt helikopterpiloter och uppdragsspecialister. Vad gäller tidvis tjänstgörande personal kan jag konstatera att vi ligger rejält under målbilden. Detta är ett utfall bland annat av en icke infriad bedömning och förväntan av att fler soldater som genomfört värnplikten skulle välja ett fortsatt engagemang. Nu bygger påfyllnaden av denna kategori helt och fullt på att vi nyrekryterar och utbildar direkt mot dessa befattningar.
Det andra tydliga området som jag vill peka på, där vi har en bit kvar är förmågor kopplat till det nationella försvaret. Det faktum att vi har ett återtagningsbehov är ett naturligt utfall av det fokus som rått mot att bli en relevant partner i internationella sammanhang. Där har vi nått långt, mycket långt. Sedan några år tillbaka har vi en tydlig plan för att återta och utveckla den nationella förmågan. Vi gör det inte minst genom en tydligt definierad övningsserie där Flygvapenövningen utgör ryggraden. Här handlar det om återtagning av det som tidigare var en självklarhet. Men det handlar också om utvecklade sätt att ta sig an en mer komplex operationsmiljö med en organisation som är markant slimmad mot tidigare.
Trots de identifierade utmaningarna, de brister och begränsningar som sätter nivån för våra förutsättningar att utvecklas, konstaterar jag att Flygvapnet har kommit en god bit på väg i den ansatta försvarsreformen. Vi levererar efterfrågad effekt. Det har varit möjligt dels tack vare ett gynnsamt startläge, där skillnaden mellan var vi stod och var vi är på väg, är mindre relativt andra försvarsgrenar. Det har också varit möjligt tack vare en vältränad, välövad och insatserfaren personal. Ur det perspektivet vågar jag påstå att vi aldrig har varit bättre än vad vi är idag.
Micael Bydén/FVI
