Innan årsskiftet fick vi en trevlig text av Lennart Berns om F 22 Kongo, som ju ”firade 50-årsjubileum” 2011. Här kommer den nu, något försenat, ut på Flygvapenbloggen.
Som jaktflygplan för F 22 valdes J 29B eftersom typen var på utgående i Flygvapnet. Den var också tekniskt mera lämpad för de primitiva förhållandena i Kongo.
Efter ett mångårigt belgiskt kolonialstyre proklamerades den självständiga republiken Kongo den 30 juni 1960. Kongo var emellertid otillräckligt förberett. Omedelbart före självstyrelsen innehade belgarna huvuddelen av de administrativa befattningarna medan kongolesiska tjänstemän endast återfanns i de lägsta nivåerna. Det var således bäddat för maktkamp.
De första tecknen på oroligheter visade sig redan efter två dagar med uppblossande stamfejder. Den kongolesiska nationalarmén upphörde att fungera när europeiska officerare ersattes med okvalificerade kongolesiska f d underofficerare. I det kaos som följde dödades många européer medan andra flydde i panik, Belgarna satte in trupp för att stävja oroligheterna, men nådde bara begränsade framgångar. Situationen försämrades ytterligare när den kopparrika provinsen Katanga den 11 juli förklarade sig självständig. Provinsledaren Moise Tshombe ansökte genast om belgisk militär hjälp.
Den 14 juli uppmanade FN:s säkerhetsråd den belgiska regeringen att återkalla sina trupper. Samtidigt beslutades om insats av FN-trupp för att hjälpa den kongolesiska regeringen att upprätthålla lag och ordning. Trupperna började tillföras redan dagen därpå och kom att stanna i fyra år. En av bidragständerna var Sverige som skickade sin Gaza-bataljon. I februari 1961 beslutade FN att den utländska militära och paramilitära personalen i Katanga skulle avlägsnas. Öppna strider utbröt i september när Tshombes gendarmer försökte hindra aktionen med våld. Under dessa strider förfogade Katanga över en liten men effektiv flygstyrka, bestående av ett jetdrivet Fouga-plan samt ett tiotal småmaskiner vilka flögs av vita legopiloter. Denna lilla flygstyrka åstadkom stor förvirring hos de civila besättningar som FN kontrakterat för att utföra huvudsakligen transportflygningar. För FN stod det snabbt klart att eget stridsflyg måste tillföras för att skydda det egna transportflyget och markförbanden.
F 22 skapas
Redan på våren 1961 hade FN diskuterat insats av stridsflyg men FN-ledningen var tveksam eftersom Kongo-mandatet inte tillät offensivt våld. Efter att striderna intensifierats och FN:s dåvarande generalsekreterare Dag Hammarskjöld under en inspektionsresa omkommit i en mystisk flygolycka, gjorde FN ändå i september en framställan om stridsflyg till Sverige, Etiopien och Indien. Framställningen till Sverige bedömdes på tjänstemannaplanet på UD som utsiktslös, men gick igenom osedvanligt snabbt eftersom dåvarande försvarsministern Sven Andersson ansåg insättandet av stridsflyg både militärt och operativt genomförbart och nödvändigt. ÖB delgavs regeringens beslut den 22 september varvid han beordrade chefen för flygvapnet att i samråd med chefen för försvarsstaben att organisera och sända iväg en flygstyrka. I Flygvapnet hade man lyssnat “med örat mot rälsen’ och redan den 21 september skickade dåvarande organisationsavdelningen i flygstaben ett telex till FN:s högkvarter i Kongo att förbereda baseringen av en grupp J 29B “Flygande Tunnan”. I en särskild kravlista angav man, vis av erfarenhet, att förbandet skulle ledas av en svensk officer. Andra krav var en övervakningsradar, JP-1 jetbränsle, olja och syrgas, transportflygplan för ombaseringar och förnödenhetstransporter, fordon, samband och kartor. Alla krav kunde tillgodoses utom radarn som fick tas med från Sverige. Under tiden var flygstaben sysselsatt dygnet runt med att rekrytera personal, räkna fram ammunitionsbehov och behov av reservdelar och stationsutrustning samt att förbereda nedflygningen. Redan den 25 september kunde den första förbandsordern undertecknas; en enastående bedrift av flygstabens stabsofficerare!
Ombaseringen
Ombaseringen till Kongo komplicerades av politiska förhållanden, Enklast hade varit att flyga utefter en västlig rutt, men man tvingades i stället att flyga via bl a Österrike, Grekland, Egypten, Sudan, Etiopien och Brittiska Östafrika (nuvarande Uganda). Den 30 september startade fem stridsladdade J 29B från Barkarby och flög den 1 200 mil långa sträckan till Leopoldville i västra Kongo där man efter planerna exakt på sekunden landade den 4 oktober. Efter landningen förklarade förbandschefen överste Sven Lampell de fem planen beredda för omedelbar insats! Den snabba förflyttningen väckte internationell uppmärksamhet.
Den 8 oktober ombaserades F 22, som blivit förbandets officiella benämning, till Luluabourg i Kasai-provinsen där man inrättade sig på svenskt vis med flygplanen spridda och undangömda. Basen krävde stora förberedelser eftersom den inte använts på länge. Den svenska personalen fick den dock i acceptabelt skick på några få dagar. F 22 fick tre huvuduppgifter: luftstrid, attack mot flygfältsinstallationer samt närsamverkan med markstridskrafter. Den operativa förmågan begränsades av höga temperaturer och kort banlängd. Startvikten begränsades till 7500 kilo vilket innebar 200 liter i vardera fälltanken, 4 x 170 akanpatroner samt 8 x 15 cm attackraketer.
Det första insättandet
”Flygande Tunnorna” på Kamina tankades för hand från primitiva ”tankbilar” med kasserade flygplanstankar från transportflygplan på flaket.
I slutet av oktober föll nationalkongolesiska förband in i Katanga på två fronter. Angreppet blev ett stort fiasko eftersom katangeserna förstod att utnyttja sitt diminutiva flyg på ett skickligt sätt. FN fick därför i uppdrag att utarbeta en plan som gick ut på att lämna visst flygunderstöd till kongoleserna samtidigt som ett av FN tecknat vapenstillestånd med Katanga inte fick kränkas! Uppgiften löstes genom att utnyttja F 22:s psykologiska verkan. FN deklarerade att allt flyg i gränsområdet skulle skjutas ned. Inte med ett ord antyddes FN-flygets begränsade möjligheter. Från transportflygplan som patrullerade längs gränsen skulle startorder ges till F 22 som hade högsta beredskap. Med hjälp av transportflygplanens radio skulle J 29:orna ledas till kontakt genom visuella observationer. Detta var ju en tid före AWACS och S 102B, och inte oväntat blev det aldrig några konfrontationer med katangesiskt flyg. Men FN hade ändå vunnit sina syften; nationalarméns moral stärktes och katangeserna skrämdes på flykten av de svenska “Tunnorna”. Samtidigt imponerade J 29:ans fältmässighet på utländska bedömare. Det tog bara fem minuter från startorder till att planen befann sig i luften, trots att förarna befann sig i omklädningsrummet! “Gränskriget” upphörde först den 14 november.
I början av december igångsatte katangeserna en sedan länge planerad offensiv mot FN. Deras plan gick ut på att isolera FN-förbanden för att sedan anfalla dem ett efter ett. Bl a var den svenska bataljonen i Elisabethville, FN:s starkaste fäste i Katanga, hårt trängd. F 22 uppgift var att slå ut det katangesiska flyget. Uppgiften löstes redan i inledningen av den katangesiska offensiven. Första uppdraget ägde rum den 6 december. Två rotar startade från Luluabourg och anföll kraftigt försvarade katangesiska flygfält i Kolwezi. Anfallet var inte riskfritt. Efter landningen konstaterades att de svenska planen fått åtskilliga träffar.
För att korta ned anflygningsvägarna ombaserades F 22 till Kamina i Katanga. Ursprungligen en tillfällig bas kom Kamina att användas till förbandets avveckling 1963. Tillsammans med indiska Canberra-bombare slogs det katangesiska flyget ut på bara några få dagar. Omedelbart efter uppgiftens lösande sattes 29:orna in i nordöstra Katanga för att undsätta ett kringränt indiskt förband. Katangeserna drog sig omedelbart bort från området när planen visade sig. Samtidigt undsattes de hårt trängda markstyrkorna i Elisabethville genom attackanfall mot fordonsanhopningar, lok, stabsplatser och oljeanläggningar i området. Vidare skyddade man startande och landande transportflygplan mat beskjutning från marken genom att trycka ned det katangesiska gendarmeriet. Många svenska FN-soldater har berättat om den lättnad de kände när “Tunnorna” cirkulerade över deras huvuden. Striderna avslutades den 16 december med fullständig framgång för FN, tack vare F 22.
Under hela detta kritiska skede uppvisade de svenska 29:orna hög grad av tjänstbarhet. Den låg hela tiden på närmare 100 procent, tack vare den svenska markpersonalens skicklighet och uthållighet. “Tunnan” bevisade att den inte bara var byggd för “arktiska” förhållanden utan också för tropikuppträdande. En annan förklaring till den höga tjänstbarheten låg i att man, till förtret för vissa FN-byråkrater, hade en direktkanal till F 8 i Barkarby för anskaffning av bl a reservdelar. Denna unika samverkanslinje fungerade året om, dygnet runt.
Förstärkning av F 22
Decemberstriderna 1961 och fortsatt oro 1962 visade att de ursprungliga fem 29B inte räckte. FN-ledningen i Kongo insåg dessutom ganska snart behovet av spaningsflyg för att bland annat resultatfotografera. Funderingarna nådde Sverige i april 1962. Genast uppkom frågan om “Tunnans” spaningsversion S 29C navigeringsutrustning. Den saknade radiokompass och navigeringssystemet PN 50/A gick inte att utnyttja eftersom det saknades fyrar. Därför rekommenderades spaningsplanen att uppträda i förband med radiokompassförsedda J 29B. Härigenom föddes den symbiotiska samverkan mellan spaningen och jaktattacken som sedermera skulle bli så karakteristisk för flygoperationerna i Kongo.
Framställan om spaningsflyg kom i juli. Chefen för flygvapnet meddelade att två “Tunnor” i spaningsutförande kunde ställas till FN förfogande. Regeringen gav sitt medgivande, och de två spaningsplanen fraktades till Kongo i oktober i amerikanska transportflygplan. Efter slutmontering flög den första S 29C redan den 7 december 1962, snabbare än vad någon vågat räkna med. Tre dagar senare var båda “spanings-Tunnorna” i operativ tjänst.
En ”spanings-Tunna” görs klar för uppdrag över Kongo. Avstånden var enorma. Trots klimatet och att alla flygplan var enmotoriga, kom alla hem efter avslutade uppdrag.
Under våren hade man även diskuterat att förstärka den svenska jaktflygkomponenten. Tanken var att skicka hem de etiopiska och indiska förbanden och låta svenskarna ensamma vara kvar eftersom de visat sig mest effektiva. Indierna hade svårt med reservdelsförsörjningen medan etiopiernas deltagande, som var en eftergift mot det svarta Afrika, inte höll måttet. En första framställan till Sverige om ytterligare jaktflyg kom i juli, men regeringen tvekade på grund av FN-operationernas allt mera offensiva karaktär samt de ökande kostnaderna. Det var först efter att läget i Kongo undergått ytterligare försämringar som den svenska regeringen den 22 november 1962 gav efter för FN:s begäran. Ungefär samtidigt fick FN löfte från Italien, Filippinerna och Iran om jaktflyg. Etiopierna hade dessförinnan, utan förvarning, lämnat scenen och flugit hem.
Den svenska förstärkningen med fyra J 29B kom iväg i olika omgångar under december, lagom för att sättas in i de strider som på nyåret slutligen krossade katangaflyget. Svenskarna kom ensamma att svara för uppgiften. Italienarna hade uteblivit eftersom de ville fira julen hemma, medan filipinerna och iranierna anlände först sedan striderna var över.
Slutstriden
I december 1962 utvecklades samma mönster som ett år tidigare. Reorganiserade och förstärkta gick det katangesiska flyget till anfall mot FN på julaftonen 1962. F 22 gick omedelbart till aktion. Uppgiften att slå ut det katangesiska flyget löstes på två dagar. I ständiga attacker anföll J 29:orna flygfälten i Kolwezi och Jadotville. S 29:ornas resultatfoton visade att katangaflyget helt utraderats vilket i sin tur innebar att FN:s markstridskrafter utan hot från luften kunde genomföra de operationer som slutligen knäckte Katangas motståndskraft. Konfrontationen mellan FN och Katanga avslutades med ett brett upplagt markanfall den 21 januari 1963 med “Tunnorna” som skyddande paraply. Härefter stabiliserades läget i Kongo.
I april flög fyra 29:or tillbaka till Sverige. De återstående planen sprängdes på platsen när order kom i augusti 1963 att FN:s stridsflyg skulle upphöra.
Genom sin insats i Kongo bidrog svenska flygvapnet till att förhindra uppkomsten av allvarliga strider och uppfyllde därmed målet att föra operationerna i riktning mot ett för alla inblandade parter någorlunda hyggligt slut. Detta dessutom utan egna förluster. Det sätt på vilket F 22 löste uppgiften har fått många erkännsamma ord. En utländsk flygattaché i Leopoldville sammanfattade det på följande sätt:
– Jag anser att de operationer som den svenska flygvapnet har utfört är toppen av vad som kan utföras med en modern flygstyrka. Skickligheten hos förarna och markpersonalens förmåga att hålla flygmaterielen i stånd är fullkomligt enastående och torde inte kunna överträffas. Jag vet inget exempel i modern tid när en liten flygstyrka har kunnat åstadkomma så avgörande resultat.
De enda som inte förvånades var svenskarna själva!
Av Lennart Berns, Svensk Flyghistorisk Förening
