Gästinlägg av Krister Fahlstedt, UNMIS
Krister Fahlstedt
En flygvapenofficers vardag kan ha många olika ansikten. I slutet av mars bytte jag miljö från FTS till uppdraget som militärobservatör i Sudan. Missionen (UNMIS) sattes upp 2005 som en del av fredsavtalet mellan Khartoumregimen och den politiska rörelsen i söder (SPLM).
De första tre månaderna här har gått otroligt fort. Patrullering varvas med stabsarbete och till det kommer träning och allehanda praktiska göromål. Vi står exempelvis för all matlagning själva, vilket i sig är en viss utmaning med den tillgång till råvaror som står till buds. Olika varianter på kyckling och ris återkommer ofta även om vi försöker krydda vardagen med annat också. Inte minst har tacomiddagarna resulterat i ett och annat höjt ögonbryn…!
Patrulleringen är förstås kärnan i vår verksamhet och sker på daglig basis. Det innebär att vi med bil, båt eller helikopter tar oss till olika delar av ansvarsområdet och samverkar med såväl civila som militära aktörer på plats. De övergripande uppgifterna är att kontinuerligt värdera säkerhetsläget, övervaka hur parterna efterlever fredsavtalet och att finnas till hands som skydd för civilbefolkningen. Allt vad vi ser och hör mynnar ut i rapporter som i slutändan når FN-högkvarteret i New York.
Utsikt från en Mi-8 före avfärd. Hundar passar på att svalka sig under den andra helikoptern.
Jag är stationerad i Malakal som är huvudort i the Upper Nile State. Regionen ligger i det blivande Sydsudan men gränsande mot norr. Det allmänna säkerhetsläget präglas av spänningar inför södra Sudans självständighetsförklaring nu på lördag, den 9 juli. Konfliktytorna är många och komplexa. Olösta gränsfrågor, gamla oförrätter, stamstrider, klassisk maktkamp och ”vanlig” kriminalitet är exempel på faktorer som när som helst kan utlösa våldsamheter.
En av de värre striderna som utspelats i vårt närområde under min tid här utspelades den 23 april i byn Kaldak. En större rebellgrupp höll på att integreras i den sydsudanesiska armén (SPLA) men någonting gick väldigt snett. I den massiva skottväxling som följde hamnade civila emellan, utan chans att undkomma. Det exakta händelseförloppet är inte klarlagt men flera hundra antas ha dödats, däribland många kvinnor och barn.
Jag deltog själv i en evakuering av skadade dagen efter och hur jobbiga intryck det än innebär så bidrar det ändå till motivationen. FN:s närvaro behövs och även om maskineriet ibland mal långsamt så kan det också leverera när det verkligen krävs. Jag har också besökt Kaldak tre gånger därefter och sett hur livet sakta men säkert börjar återvända. Marknadsplatsen är återuppbyggd, lärare kommer tillbaka och ger barnen lektioner i det fria och World Food Program gör ansträngningar för att bidra med mat. Det inger hopp.
Evakuering av skadeoffer efter striderna i Kaldak. Totalt fick vi med oss 33 personer i våra små båtar.
UNMIS mandat löper ut på lördag och hur den nya missionen kommer se ut är i skrivande stund inte klart. Säkerhetsrådet förhandlar och sliter med detaljerna in i det sista. För oss på marken gäller det tills vidare att leva upp till det enskilt mest använda uttrycket här: ”Stay flexible”. Personligen tänker jag också unna mig att glädjas över att få vara del av ett historiskt skeende. Tillvaron som militärobservatör är ju inte så dum ändå och jag hoppas på ytterligare nio givande, spännande och meningsfulla månader i det nya landet – Sydsudan!
Krister Fahlstedt
