Det finns vissa tillfällen under dagen som jag längtar efter särskilt mycket. På många sätt och vis är de tillfällena lika de tillfällen jag uppskattar i Sverige. Daglig träning, en snabb tupplur på lunchrasten samt att kunna slappna av i sängen efter att ha dammsugit rummet på lördagen. Det finns en viss charm i rutiner som jag vet att många, särskilt i den här branschen, uppskattar och värnar om. I synnerhet när resten av vardagen inte är sig lik den jag känner till och mantrat ”var flexibel” upprepas gång på gång. När dessa mönster plötsligt bryts, reagerar jag allvarligare än vad jag hade gjort annars. Exempelvis frågade en portugisisk kollega ifall jag ville följa med på gudstjänst under söndagsförmiddagen till den franska campen M´Poko, vilket i mina öron inte alls lät som en rimlig idé, åtminstone till en början. Skulle jag avvika ifrån den vanliga helgrutinen för att istället följa med portugiser till en fransk gudstjänst? Lycktligtvis lyckades jag snabbt slå bort den tanken och insåg att det inte fanns någon anledning till att inte följa med, förstås. Mässan följdes av lunch med samma portugiser och tack vare det fick jag delta i ett trevligt och givande samtal som gav insikt i deras vardag och arbete, vilket jag gärna låter ske igen på bekostnad av min invanda rutin.
På camp Kassai fördjupar vi vårt arbete med vår pluton för var dag. Nästa steg i utbildningen är dubbelsidig strid, och jag inser att den kunskap vi erbjuder vår pluton kan utgöra skillnaden mellan liv och död för dem ute i verkligheten. Vissa soldater har tjänstgjort i centralafrikanska armén lika länge som jag överhuvudtaget har levt, och riskerat sitt liv flera gånger om när de varit stationerade ute i den täta djungeln som täcker stora delar av landet. Många gånger har jag själv fått mig en tankeställare om mitt eget ansvar för deras hälsa och framtid när jag står framför dem och förklarar vad som anses vara baskoncept på en grundläggande militärutbildning i Sverige, men som här inte har förmedlats åt dem på grund av bristande resurser eller dylikt. Utmaningen detta land står för är stor i detta avseende, och därför hoppas jag att det arbete som läggs ner av olika aktörer, oavsett statlig eller icke-statlig koppling, är lika seriös som jag finner EUTM:s att vara. Vårt arbete måste löpa som ett rinnande vatten, vilket höjer utbildningsnivån hos den enskilde soldaten. Med den inställningen i bakhuvudet kan jag lättare ta emot och värdera en tuff, fransk löjtnants tillrättavisanden då jag inser att hans skäl till det är desamma som mina: att utföra ett så bra arbete som möjligt för den nationella armén, vilket är skälet till vår närvaro. Inte för Sveriges eller för EU:s skull i första hand, utan för Centralafrikanska republikens skull.
//SCH O
