Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information

Myndigheten

Var finns vi och vad gör vi just nu? Vilka är Försvarsmaktens uppgifter från riksdag och regering och hur arbetar vi för att lösa dem? Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

Jobb & utbildning

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Nå ditt mål genom en militär grundutbildning, eller sök något av våra hundratals civila jobb.

till jobb & utbildning

bloggportalen

Från den enskilda soldaten till myndighetens högre företrädare, läs personliga betraktelser om livet i Försvarsmakten genom någon av våra bloggar.

Du är här

Ett besök i Bamako

Malistyrkan

När dörren på flygplanet öppnas så slås jag först av värmen och fukten. Det är 40 grader i skuggan och med den snabbt ökande luftfuktigheten känns det snart som att man har klivit av i en ångbastu. Flygresan har gått bra och flygvärdinnan har precis önskat oss en trevlig dag i Bamako.

Nedanför flygplanstrappan möts vi av personal som hälsar oss välkomna samtidigt som de lastar av bagaget. Lite längre bort får jag syn på Mats, från vårt NSE, han är där för att möta upp mig. De övriga resenärerna hänvisas till en buss som ska ta dem de 30 långa meterna till terminalbyggnaden men själv blir jag blir pekad på. Som enda person i svensk uniform på planet är jag lätt att känna igen. De visar mig, under vingen, till bagagebandet som rullat ner min ryggsäck från planet. Med den uppkastad på ryggen får jag tillåtelse, att tillsammans med Mats gå mot den svenska bilen som står parkerad precis mellan landningsbanan och terminalbyggnaden. Skillnaden mot när vi landar från Sverige, på samma flygplats och vid samma terminalbyggnad är total. Då blir vi skannade med en febertermometer, får handsprit och går igenom den normala röntgenmaskinen (visserligen är det ingen som reagerar när det piper men proceduren genomförs ändå). Idag görs inget av detta utan jag och Mats hoppar direkt in i den luftkonditionerade bilen.

Resan går mot camp Midgård. Det finns olika vägar att välja på och dagens rutt är kallad ”dirt road”. Tänk er en blandning av en puckelpist och en sandig crossbana där trafiken går i båda riktningar och ingen riktigt följer några trafikregler. Här samsas vi med både bilar, mopeder och den ganska vanliga synen – mopeder med flak. Alla kör huller om buller och även om de flesta kör på den högra sidan av vägen är det långt från alla.

Vi blir omkörda av en man på moped, han har något i knäet, vid första anblicken ser det ut som en labrador men när vi tittar närmare så blir det tydligt – han har en kalv i knäet! En kalv? Det visar sig att det inte alls är en ovanlig syn med djur i trafiken. Här surras både höns, getter och kor ovanpå flak, bussar och biltak med spännband eller tillgängligt rep för stunden. Den stora frågan är hur de får dit dem? Hur lockar man upp två kor på ett minimalt flak så att du dessutom kan surra fast dem och köra ut i den galna trafiken? Frågorna lämnas för stunden obesvarade och trots statusen på vägen så tjänar vi tid. ”Dirt road” är kortare och går snabbare än den asfalterade vägen.

Väl framme på camp Midgård, efter att ha passerat tre check points där bilden speglas undertill och kontrollerats så att ingen med ont uppsåt satt dit en sprängladdning möts jag av en glad Martin. Han har ärenden inne i Bamako och frågar om jag vill följa med så att de får visa hur den delen av arbetet här går till. Klart att jag vill, det är ju därför jag är här, för att sätta mig in i deras arbete och kunna skriva om det så att ni därhemma får hänga med men innan vi åker är det inkvartering och lunch. Mats visar mig till min ”puppa” där jag ska få husera. Den är ett cirka 5 kvadratmeter stort rum med tunna tältduksväggar till grannarna och den innehåller det mest nödvändiga, en säng med myggnät, en hylla för saker och en lampa. Jag lägger in min väska och uppsöker Martin. Han har under tiden plockat fram ett kroppsskydd, hjälm och en pistol som jag får med mig, säkerheten är viktigare än någonting annat.

Lunchen består av pizza, sallad och knäckebröd med räkost. Hurra! Skillnaden från Gao är enorm. Då matsalen där är stängd levereras all mat i så kallade isoleringskärl och serveras av matgruppen för dagen. Du får den portion du blir tilldelad och sen är det bra. Här i Bamako tar du din mat själv, du får välja bland olika rätter och möjligheten finns att ta om. Du äter dessutom i en matsal. Det som i Sverige är en självklarhet känns, efter ett gäng veckor eller månader i Gao, väldigt lyxigt och jag får nästan lite dåligt samvete för de som är kvar i Gao.

Efter en snabb kopp kaffe tar vi oss mot staden. Vi ska köpa toners till skrivare i Gao och kika på gymutrustning till det nybyggda gymmet i Bamako. Det låter kanske som en enkel uppgift men det som hemma hade varit lätt att hitta, efter en snabb slagning på internet, blir här ett äventyr. Vilka butiker ska besökas, var kan de ha rätt saker med tillräckligt hög kvalitet och till rätt pris? Martin har en plan och vi rullar ut från campen.

Mitt hjärta går sönder när jag ser ut över landskapet. Längs vägen ligger tonvis med skräp och plast, var du än tittar ser du de svarta plastpåsarna som innan de bara kastas vind för våg används till allt, till och med getterna äter dem. Det är en tragisk syn. Den svenska synen på sophämtning, hantering och plastskatt känns nu långt borta.

Några är bättre på att packa än andra. Men hur trafiksäkert är det?

Vi har tagit en större väg men trafiken på de asfalterade vägarna skiljer sig inte nämnvärt från resan längst ”dirt road” på förmiddagen. Visserligen är det tydligare högertrafik men även om det enbart är tvåfiligt så används vägen som om den vore fyrfilig åt båda hållen så fort man kommer åt och tror att man kan köra om. Jag slås av att nästan ingen bär hjälm och de allvarliga trafikolyckorna är tydligen många, extremt många.

Trafiksäkerhet?

Vi kör genom en cirkulationsplats där Richard, som sitter fram i bilen, pekar in mot mitten. Han berättar att de som dött i trafiken läggs mitt i rondellen i väntan på att bli upphämtade. Ingen vet av vem. Jag vill knappt titta men när jag ändå öppnar ögonen så ligger det ingen där. Idag. Richard är med som vår guardian angel, GA, hans uppgift är att ha ett extra öga på säkerheten och även om jag känner mig säker i bilen känns det tryggt att ha honom med.

På söndagar kan man ofta se brudpar som tar sina bröllopsbilder precis vid vägarna. Anledningen till platsen är den tillfilade gröna miljön.

En stor klädförsäljning på sidan av vägen.

När vi kommit in en bit i Bamako så börjar vägen att kantas av butiker och försäljningsstånd. Stora möbler såsom sängramar och soffor blandas med drivmedel som säljs på glasflaskor. Vi diskuterar i bilen hur de enormt stora sängramarna får plats i skjulen som ofta består av fyra stolpar och ett tak men kommer snart fram till att möblerna endast kan köpas av de som har ett något bättre, större, boende.  På marknaderna inne i staden är variationen större, här säljs även dagligvaror som frukt, potatis, vatten och kläder. Känslan är att du kan hitta vad som helst här.

Kvinnorna i staden bär sina varor på huvudet, med stolt rygg och fantastisk hållning och vi fascineras över hur de lyckas balansera de ofta så tunga korgarna. Det verkar även vara skillnad på män och kvinnors kläder. Kvinnornas är rena och färgglada medan männens ofta är enfärgade och smutsiga av den röda eller grå sanden. Varför är det skillnad och hur lyckas de tvätta sina kläder när rent vatten är en ovanlig tillgång? Det är ytterligare en fråga som består obesvarad.

När vi fullföljt våra ärenden på stan, letat i flera butiker efter gymutrustning, jämfört och prutat, kört på gator vissa av sand och andra som är asfalterade, längst vägförsäljare och stånd, hittat toner och fått invänta dess leverans (de kom några timmar senare) så tar vi oss längst de trafikerade vägarna hemåt.

Martin och Mats i väntan på toners.

Ilze och Richard pratar om livet i Bamako.

Vid rödljusen springer unga vuxna och barn mellan bilarna, antingen för att sälja produkter såsom näsdukar, solglasögon eller dylikt till passagerarna i bilarna eller för att få en slant för att tvätta de sandsmutsiga bilrutorna. Det är trångt mellan bilarna och vi ser en liten försäljar-pojke på fem år ställa sig framför sin lillebror mitt i trafiken när det börjar bli för tätt mellan bilarna, liksom för att skydda honom mot de hårda fordonen som nästan kör över dem. Jag får lite ont i magen av att se dem. Var bor de någonstans? Går de i skolan? Är det någon som tar hand om dem?

Vi hann även med en sväng till utkiksplatsen i väntan på toners.

Det kommer in en lukt av brända sopor i bilen när vi fortsätter på bron över floden Niger där en man i en båt verkar vara ute och fiska och slås än en gång över hur stora skillnaderna är inom staden. Den rymmer verkligen allt, från det putsade och rena till det smutsiga och skitiga och det är svårt att få ett helhetsgrepp om staden.

Mitt i stan, utanför en ”bättre” butik finns både en skräphög och två åsnor, självklart parkerade bredvid bilarna.

Vissa verkar ha det vi i Sverige skulle kalla för en normal eller kanske till och med lyxig vardag medan andra lever i total misär och har inte tillgång till rent vatten. Intrycken är brutala och det känns som en omöjlig uppgift att försöka beskriva stadens liv i text.

Jag hoppas att bilderna kan vara en bit på vägen för att få en tydligare bild av vardagen som pågår i Bamako, Malis huvudstad.

Vi hann också med ett stopp på glassbaren ”Nice Cream” Ett av de ställen där vi vågar köpa glass och kaffe utan att riskera magsjuka. och ja, som ni ser på bilden så åts den goda glassen upp först. Ett måste i den varma eftermiddagssolen.

 

 

 

 

Officiell blogg
Försvarsmaktens heraldiska vapen. Illustration.

Det svenska FN-bidraget i Mali har under flera år utgjorts av ett underrättelseförband med huvudsaklig placering i Timbuktu. Nu har den svenska styrkan etablerat sig i staden Gao i landets östra delar, för att lösa andra uppgifter. Sedan tidigare finns och kommer även fortsättningsvis att finnas en nationell stödenhet för logistik (NSE) med placering i Bamako.

delta i diskussionen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *