Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

En leave, ett andetag

Malistyrkan

”Jag ska bada trots att vattnet i älven börjar bli kallt. Jag ska springa upp på fjället flera gånger. Och andas. Jag ska andas väldigt, väldigt mycket.”

Erika jobbar på vakt- och eskortplutonen och har tidigare skrivit personligt om ett möte i Timbuktu. Här är hennes tankar kring hur det är att få komma hem på leave. 

”Jag tar ett djupt andetag och trycker bort tårarna. Inte en sanddyn så långt ögat når. Istället milsvid utsikt över de jämtländska fjällen.
Det är så vackert. Så ofattbart stilla. Ingenting och samtidigt allt.
Tystnaden dånar i mina öron. Det är sant. Jag har aldrig vart med om det förr, att det nästan gör fysiskt ont. Tolv veckor med konstanta ljud runt mig, ac-aggregatens eviga brummande, elcentralens brus och sorlet av 250 soldater, har fyllt mitt huvud och nu tränger tystnaden in och dunkar. Främmande.

En vind tar i och huden knottrar sig. Jag tittar på min gåshudstäckta arm och konstaterar att det inte heller var igår. Stackars kroppen, den måste vara i chock. För mindre än 24 timmar sedan höll den på drunkna i sin egen svett på flygplatsen i Timbuktu.
Det har tagit mig längre tid än vanligt att ta mig upp hit till toppen på berget. Inte bara för att jag ovant behövt jobba i uppförsbacken (jag har försökt kämpa på med träningen, många timmar på träningscykel, rundor runt supercampen och löpbandet i full lutning). Men det verkar ändå inte vara substitut nog utan också för alla stopp jag var tvungen att göra.

Smaka på hjortron, blåbär och tranbär. Sjunka ner en extra gång i den blöta myren. Stanna och luta huvudet mot en mossig sten. Dra in doften av våt jord, av fjällbjörk, av tusen blommor vars sommar jag missat.
Jag var tvungen att stanna. Vända mig om och ta in att jag är hemma. Och att detta är samma planet som Timbuktu. Det är smått ofattbart och kittlande på samma gång.
Jag tar ytterligare ett djupt andetag och känner att jag lyckats trycka bort tårarna. Jag är inte ledsen utan tvärtom. Lycklig.

Jag är på min första leave. I tolv veckor har jag bott på Camp Nobel. Det kändes välbehövligt att få komma hem. Trots att jag knappt hunnit packa upp min blygsamma packning så står jag här på fjället. Det kändes också välbehövligt. Att få samla sig lite. Att få samla mig lite.
Det är inte alltid så lätt det här med att komma hem efter att man varit borta. Det vet nog alla och en var. Att det är som att man är samma men ändå inte. Att allt är samma men ändå inte. Att alla förväntar sig att man är samma. Men ändå inte.

Jag har flera gånger i mitt liv vart borta en längre period från mina nära och tycker alltid det är lika svårt att komma tillbaka. Jag vill vara någon ny. En bättre version av mig själv, lite snyggare, lite starkare, lite klokare än när jag for. Jag vill att de ska tänka att ”wow, hon har verkligen förändrats”.

Kanske syns det inte nödvändigtvis så tydligt, framför allt har jag sällan blivit särskilt mycket snyggare, men med varje resa man gör så förändras en liten del av en. Vare sig man vill eller inte.
Man är en annan än när man for. Man har mött sig själv i situationer man tidigare inte varit i och med det mött tankar man tidigare inte tänkt.
Och att komma hem och försöka förklara de här tankarna och mötena är inte alltid lätt.
Det kanske till och med är omöjligt. Jag får helt enkelt bara acceptera det. Och att förklaringar ibland är överflöd. Man måste bara inse att det är en del av resandet och livet. Att man förändras.

Jag andas in en gång till. Får nästan en kallsup av den friska luften. Inte kvalmig, inte het, inte sandfylld. Bara frisk och klar, sen augustiluft på ett fjäll i Jämtland. Skrattar lite när jag börjar springa nerför. Fötterna är ovana att behöva parera för rötter och stenar.
Men stigen är underbar. Har inte satt fötterna på samma ställe de senaste två timmarna. Allt är nytt. Varje steg är annorlunda. Så långt ifrån innervarvet på supercampen där jag följer mina egna fotspår varv på varv.
Jag känner mig fri. Klyschan lyfter mig.
Och jag älskar Sverige. Jag älskar så mycket med det här landet och kärleken till det har bara växt.

Dessa två veckor av semester känns som en välsignelse och en dröm.
Nu ska jag njuta av den nya gamla jag innan jag återvänder till Timbuktu och förhoppningsvis samlar på mig ytterligare nya insikter och lärdomar. Jag ska välja precis vad jag önskar äta och tänka varje gång hur få förunnat det är att kunna göra det. Jag ska dricka kaffe och ett och annat glas vin. Jag ska sova länge, vara uppe länge, ha långa samtal med de jag älskar.
Jag ska bada trots att vattnet i älven börjar bli kallt.
Jag ska springa upp på fjället flera gånger. Och andas.
Jag ska andas väldigt, väldigt mycket.”

Officiell blogg

Det svenska FN-bidraget i Mali består av en kontingent innehållande ett underrättelseförband och officerare som tjänstgör i olika staber. Som stöd till dessa finns en nationell stödenhet för logistik (NSE). Huvuddelen av den svenska styrkan är förlagd i Timbuktu och en mindre del i huvudstaden Bamako.

9 kommentarer

  • Jonna B 16 september 2019 07:14

    Väldigt vackert skrivit!

  • Maria P A 8 september 2019 23:47

    Tack för en fin text. Väl beskrivande om livet här och där, berörande tankar om livet.

  • Olof 8 september 2019 13:26

    Det kan vara svårt att fånga en känsla, du lyckas mycket bra i din text Erika, jag och många andra känner igen sig i detta, det är jag övertygad om.
    När du åker ner igen, försök då åter hitta de saker som gör den platsen speciell, dina kollegor och vänner, kargheten i den miljön osv. Jag vet att där inte finns några jämtländska fjäll, men det är inte de du åker dit för.
    Stay safe!

  • Invictus 6 september 2019 20:54

    Underbara upplevelser du upplevt. Kontrasterna av hur det är på vårat jordklot... Komma hem och "bara vara" måste kännas magiskt. Kör hårt peace ☮

  • Lise-Lott 4 september 2019 13:26

    Så vackert beskrivet!

  • Carina A 4 september 2019 12:06

    Så många tankar, och så mycket som inte vi kan förstå vi som är kvar här hemma.
    Va nu rädd om dig och spring försiktigt i bergen.
    Kram från en mamma som är kvar hemma.

  • Mike 4 september 2019 09:15

    Oj vad vackert du skriver, och världen är annorlunda milt sagt, ofta till vår fördel!

    Elins farsa

  • Bertan 4 september 2019 06:19

    En vacker reflektion över livet! Svettas på!

  • Barbro A 3 september 2019 19:12

    Så vackert skrivet, jag blev väldigt berörd!
    Njut av livet!
    C’s svärmor

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *