Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Min soldat – Cecilia gästbloggar om att sakna och längta

Malistyrkan

Cecilia Tibblins kille är i Mali som soldat. Här bloggar hon om hur det är att få dagarna att gå ihop när saknad, längtan och gemensamma framtidsplaner snurrar i huvudet.

Det otroligt starkt och modigt att åka till ett behövande land. Avsäga sig de flesta bekvämligheter, alltid vara redo för det skrämmande oväntade och vara långt ifrån sina nära. Men jag måste nog ändå säga att det är lika starkt att låta den man älskar mest av allt i hela världen åka långt bort ifrån hemmets trygga vrår. Det räcker dessvärre inte med en tillfällig separation, man vill dessutom bidra till ett gott, tryggt och positiv mindset hos soldaten. Hålla hemmafronten stark, även när det känns tyngre än tyngst.

För visst har vi hemmavarande fortfarande alla bekvämligheter som vår vardag ger, som att följa våra favoritserier, gå till affären och ta ett glas vin på fredagkvällen. Men vi har inte valt missionen. Vi har inte valt att vara ifrån en viktig person i vårt liv. Det har min soldat gjort. Det har tagit mig tid, att inte bara acceptera utan också att respektera hans val. Att han valde att skjuta mina drömmar om familj på framtiden. Dessutom har han valt att göra två missioner på två år. Under en period var jag väldigt arg. Men han lät mig vara arg. Han höll bara om mig och älskade mig, kanske när jag förtjänade det som minst.

Idag är jag inte arg längre. Jag är stolt. Över att han vågar följa sina drömmar. Vågar följa med sina kollegor och vara ett stöd för dom. Vara en bit i det sandiga pusslet. Jag vet att han är duktig på sitt jobb och bidrar med samma kärlek, humor och värme som han gör i min vardag. Så idag kan jag inte tänka mig att vi skulle gjort på något annat sätt. Alla anhöriga måste göra en resa med sin soldat men vi gör de på helt olika sätt och det är olika tufft för alla.

När han är iväg på mission så försvinner den där känslan av att allt löser sig. Att jag automatiskt kommer att skratta åt allt som går fel under dagen. För han är inte hemma och får mig att göra det. Jag kan inte pussa på honom när jag känner för det. Jag kan inte vara ensam tillsammans. Det fina med att min bättre hälft är iväg är att alla mina andra relationer fördjupas. Mina kollegor har stor förståelse, de frågar hur det går och när han kommer hem. Min egen familj hör av sig extra ofta och kollar så att allt är bra med mig och honom. Hans familj är också superfin, de bjuder in på mat och hjälper mig med allt ifrån punktering till dörrhandtagsskruvar.

Mina arbetskollegor som har blivit några av mina närmsta vänner och har gett mig så otroligt mycket stöd. Jag kan inte tacka nog för alla bytta helger när jag och min soldat har haft viktiga, tunga och återupplivande helger. Tack vare mina fina kollegor så har jag haft en lättare mission och tack vare missionen så har jag fått närmare kollegor.

Det är en annan av de absolut bästa sakerna som jag har införskaffat inför missionen. Jag köpte mig en smartwatch, så även när jag har fullt upp på jobbet så vibrerar klockan på handleden och jag kan be mina kollegor om tre minuters paus, så att jag iallafall kan höra hans röst lite grann..  Jag har också gjort en nedräkningskalender. Det känns fint att kunna sätta upp en liten vit ros för varje dag som han är borta. En svart ros för varje gång han åker. En rosa ros för varje dag på leaven. Ett litet vykort för varje måndag som jag skickar ner med brev. På det viset ser man att dagarna rör sig, även om det absolut inte känns så. 

Varje måndag har jag också skickat ner brev, det känns roligt att försöka hitta nya, inte för skrymmande och inte för tunga saker att kunna skicka ner med brevet. När jag skriver brev om min vecka så känns det alltid som att han kommer mig närmre, även fast att han är så långt ifrån.

LEAVEN:

Planera inte in för mycket på leaven. När man har saknat länge och sen ses kan bara första mötet ta musten ur en. Ta det som det kommer. Sätt upp några få mål.För man vet aldrig riktigt hur leaven blir. Hur mycket någon orkar.

Det är tur att jag har kunnat ta ut lite extra ledigt. De första nätterna hemma har vi knappt sovit någonting. Det beror dessvärre inte på otroligt intensiv älskog. Det beror på att jag inte är van vid hans ljud i lägenheten. Jag är inte van vid att någon annan än vår katt tar plats i sängen. Han har haft svårt att varva ner efter den långa resan hem..

Det blir en så himla explosion av så många olika känslor när han kommer hem. Äntligen är han hemma. Samtidigt så börjar man redan tänka på att om några dagar åker han igen. Så man saknar nästan innan han har åkt. Jag blev så otroligt olycklig. Så jag var helt utmattad av mina egna känslor att jobbet kändes som skön neutral mark. Däremot kan jag säga helt säkert, det blir bättre. Man lär sig. Även om det inte finns någon härligare känsla än när han ”kommer hem, för att stanna här”.

Jag ser den här missionen som ett stort mål, med mindre delmål. Målet är att klara det så bra som möjligt. Delmålen är första och andra leaven. Under tiden vill jag bara jobba, umgås med familj och drömma om hus. Så glöm inte av att drömma och se fram emot saker som ni kan förverkliga när just din soldat kommer hem.

För övrigt så kan jag berätta att om man gör en utlandstjänst kan man fortfarande fira sina nära och kära. Kanske inte bara på det sätt som man har tänkt sig eller brukar göra. Min soldat skickade ett blombud till mig på nyårsafton när jag fyller år. Man kan spela in en videohälsning i förväg eller bara skriva ett brev som en annan närstående lämnar över på den speciella dagen. Jag har aldrig känt mig så nära min soldat som när jag fick blommorna (kanske för att jag aldrig har fått blombud förut) även om saknaden högg ordentligt i hjärtat. Jag fick verkligen känna att han hade planerat något för mig. Allt sånt här gör att vi här hemma står ut med så otroligt mycket mer. Dålig kommunikationsmöjligheter, uteblivna eller missade samtal. Det gör att vi står ut mer med att låna ut er fantastiska, modiga och älskade människor i våra liv.

Jag har insett hur tung sanningen är i orden; Hitta inte någon du kan leva med utan någon du inte kan leva utan. Han är min stridskamrat i livet men jag får tillfälligt låna ut honom. Det håller både han, jag och vi för.

Så jag tänker avsluta det här inlägget så som jag alltid avslutar mina brev, tillägnat både anhöriga och soldater;

Glöm aldrig att vi alltid är stolta över varandra
Vi älskar alltid varandra
Be Safe, vart på jorden vi än är

 

Malibloggen tackar Cecilia för att hon delar med sig av tankar och känslor.

Officiell blogg

Det svenska FN-bidraget i Mali består av en kontingent innehållande ett underrättelseförband och officerare som tjänstgör i olika staber. Som stöd till dessa finns en nationell stödenhet för logistik (NSE). Huvuddelen av den svenska styrkan är förlagd i Timbuktu och en mindre del i huvudstaden Bamako.

6 kommentarer

  • Lillemor Tibblin 18 februari 2019 22:36

    Klokt och vackert skrivet!
    Stolt mamma ❤️

  • Martina 13 februari 2019 11:29

    Tack för dessa ord! Jag behövde höra det. Min sambo gör inte missioner, men han åker flera gånger varje år, till olika ställen. Varje avsked är fruktansvärt jobbigt, och varje hemkomst är som julafton. Man lever ständigt med dessa virvlande känslor. Jag älskar honom och är stolt över det han gör, men de virvlande känslorna blir inte mindre för det.

  • Annica 11 februari 2019 19:17

    Ååå så fint skrivet

  • maria 11 februari 2019 16:37

    Många fina ord. Kämpa på.

  • Mia 9 februari 2019 16:40

    Tack De här orden och läsningen behövde/behöver jag...

  • Håkan Ström 9 februari 2019 15:39

    Fina ord från min goa och starka dotter.

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *