Idag samlades Försvarsmaktens förbandschefer i Stockholm och jag kommenterade då en del dagsaktuella frågor. Vi är i slutspurten av en valrörelse där säkerhets- och försvarspolitik för en gångs skull fått visst utrymme. Vi välkomnar varmt debatten, försvarspolitiken förtjänar en självklar plats på agendan.
En fråga som debatterats är grundorganisationsförändringar eller inte? Frågan väcktes då ett antal moderata kommunalråd ställde en fråga till det rödgröna blocket om vilka förband de avser lägga ner. Detta eftersom de rödgrönas budgetalternativ är 750 miljoner kronor mindre inom förbandsanslaget än alliansregeringens budget.
Officersförbundet följde upp frågan i ett debattinlägg i Dagens Nyheter. Där anklagade man dels politikerna för att mörka, dels Försvarsmaktens ledning för att lydigt gå i koppel. Därefter har Officersförbundet genom ett pressmeddelande bett oss att reda ut om vi planerar för nedläggning eller inte. Det är mycket förvånande.
Bakgrunden är väl känd. I vårt underlag i januari 2009 till regeringens inriktningsproposition redovisade vi att vi har överkapacitet. Det är kopplat till beredskapsorganisationen vi ska producera mot insatsorganisationen 2014. I underlaget beskrev vi det övergripande, i form av ett arméförband, en flygflottilj och ett antal utbildningsgrupper. Svaret från regeringen var då tydligt; det kommer inte att ske några justeringar under den här mandatperioden.
Slutsatsen kvarstår, vi har överkapacitet. I vårt budgetunderlag för 2011 begärde vi därför besked om hur vi ska förhålla oss till detta i den kommande planeringen. Frågan har därmed ställts till Försvarsdepartementet.
Vi förhåller oss till de politiska direktiv vi får. Vi går inte ut i massmedier och på debattsidor utan för dialogen i dessa frågor kontinuerligt med uppdragsgivaren.
En annan dagsaktuell fråga är Officersförbundets enkätundersökning bland medlemmarna som publicerades förra veckan. Resultaten angav att 8 av 10 officerare inte ansåg sig klara väpnad strid. Vi lägger inga synpunkter på Officersförbundets undersökning och vi tror att det fanns goda avsikter bakom den.
Samtidigt kan vi konstatera att uppmärksamheten tråkigt nog slår mot oss själva. Jag förstår att den enskilde medarbetaren kan känna sig otillfredsställd. Framför allt eftersom vi har höga krav på oss själva och vår professionalism. Jag ställer mig dock frågan om resultaten ger en rättvis bild av verkligheten.
Som en motvikt vill jag framhålla alla de olika utlandsuppdrag vi genomfört de senaste åren. Vi är och har varit i vitt skilda miljöer runtom i världen; Balkan, Liberia, Kongo, Tchad, Medelhavet, Adenviken och Afghanistan. Vi har ett odelat förtroende från de länder vi har samarbetat med, både mindre och större länder. Det är inte av politisk eller militär hövlighet utan svensk trupp är efterfrågad. Vi skulle inte klara dessa uppdrag gång efter annan och över tid om det vore det så illa ställt som resultaten i undersökningen anger.
Vi deltar i ca 750 internationella samarbetsområden, vilket är långt fler än något annat land av jämförbar storlek. Det gör vi inte för att vi bett om att få vara med. Tvärtom är vi efterfrågade för vår kunskap och professionalism.
Vi når våra uppställda mål enligt verksamhetsuppdragen. Värnpliktsrådets årliga undersökning om hur soldater och sjömän uppfattar tjänstgöringen visar att fler än någonsin har förtroende för befäl, egen och förbandets förmåga.
I sammanhanget vill jag också lyfta fram att en logisk förklaring till resultaten. Vi står mitt i en förändring där vi ska öka tillgängligheten. Insatsorganisationen har idag mycket få förband med hög beredskapsgrad och med direkta resurser knutna till denna förmåga.
Jag tror också att vi har överdriven grad av självkritik i Försvarsmakten, en kultur där vi klär oss i säck och aska. Självklart ska vi fortsatt uppmärksamma de brister och problem som finns, till exempel genom krigsförbandsvärderingen. Men det är viktigt att diskussionen sätts i ett större sammanhang.
