Att skriva en bok är inte särskilt lätt. Vissa av händelserna och sekvenserna är jobbiga att ta sig igenom på nytt, framför allt de partier som handlar om smärta och saknad. Andra partier skriver sig själva. Men över allting ligger tvivlet om vinkeln är rätt. ”Är folk verkligen intresserade av min historia?” ”Är det här relevant eller skriver jag läsarna på näsan?” Jag vill inte ge er mina gamla inlägg, bröd som legat och samlat damm längst in i skåpet och nu börjat mögla. Så jag börjar om från början. Ett nytag på hela historien. En sammanhängande berättelse där ni tidigare bara fått brottstycken. En del går säkerligen förlorat i processen. Det finns bara plats för så mycket innan jag blir långrandig och det är öde värre än döden...

Jag tror jag väljer att göra som Sofi Fahrman i slutet av den andra boken om modebloggerskan Elsa och frågar: Vad vill ni läsa om? Hur vill ni att historien ska se ut? Vad tycker ni är viktigt att få svar på?