Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Klart slut!

iskugganavhindukush

Det var länge sedan jag skrev den här bloggen. Kanske inte i tid, men i erfarenheter. Därför är det kanske passande att jag sätter punkt för bloggen nu på riktigt. Ett sista inlägg. Kanske skriver jag för läsare som sedan länge gått vidare. Så jag skriver för mig själv, för att sluta cirkeln. Idag lämnar jag officiellt Försvarsmakten. Det råkar också vara min trettiofemte födelsedag. Paradoxalt nog också den dag då björnen i öst vaknat och ryter...

För vissa av oss sker kriget därborta. Långt från familjen, tryggheten och vardagen. Fienden finns där. Fysisk, dödlig och verklig. För andra följer kriget med hem. I sinnet, på en plats där det är svårt att värja sig, att fly. För mig började kriget när jag kom hem. Men det var inte det krig jag någonsin såg framför mig. Det var ett annat krig, men minst lika påfrestande. Jag kom hem från en insats full av energi, av framåtanda. Vi hade gjort vad vi kunnat där, hur mycket eller lite låter jag vara osagt, och vi hade gjort tillsammans. En kontingent som kämpade mot samma mål och löste de problem som ställdes framför oss. Kanske var jag naiv, kanske var det min brist på militär erfarenhet, men verkligheten blev en kalldusch.

Det var ingen rasande storm som nötte ner mig. Ingen tordönsmuller vid horisonten. Nej, det var små, små gruskorn som lugnt men regelbundet svepte in över mina murar och eroderade grunden till dess att allting föll samman. En byråkratisk kvarn vars blanknötta kuggar malde och malde på min drivkraft, min vilja att förändra, till dess att ingenting fanns kvar. Besvikelser varvades med brustna drömmar och kryddades med vackra bländverk. Afghanistans öppna slagfält blev en madrasserad cell som sakta men säkert berövade mig min själ. Jag blev argare för varje dag, bittrare för varje timme och förlorade mig själv i ett mörker som inte var jag. Ett år efter hemkomsten begärde jag tjänstledigt. En tjänstledighet som blev till ett utträde. Och där är jag nu. Civil igen. Det har jag i och för sig alltid varit. Försvarsmakten har alltid och kommer nog alltid att behandla oss civila som parior; på sin höjd tolererade men aldrig riktigt accepterade. Men nu är jag civil på riktigt. Ingen uniform hänger i garderoben, inget vapen väntar på mig i kasunen. Mina dagar fylls av telefonsamtal medan fingrarna dansar sin ystra tangentbordsdans. Jag fattar sekundsnabba beslut och mitt mandat är tydligt. Den där ilskan är borta nu och jag kan lägga min energi på att försöka hitta min plats och min väg i världen. Helt ärligt vet jag inte riktigt vart jag är på väg, men jag vet att jag så småningom kommer dit.

Ändå kan jag inte låta bli att sakna det. Även om det är idag jag lämnar sambandsnätet på riktigt är det fyra månader sedan jag klev ut genom regementets portar. Det gröna giftet rinner fortfarande i mina ådror. Jag saknar kamratskapen, äventyret, surrealismen. Jag saknar känslan av att aldrig veta vad som kommer att möta mig. Jag saknar diskussionerna vid elden efter ett par dagar under en gran. Jag saknar överstelöjtnanters avslutningsord om glidmedel som tvål. Jag saknar den mörka sidan av krigets realitet. Jag saknar att vandra i dödsskuggans dal med några av Sveriges tuffaste killar och tjejer.  Jag saknar humorn som föds i ett dammigt förråd över tiden, tempoväxlingarna när ett skott går av, minnena efter en hård strapatsövning. Jag saknar mina vänner. När jag ser gratulationerna strömma in i en oförtjänt hög grad på Facebook inser jag att många kommer från personer jag haft förmånen att lära känna i Försvarsmakten. Fantastiska män och kvinnor vars insatser aldrig uppmärksammas; som kämpar i det tysta för det Sverige de älskar lika mycket som jag. Jag har också lärt mig göra upp eld med björkfnas som hjälpmedel, planera operationer med hundratals man involverade, hantera vapen, härda ut (till en viss gräns) och fatta beslut. Vid mitt avslutningssamtal frågade min förbandschef mig: ”Kan det vara så att du kanske var redo för Försvarsmakten, men Försvarsmakten inte var redo för dig?” I allra högsta grad är mitt svar. Den dagen Försvarsmakten gjort sig av med sin ballast, slutar administrera sönder sina bästa soldater och är villig att göra skillnad på riktigt ska jag gladeligen återvända, ta på mig uniformen, lyfta mitt vapen och göra min plikt.

Till dess bjuder jag er alla – läsare, kollegor och vänner – er farväl. Må väl! Det tänker jag försöka göra. Klart slut.

Personlig blogg

Som så många andra är jag på väg till Afghanistan. Men det här är inte en blogg om vilda äventyr i fjärran land, om eldstrider, om att slåss för sitt liv. Det här är en blogg om allting annat. Om saknad. Känslor. Rädsla. Tristess. Glädje. Om allt man lämnar hemma när man åker. Om vad du som åker kommer att möta och du som blir lämnad kvar borde få veta. Jag hoppas du finner min resa intressant.

Vill du kontakta mig gör du det på iskugganavhindukush(at)hotmail.com

6 kommentarer

  • Katharina 11 april 2014 22:38

    Åh vad jag saknar dig! sköt om dig...och du ska veta att din blogg verkligen betydd mycet för mig och många med mig.

  • Le 13 mars 2014 09:41

    Lycka till! Fortsätt skriv...

  • Ivar Andersen 3 mars 2014 22:09

    Har varit spännande att följa bloggen. Tack för inblicken!

  • Mikael 2 mars 2014 02:37

    Jag har följt din blogg från början. Inte lika maniskt från start men de kom med tiden. Tack för att du tagit dig tid å delat dina tankar och vardag med resten av Sverige. Jag önskar dig all lycka och jag hoppas du kommer fina dig en plats i världen där du känner dig hemma...

  • Kerstin Lorentz 1 mars 2014 23:28

    Hej där,

    Märkliga ting kan hända. Som att jag ikväll fick för mig att gå in på försvarets webbplats - det var ett bra tag sedan. Jag blev verkligen glad när jag upptäckte att du hade gjort ett inlägg på din blogg. Det var minst sagt efterlängtat! Jag har undrat vad som hände sedan du kom hem till giftermål och allting. Det är svårt för mig att riktigt förstå, men jag har stor respekt för ditt beslut. Jag hämtade boken om FS22 som jag har fått från regementet och letade upp dig - och där på sidan 50 ... Där fanns även Conny som valde en civil bana (det var med honom som jag fixade det digitala biblioteket). För egen del har jag slutat min anställning i Karlsborg och samtidigt röjt ut ett helt yrkesliv i ett antal 125-kilos säckar och lagt det till handlingarna ... Men döm om min förvåning, när Skara kommun hörde av sig och erbjöd ett tidsbegränsat jobb som ansvarig för kultur och fritid. Nu har jag återvänt efter att ha arbetat där tidigare, så cirkeln är sluten för mig också ... Efter denna period väntar nya djärva mål!

    Lycka till önskar Kerstin Lo.

  • Svempis 1 mars 2014 22:00

    Lycka till i livet.

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *