För drygt två veckor sedan avslutades FS22 för alltid. För alltid. För resten av världen är vi nu bara ett ögonblick förlorat i tiden som tårar i regn. Men inte för oss. Det var både sorgligt och befriande. Som alltid kände jag en viss ovilja att släppa taget, men det var verkligen dags att låta fågeln flyga fri. Problemet är bara att i kontrast mot ”vår verklighet” som reklamkampanjerna så glatt kablar ut så var tiden i Afghanistan en lugnare, tryggare, behagligare och på många sätt roligare tillvaro än verkligheten hemma. Min höst har varit allt annat än lugn och behaglig, men det kan jag ta. Det är turbulensen, de krossade illusionerna, den ständiga kampen mot väderkvarnarna som tröttat ut mig. Ibland känner jag att allting bara är ett långsamt farväl. En relation som en gång varit passionerad och livfull har blivit gnällig, tärande och trött. Och då är det dags att fundera på om det går att hitta tillbaka till varandra eller om allt vi gör är att ta ett långsamt farväl.
Vad som återstår av insatsen är fortfarande de glada minnena, de goda vännerna och den där inre styrkan av att ha sett, upplevt och genomfört saker de flesta inte har en aning om. Och erfarenheten, kunskapen och vetskapen om saker jag inte hade en aning om. Det är stöd när stormarna blåser som värst. Att genomföra en insats är att kasta sig ut i det fördolda och se vart vägen för en. Du växer, stärks, men växer du i en riktning som passar Försvarsmakten eller är det hållplatsen du ser i backspegeln? Hinner du vända tåget innan du åkt för långt? Hösten, eller förvintern om man så vill, hjälper inte till i kampen om det glada humöret när benen sparkas undan på dig gång på gång. Som tur är finns det stjärnor som glimmar även på svartaste himmel. Att resa tält och tatta kabel kan vara tungt och tråkigt, men i de stunderna skapar du band till dina kollegor, skrattar med dem, lär känna dem mer än du någonsin gjort om ni suttit i något bås i ett kontorslandskap. Den stjärnglansen lyser fortfarande upp min väg i mörkret...