Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Ett minne blott…

iskugganavhindukush

Fem månader har gått sedan jag återvände till Sverige. Det är en evighet. Under den tiden har jag hunnit gifta mig, skaffa nya intressen, återvänt till jobbet och funderat på livet. Men inte funderat så mycket på Afghanistan. Idag ligger minnena långt ner i hjärnbarkens byrålåda och jag får rota länge innan jag hittar dem. Kronologin blir allt svårare att hålla reda på om jag inte använder mig av bloggen eller vännerna. Och jag är inte ensam. Många av mina kollegor har liksom jag släppt det där. Lagt det bakom oss. För mig gick det lättare än väntat. Det betyder inte att vi inte uppskattar den tid som var, det vi gjorde. Det betyder bara att vi gått vidare i livet, att vi blickar framåt mot det som ska komma. Berättelser från andra kollegor om vad de gör, vilka de träffar och vad som händer är spännande, men min anknytning, min egen bild av Afghanistan är frusen i tiden. Och nu, när det snart är dags för återträff och vi får en anledning att frossa i FS22:s uppgång och fall, märker jag att jag faktiskt inte är särskilt intresserad av vad som händer just nu. Det låter hårt, kanske känslokallt. Kriget, i den mån det är ett krig, pågår fortfarande. Kollegor och vänner svävar i samma fara som jag gjorde när jag var där. Eller kanske mer, det vet jag inte längre. Självklart kan jag tänka på dem. Men världen är stor. Mitt liv har förändrats. Mina prioriteringar är annorlunda. Min bild, mina tolkningar kanske bär en viss solvens, men de kan lika gärna vara felaktiga. Och istället för att dväljas i det förflutna och leva i skuggan har jag valt att kliva ut i solen. Leva i nuet, det där som alltid varit ett problem för mig. Kanske är det den viktigaste erfarenheten av hela insatsen från början till slut. Kanske var mitt besök i landet bara yttre omständigheter kring en inre process. Och spelar det egentligen någon roll? Afghanistan är för mig ett avslutat kapitel. Ja, om inte någon ber mig öppna boken igen, sätter en gåspenna i min hand och ställer bläckhornet på bordet framför mig. Men det, det skulle vara en helt annan saga...

Personlig blogg

Som så många andra är jag på väg till Afghanistan. Men det här är inte en blogg om vilda äventyr i fjärran land, om eldstrider, om att slåss för sitt liv. Det här är en blogg om allting annat. Om saknad. Känslor. Rädsla. Tristess. Glädje. Om allt man lämnar hemma när man åker. Om vad du som åker kommer att möta och du som blir lämnad kvar borde få veta. Jag hoppas du finner min resa intressant.

Vill du kontakta mig gör du det på iskugganavhindukush(at)hotmail.com

0 kommentarer

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *