Bloggen behandlar utbildnings-, organisations- och personalfrågor främst ur ett marint perspektiv.
Författare är förvaltare Håkan Lindberg.
Tjänstgör på Marinbasens stab och är ordinarie ledamot i Kungliga örlogsmannasällskapet.
Har i veckan deltagit i diskussioner där modeordet drönare förekommit i lite varierande kontexter. Jag blir lika förvånad som tidigare att det diskuteras som dessa autonoma farkoster på vattnet, under vattnet och i luften är allena saliggörande vilket jag anser att de inte är.
Något som tillskyndarna av dessa teknologier konstant glömmer bort är att skall man hantera något på sjön så krävs det sjömanskap för att det skall fungera att få ombord/starta/sjösätta prylarna i fråga, att personalen skall hinna lära sig och vara i tillräckligt antal för att hantera objektet i fråga samt att det finns något som heter väderpåverkan.
Att tala om hur mycket personal en dylik farkost kräver är en diskussion som jag inte fått uppleva. Det kan ju faktiskt bli så att det krävs både hanterings-, underhålls- och operatörspersonal för att nyttja utrustningen och då pratar vi om större besättning vilket kräver fler bingplatser som i sin tur kräver större fartyg. Det gäller alltså att inte bara tänka till rejält på vilken taktisk funktion autonoma farkoster skall fylla utan även diskutera hantering, underhåll och operatörsmässiga krav. Det kanske inte är värt att ha en drönare ombord om den kräver 6-8 personer extra i besättningen.
Detta tarvar en rejäl genomlysning.
GMY
Håkan
Bloggen behandlar utbildnings-, organisations- och personalfrågor främst ur ett marint perspektiv.
Författare är förvaltare Håkan Lindberg.
Tjänstgör på Marinbasens stab och är ordinarie ledamot i Kungliga örlogsmannasällskapet.