Förra veckan var det Muck för regementets 11- och 9-månaders värnpliktiga. Både Filippa och Hugo sprang ut genom grindarna och mot det civila livet igen. Båda två ser tillbaka på sin värnpliktstid som väldigt roligt och utvecklande.
– Det har varit väldigt roligt! Man har träffat nya kompisar, fått göra saker man inte annars hade gjort, typ skjuta AK-5, kulspruta, köra lastbil. Jag hade nog inte heller varit ute i fält i 13 dygn om jag inte hade gjort värnplikten. Det har varit en resa som gått både upp och ner kan man säga. I början var det jobbigast, när allting var nytt, men sen har man vant sig och kommit in i det. Man hittade ett lugn efter ett tag och det har varit en väldigt rolig tid! Det har gett väldigt mycket, bland annat självförtroende, säger Hugo.
Hugo
– Jag håller med helt och hållet, säger Filippa. Och jag tänker på en personliga utvecklingen man gjort under hela året. Från det att man slutade gymnasiet och var helt ny i vuxenlivet tills att mucka nu och ha självsäkerheten i sig, även fast man inte varit ute i samhället på det sättet än. Man har byggt upp en inre självsäkerhet för man vet vad man klarar av, både psykiskt och fysiskt. Det är det jag tänker mest på när jag ser tillbaka på mitt värnplikts år, vad jag åstadkommit rent personligt.
På det här knappa året de har spenderat på Skaraborgs regemente har de lärt sig mycket, dels om sig själva men också praktiska saker och om sina kamrater.
– Jag kommer ihåg första veckan när vi hade skarpladdade vapen, man gick runt och var lite orolig om något skulle tabba sig och råka trycka av eller om alla verkligen hade säkrat sina vapen. Nu springer vi runt i skogen och man litar på varandra till 100%. Nu har vi alltid vapnet med oss, vi går ingenstans utan det och det är så himla naturligt nu. Det har hänt mycket, säger Filippa.
Filippa
Även om det har hänt mycket under den här tiden och man kan se tillbaka på den utveckling som skett under de här månaderna finns de såklart tillfällen som varit jobbigare än andra, både fysiskt och psykiskt.
– Som gruppchef tycker jag att det har varit en utmaning för mig att bära gruppen och få med sig alla, jobba för och med gruppen. Det har varit psykiskt påfrestande med tanke på att man kommer direkt från studenten med inställningen att ”klara sig själv”. Att förväntas kunna ta hand om en hel grupp, föra gruppens talan och se till alla där, det ser jag som den största utmaningen och det som varit mest psykiskt påfrestande, men det är också det som varit mest givande, säger Filippa. Men fysiskt är det baskerprovet, alla de där små grejerna man pushades till.
– Ja baskerprovet, håller Hugo med. Där och då var det mycket som var väldigt jobbigt men så här i efterhand har det bara varit roligt. Jag har aldrig varit med om något liknande baskerprovet, men nu är det svinkul att vi har gjort det, jag har en basker och jag förtjänar det! Det är mycket som man gör som är påfrestande i stunden, som att vara ute länge i fält och sitta långa postpass. Men när det är över är det över och då är det bara roligt. Jag skulle säga att det är jobbigt i stundens hetta men i efterhand är det bara kul. Jag har egentligen ingenting negativt att säga om min värnplikt, det är bara att jobba på!
På frågan om vad som varit roligast svarar Filippa snabbt ”En jävla massa”. De har hunnit med mycket och tar med sig många fina minnen hem.
– Vi brukar prata om olika utbildningar vi haft på plutonen. Jag tycker kulspruteskolan var väldigt rolig. Jag såg inte fram emot det innan men väl där var det jättekul! Och övningsserien de senaste månaderna var överlag väldigt rolig!
– Jag skulle vilja säga att övningar med våra vapen har varit väldigt roliga, säger Hugo. När man kommer ut på övningen och tilliten från befälen att använda vapen utan att de hela tiden tittar på oss. Det händer en massa saker i plutonen då, glädjenivån höjs. Allt sånt som man tyckte var lite jobbigt och hade ångest för innan är det som varit det roligaste.
Vi försöker minnas första dagen när de ryckte in, det var ett tag sedan. Hur var känslorna då, var nervositeten befogad?
– Jag var nog generellt nervös, men inte så orolig. Man hade inget schema, visste inte vad som väntade, nya människor och en helt ny vardag. Jag gick in med inställningen att ta det som det kommer så löser det sig, säger Filippa. Det är ingen idé att oroa sig innan. Och det har ju löst sig.
– Jag hade exakt samma, svarar Hugo. Jag satte mig på tåget hit och tänkte att nu kör vi! Jag åkte hit och gjorde det bara. Sen har man ju blivit nervös för saker under tidens gång som man kanske inte var så taggad på. Men ha rätt inställning och kör på bara.
– Jag kan tänka mig att många är oroliga för hur man ska bete sig, hantera vapen, lita på andra, om man är tillräckligt tränad och så vidare. De små bitarna som gör hela verksamheten egentligen. Går man in med inställningen att det får bli som det blir, då kommer alla klara det. Det finns ingen anledning till att oroa sig för sånt, säger Filippa.
Nästan ett år av sitt liv kan kännas som en lång tid, men Både Filippa och Hugo ångrar inte att de ryckte in, och att det helt klart har varit värt det.
– Det har varit de roligaste nio månaderna i mitt liv nästan!
– Det är den bästa investeringen i sitt liv man kan göra enligt mig, säger Filippa. Det ä de värsta och bästa månaderna. Tänk inte så mycket, gör det bara!
Vi önskar Filippa och Hugo lycka till i sitt fortsatta liv och ser fram emot att träffa dem igen på deras repetitionsutbildningar.
