När Ida kom tillbaka från julledigheten, peppad och redo för en intensiv vår, spenderade de värnpliktiga en månad på regementet innan de fick åka hem igen. Full fart direkt helt enkelt.
– Jag tycker det funkade att vara här men det märktes i slutet att humöret tog lite.. Att inte ha någon att bråka med. Jag märkte att jag blev lite mer lättirriterad kanske. Det var alltid något och man skulle alltid gå upp tidigt, man kom liksom aldrig ifrån det. Under den perioden åkte vi till Kråk för att öva skarpskjutning och det är som det låter. Vi övade på att skjuta skarpa granater med våra vagnar, för att öva den färdigheten. För att få en godkänd utbildning ska man ha genomfört en godkänd skarpskjutning med vagnarna och då skjuter vi både med kanonen på vagnen och med
kulsprutan.
Känslan att skjuta skarpt är en annan mot när man skjuter löst, definitivt, enligt Ida.
– Kanonens rekyl är inte jättefarlig i sig, men man känner tryckvågen. Framförallt om man står utanför vagnen, bakom typ. Precis som att man ser att det flyger ut en hylsa, vilket är coolt! Skottet kommer också ut med en väldig fart, har man dessutom spårljus i granaten så ser man väldigt tydligt hur och var den går, och hur snabbt. Så det är absolut skillnad och det är coolare. Det är svårt att förmedla den känslan på bild. Sen kommer det till andra delar när man skjuter skarpt också, det är ett annat träffkrav till exempel, det är träffkrav även om man inte skjuter skarpt men man blir mer självutvärderande för man ser det på ett annat sätt och man vill inte slösa mycket ammunition på dålig precision utan man vill se att det blir bra helt enkelt.
Vi träffar Ida när hon är mitt uppe i förberedelserna inför att gå på ut på kompaniövning. Nu
drar årets övningsserie igång!
– Vi kommer öva i vårt kompani i stort kan man säga. Kompaniet ska tighta till sig. För oss med vagnar så blir det att öva hur vi jobbar ihop. Vi ska få ihop kompaniet och öva vagnarnas olika roller. Lifkompaniet är ju ett understödskompani så alla olika delar måste fungera. Just nu är en del av plutonen och fältlastar, vilket innebär att man packar med sig allt man behöver för att överleva i fält. Det är alltifrån tält till maskering. Vi på vagnstäten monterar BT-system (besättningsträningssystem) på vagnarna. Det är ett lasersystem som har sensorer och prismor. De känner av om något skjuter mot en och simulerar om vagnen blivit träffad och skadad. Som om det vore skarpt. Träffas en vagn kan det falla ut i allt från vapenskada till att hela vagnen slås ut. Så då får man ett scenario där man inte är oövervinnerlig även om det inte är skarpt läge.
Det är inte bara förläggningsmateriel som packas med för att klara sig i fält. Alla soldater packar också en personlig packning med allt från extra kläder till snacks.
– Dels har jag packat sovsäck, liggunderlag, ficklampa men det viktigaste tycker jag är att packa förstärkningskläder. Blir det kallt så blir det kallt på riktigt. Extra strumpor är bra. Men jag ser också till att ha med snacks och vanliga hygienartiklar så som våtservetter, tandkräm och tandborste. Det är det bästa som finns i fält, att kunna borsta tänderna. Hade det varit sommar hade jag också packat ner solkräm. När det kommer till snacks gillar jag det klassiska jägarsnuset, men minus chokladen. Det är jordnötter, russin och choklad. Jag brukar också ta med ölkorv för att få lite mer energi.
Med kompaniövningen drar vårens övningsserie igång och på andra sidan slutövningen väntar Kadettskola under sommaren innan det är dags för muck.
– Jag utövar mitt KB-ledarskap framförallt på kasern. Jag får lite mer info, kanske delar ut uppgifter som behöver göras som jag kan delegera. Genomför visitationer på morgonen till exempel. Det stora med KB-biten är att vi får lite mer förtroende, framförallt på kasern, men även att ha roller som tätchefer till exempel. Sen kommer egentligen den största skillnaden mellan oss och de andra värnpliktiga och det är att vi har gjort ett försteg i utbildningen och kommer göra ett eftersteg i och med kadettskolan när de andra muckar.
