Sist vi träffade Filippa var hon på Skövde skjutfält och hade gruppbefälsskola. Idag befinner hon sig på Remmene skjutfält en bit bort från regementet och har KSP-utbildning, det vill säga utbildning i kulspruta 58.
– Vi har haft det i två veckor nu. Vi är inne i andra veckan nu med skarpskjutning. Första veckan hade vi mest drill av vapnet för att lära oss handhavandet, patron ur, ladda, olika skjutställningar och hur man ska hantera vapnet ute i fält med all materiel som kommer med. Det är lite samma sak som med AK-5, men det är lite nytt med tanke på hur vi hanterar det och så, det är två olika vapensystem. Det gick lite snabbare att lära sig den här gången än första gången med AK-5. Jag har träningsvärk i mina underarmar och händer. Vapnet väger 11,6 kg utan ammunition tror jag och upp emot 13 kg med ammunition, så det väger en hel del. De första dagarna var det väldigt tungt, men nu har jag vant mig.
Filippa har sedan tidigare sagt att hon inte sett fram emot kylan och nu står hon här i massa snö och flera minusgrader. Hur går det?
– Jag skulle säga att jag är ganska köldkänslig men jag har inte haft något problem med det. Överlag älskar jag snö och så, bara man har rätt kläder så är det inget problem. Vi har ju ett par sommarkängor och ett par vinterkängor, en del har inte bytt till vinterkängor än. Jag bytte i förrgår och känner så stor skillnad på skorna. Jag försöker ta på mig så lite som möjligt i början för att kunna bygga på under dagen. Speciellt som i kväll när vi har mörkerskjutning. Jag har tagit på mig lite mindre nu på dagen för att kunna ta på mig lite mer ikväll och behålla värmen. Men vi springer, tränar, dricker varmt och håller igång hela tiden för att inte frysa. Är man kall så löser man det helt enkelt.
Under våren är det lite längre perioder inne och lite längre perioder hemma än normalt. Men mycket tid i fält väntar längre fram.
– När vi kommer tillbaka efter nästa permission åker vi till Älvdalen och har skarpskjutningsövning kan man säga. Jag tror största fokus kommer vara att skjuta från våra fordon och så blir det nog lite mer strid. Under perioderna som kommer nu blir det också lite mer fältveckor än i höstas tror jag. Vi ska se till att alla funktioner fungerar. Efter Älvdalen är det påsklov och sen drar övningsserien igång. 13 dagar ute, det är långt med tanke på att våra fältveckor hittills har varit fem till sex dagar. Jag ser jättemycket fram emot övningsserien och att få se hur allting hänger ihop. Veckan innan vi började med kulspruteutbildningen hade vi utbildning i el, alltså hur man sätter upp elverk och centraler, och hur man kopplar i fält och så. Jag tror det kommer bli roligt att få använda den kunskapen i fält också.
På frågan om det var något som Filippa blev förvånad över när hon ryckte in har hon svårt att komma på något. Hon funderar på beteenden och tillmötesgåendet.
– Jag har haft en ganska bra bild av hur man bemöts och hierarkin och så. Om man tänker hierarkin, dels mellan befäl och rekryt och mellan oss rekryter så går den ju upp och ner kan man säga. I början var det hårt mellan befäl och rekryter och jag tror man som rekryt är ganska rädd i början. Men nu har vi lärt känna våra befäl och det är bra relationer mellan oss. De kan säga till samtidigt som vi är trygga med dem. Nu är vi ju på samma nivå och vet vad som gäller. Det kan vara hårt rekryter emellan också, alltså att vi kan säga till varandra. Men jag tycker man ska ha med sig det om man ska rycka in, att man inte behöver vara så rädd i början som man nog ofta är. Man är bara ovan, man kommer in i det och det blir bra.
Det är svårt att tänka att man hade velat vara mer förberedd på något innan man rycker in, men man kan alltid träna mer säger Filippa.
– Man kan alltid önska att man tränade mer! Jag älskar att träna och även fast jag och många av oss här tränar en del så har vi mycket materiel som är tungt, till exempel kulsprutan nu. Sen är man ju olika som människa också men om man inte är en morgonmänniska kan det vara bra att träna på att gå upp tidigt för det gäller verkligen att gå upp på en gång när klockan ringer eller befälen väcker en. Klarar man att gå upp tidigt så kommer det gå bra här. Men att förbereda sig mentalt är viktigt. Jag brukar resonera att om man föreställer sig det värsta man kan tänka sig så kommer man bli positivt överraskad. Det blir alltid bättre. Och tänk positivt! Jag säger ofta det till min grupp, tänk bara positivt så blir det positivt.
Under utbildningsåret 2020-2021 kommer vi att följa tre rekryter med olika befattningar som gör värnplikten här på Skaraborgs regemente P 4. Varannan vecka kommer ni kunna läsa om hur det är att göra värnplikten här; vilka uppgifter, utmaningar, upplevelser, motgångar och medgångar går man igenom? En inblick i de värnpliktigas liv under utbildningen.
