Sist vi träffade Ida hade de värnpliktiga på hennes kompani precis börjat med vagnsutbildningen. Hur har det gått sedan dess och hur har hon kommit in i sin roll som vagnchef?
– Jag tycker jag börjar komma in i det bra. Hittills har det varit ganska mycket fokus på förare och skytt. Vi ska precis börja fokusera lite mer på vagnchefsbiten nu, men det känns som att vi får det ansvar vi klarar av och de kräver en rimlig nivå av oss som vagnchefer, så det känns väldigt bra. De senaste veckorna har vi haft mycket fokus på skjututbildning och vapensystemen i vagnen. Både automatkanonen och KSP har vi fokuserat på senaste veckorna. Det är mycket att ta ihop och isär, packa upp och slacka vapnen, och det är sådant som även vagnchefen ska kunna.
Den senaste tiden har dock inte bara inneburit tid i garaget och att få koll på vapensystemen, en hel del av tiden har spenderats ute i fält, med övernattning i vagnarna.
– Vi har varit ute och åkt en hel del, framförallt när vi hade fokus på förarens roll. Då hade vi också vagnsdygn och var ute och sov i vagnarna. Det var skräckblandad förtjusning! Det var ju coolt såklart men det var trångt och man kunde inte luta huvudet mot någonting och det var tight och ja.. inte jättenajs om man säger så, haha! Men att åka vagnen för första gången var väldigt kul! Vi har kört i blandad terräng när vi varit ute, både lätt och svår terräng och genom vattendrag och grejer. Jag tycker det är jättekul, jag älskar farten och fläkten och att kunna stå upp när jag kan och fånga upp vinden, ja det är coolt.
Även om man gör värnplikten och inte får åka hem när man vill så har man självklart fritid och egen tid på regementet. I Coronatider är det lite annorlunda fritid för de värnpliktiga men hur kan en vanlig kväll se ut efter tjänstetiden är slut?
– Det kan vara allt möjligt. Nu när det är hårda restriktioner i och med Corona så ser det lite annorlunda ut, men annars så går man kanske ut och tar en öl, hänger på stan, handlar lite. Vi spelar en hel del kort och kollar på film. Ibland går vi till soldathemmet och umgås där. Det är väldigt blandat, vissa dagar stannar man hemma, putsar kängorna och går och lägger sig tidigt. Man vet ju att man ska upp tidigt på morgonen efter, och jag har den självkännedomen att jag inte kommer orka en hel dag om jag går och lägger mig efter den tiden som är utsatt för oss, det kommer inte att funka. Och jag har anpassat mig efter det. Man kan ha kul på kasern också så jag tycker det har varit en naturlig process i att komma in i fritiden på ett sätt som funkar tillsammans med verksamheten.
För de flesta funkar vardagen så att man går till jobbet och sen går man hem och lämnar sitt arbete och sin befattning på jobbet. Men för de värnpliktiga är gränsen mellan jobbet och fritiden inte lika tydlig, samma miljö och samma personer, men ett annat sammanhang. Går det att skilja på de två?
– Jag tycker att det har funkat bra. Befattningen är ju hela ens liv just nu men jag känner ändå att mina kamrater och jag har hittat en bra balans med att det kan vara jämlikt och vi kan ha riktigt kul tillsammans oavsett vilken befattning man har. Oavsett om man är KB-elev, 11-månaders, eller 9-månaders värnpliktig så ska det inte spela någon roll, förutom när det är viktiga beslut som ska fattas och vi är i våra befattningar, till exempel i vagnen. Givetvis har man lite större ansvarspress från befäl och liknande, men jag tycker det faller sig naturligt på fritiden och att den biten funkar bra.
Att vara tjej i en stereotypisk manlig organisation kan för vissa vara en utmaning, det finns delar av vardagslivet som inte riktigt funkar likadant i det gröna som hemma.
– Generellt sett har det inte varit några problem att komma in som tjej och göra värnplikten och inte heller med den befattning som jag har. Jag har märkt skillnad på vissa individer som har lyssnat mindre på mig och mina åsikter än på en manlig värnpliktig. Då har jag konfronterat dem om det och det har gjort skillnad. Jag är nöjd med mig själv att tagit tag i såna eventuella problem direkt som skulle kunna uppstå, det har löst situationen innan det blivit något av det. En grej jag kände från början var att visa att jag och andra tjejer kan göra det här, minst lika bra som killarna kan. Jag känner att det har ju gått bra för mig så varför skulle jag inte kunna fixa det? Jag har blivit positivt överraskad över hur bra alla killar tar det, att det är en tjej som har befälet. I övrigt att vara tjej så rullar det oftast på som i vanliga livet, men det kan vara lite svårare att få ihop vissa saker som hör vardagslivet till. Men jag tycker att befälen har sköter det bra och har respekt för att tjejerna ibland behöver lite mer toalettid till exempel. Det finns en förståelse för det.
Den närmsta tiden väntar mer vagntid och utbildning i vagnchefsrollen för Ida. Och kanske till och med en ansökan om vidareutbildning inom Försvarsmakten.
– Vad jag tror så kommer vi börja köra lite King of the hill, det vill säga att vi kommer få börja öva lite strid mot varandra i vagnarna för att öka våra kunskaper i vagnen. Förarna får öva, skyttet får öva och jag som vagnchef får öva på min del. Det kommer bli väldigt kul när det drar igång! Jag har fått ett väldigt bra intryck av min tid hittills så jag är sugen på att läsa vidare och söka till officersprogrammet. Vi har haft en infokväll med representanter från olika utbildningar inom Försvarsmakten och då fick vi ganska bra information om hur det funkar. Vi kommer också få prata med våra befäl en och en för att diskutera ens egna ambitioner och vägar att gå framöver. Det ser jag fram emot!
