Jag är inte bara soldat - jag är en ensamstående mamma också. Envis av minsta måttet, men släpar allra helst runt på en grg.
”Omfamna din inre traktor”
sa en kollega till mig idag.
Desto mer jag tänker på det, ju mer förstår jag vad han menar.
Jag tuggar på, ber någon mig att springa 4mil kan jag göra det omgående. Jag är inte snabbast, men jag behöver inte stanna eller gå, jag rullar vidare.
Måste jag inventera en miljon saker och sedan göra om det igen, kanske det tar lite tid, men det blir bra och jag kan fortsätta att göra om det så många gånger som någon önskar.
Jag är traktorn som alltid kommer fram, jag fortsätter så länge som det krävs. Hade jag varit en tjusig sportbil hade jag fungerat fantastiskt på motorvägen och susat snabbt förbi, men hopplöst fastnat om jag kört av vägen eller kört ner mig i leran.
Det var fint sagt av min kamrat, han ville att jag skulle tycka om att jag var en traktor. Han önskade att jag inte skulle glömma traktorns alla fördelar, att jag skulle gilla det. Det är så lätt att känna sig liten när en sportbil snabbt kör förbi och drar vidare.
När jag tänker på det är jag hellre en traktor än en Ferrari.
Jag är inte bara soldat - jag är en ensamstående mamma också. Envis av minsta måttet, men släpar allra helst runt på en grg.