Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Tjernobyl

gronsak

Två av Europas största länder är i krig med varandra... vem bryr sig?

I Ukrainas huvudstad Kiev märks kriget inte av så mycket. Den väna kvinnan som visar sig på tv skärmen, pekar dock inte ut vädret på kartan som man kan tro, hon visar och berättar hur många som har stupat och vad som händer vid landets gräns mot Ryssland. Ensam sitter jag i ett hotellrum och lyssnar på gatans liv utanför, första stoppet på resan blir Tjernobyl museet.

Tjernobylkatastrofen var en allvarlig reaktorolycka i kärnkraftverket i Tjernobyl norr om Kiev i Ukraina (som då tillhörde Sovjetunionen). Olyckan inträffade natten till lördagen den 26 april 1986 klockan 01.23.45 (lokal tid) när reaktor fyra i utkanten av staden Pripjat förstördes genom en explosion och ett moln med radioaktiva partiklar spreds med vindarna över stora delar av Europa.

Orsaken till olyckan var en kombination av reaktortypens konstruktion och den mänskliga faktorn. Personalen stängde av flera säkerhetssystem i strid med gällande regler för att kunna genomföra vissa test. För mig som intresserad av CBRN frågor, var jag mycket förväntansfull vad resan skulle kunna bära med sig.

Med Kievs tunnelbana tar jag mig några stationer till museet. Första intrycket är sorg, i trappan upp till första rummet hänger skyltar på städer, alla städer som var tvungna att utrymmas på grund av katastrofen. Alla människor som bodde i dessa städer förlorade sina hem, sina tillhörigheter och många av dem blev även strålsjuka. I en monter på museet finner jag svenska broschyrer. Länge tittar jag också på alla de bilder som finns av det djurliv som idag tagit över området i den förbjudna zonen kring reaktorn. Det känns också nervkittlande att jag snart är på samma plats.

Bussen är full med människor av olika nationaliteter. Guiden pratar bra engelska, vilket är väldigt ovanligt i det här landet. I bussen ser vi en bra informativ film om händelseförloppet den ödesdigra dagen, en bra förberedelse inför ankomsten.

Tjernobyl är inte den stad som ligger närmast reaktorn utan Pripjat, men den staden var inte byggd än då första reaktorn blev färdigställd därför fick platsen namnet efter den staden som just då låg närmast. Staden Tjernobyl blir vårt första stopp, här bor det fortfarande människor som också jobbar här. Det byggs nämligen en ny sarkofag för att hindra att radioaktivt läckage kommer ut från reaktor fyra och arbetarna som arbetar med detta projekt bor här i skift för att färdigställa den. Inte mer än fjorton dagar i sammanhängande följd får de stanna på grund av den radioaktiva strålningen. Det finns dock människor som vägrade att flytta efter katastrofen och vissa av dem överlevde och bor också kvar i området trots strålningen.

Naturen har fått fritt spelrum och den lilla affären ”äts” sakta upp av skogen runt i kring.

I närheten av staden Tjernobyl ligger även den länge hemliga Duga antennen, en del av ett Sovjetiskt militärt projekt. För att inte visa var den låg någonstans så doldes platsen länge av texten ”Sommarcamp för barn” på världens kartor, till och med en låssas busshållplats med barnmotiv finns längs den vägen som leder dit.

Själva Duga antennen är helt galet enorm!

Strålningen ökar successivt ju närmare reaktorn vi kommer...

Vi kommer in på en liten förskola, eller daghem kan man nog kalla det för. Här kunde barnen ha det gott när föräldrarna jobbade långa dagar vid reaktorn. Här griper känslan av tomhet tag i mig. Vilket barn fick lämna sin sko? Ett förmodligen mycket älskat lejon ligger kvar i dammet på golvet. För ett barn har dessa låtsasdjur i tygpäls ett liv och en identitet, att de ligger där ”döda” är en stark upplevelse.

Vi åker vidare mot reaktor fyra och stannar till vid arbetarnas matsal. Efter att vi scannat av våra kroppar på radioaktivt stoft får vi tillåtelse att gå in.

Här ska vi äta riktig Ukrainsk arbetar lunch, alla som arbetar vid reaktorn måste få ordentligt att äta. Oj vad mycket mat jag fick på brickan.

Mätta och fyllda med ny energi åker vi och tittar på den nya sarkofagen, som häpnadsväckande nog ska skjutas över reaktorn. Den är enorm, jag är förvånad att den ska gå att rubba, hoppas verkligen att de räknat rätt så att det fungerar när den är färdigbyggd.

Nu är strålningen som starkast, reaktorn fyra är bara ett stenkast bort, vår mätare varnar för höga strålningsvärden.

Resans sista stopp  är Pripjat, en stad som en gång blomstrade. Sovjet var ett land där det inte fanns så mycket utsvävningar och frihet, men det fanns det i staden Pripjat. En dröm. Här var det gratis att åka buss, vägarna var utformade så att barnen inte behövde korsa några gator för att komma till skolan. Simhallen var gratis, det fanns butiker med alla möjliga tänkbara varor, sporthall, fotbollsplan och till och med tivoli. Alla hade välbetalda jobb vid kärnkraftverket. Det måste varit en fantastisk plats att bo på.

De boende i Pripjat fick inte veta allvaret med olyckan, även om de hört smällen och sett elden från reaktorn fick de lugnande besked. När evakueringen äntligen kom på tal, var det ingen som fick ta med sig sina tillhörigheter, de skulle snart vara tillbaka. Från den trygga drömmen, till ingenting, varken bostad, arbete, personliga ägodelar och i värsta fall strålsjuka. Barnen och de ofödda fostren drabbades värst. Ingen vet egentligen hur många som dött till följd av strålningen.

De första brandmännen på plats vid reaktorn hade inget skydd, de dog av smärtsam strålsjuka inom några dagar.

Skyddsmasker fanns det gott om (även i barnstorlek), liksom preventiva mediciner mot strålsjuka, men inget användes. Man ville inte skapa oro eller panik. Helikoptern som hällde vatten i försök att släcka reaktorn, landade regelbundet på barnens skolgård  och spred radioaktivt damm. Det var förmodligen en enkel landningsplats att stanna och pausa på, barnen lekte vidare så fort den lyft, i dammet från reaktorn.

Maskinerna som skulle flytta det radioaktiva materialet gick sönder på grund av den radioaktiva strålningen. Istället använde man Bio-Robots, ”biologiska robotar”, alltså människor. I ofta hemmagjord skyddsutrustning med lite bly som skydd för vissa delar av kroppen jobbade de i skift, om endast någon minut åt gången och skyfflade det radioaktiva materialet allt vad de kunde, innan de fick för mycket strålning. Många blev strålskadade och fick amputera kroppsdelar eller dog.

Det blev en lång dag, med många intryck att smälta.

Personlig blogg

Jag är inte bara soldat - jag är en ensamstående mamma också. Envis av minsta måttet, men släpar allra helst runt på en grg.