Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information

Myndigheten

Var finns vi och vad gör vi just nu? Vilka är Försvarsmaktens uppgifter från riksdag och regering och hur arbetar vi för att lösa dem? Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

Jobb & utbildning

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Nå ditt mål genom en militär grundutbildning, eller sök något av våra hundratals civila jobb.

till jobb & utbildning

bloggportalen

Från den enskilda soldaten till myndighetens högre företrädare, läs personliga betraktelser om livet i Försvarsmakten genom någon av våra bloggar.

Du är här

Ett barn på vift i Bosnien

gronsak

Jag vill berätta om rådjurskidet som slickade på två av mina fingrar, om alla halta hundar och om att det var sommar, fast vi har höst, men jag måste börja berätta från början.

Följande inlägg är en dagbok av min sjuåriga dotter och hennes upplevelse av Bosnien, en resa vi gjorde tillsammans för några veckor sedan.

Onsdag
Det pirrade i magen, regnet skvätte i kalla vattenpölar och jag visste att jag snart skulle flyga till Bosnien.

Vid lunch frågade jag skolfröken om jag fick gå tidigare från skolan och det fick jag.

”Vi kommer komma fram klockan ett på natten till Bijeljina”, sa mamma. Det är efter midnatt, tänkte jag. Vi ska se mer av landet Bosnien som mamma varit i med jobbet och lite nya platser där ingen av oss varit förut. Landet hade krig för inte alltför länge sedan.

Mamma har berättat att jag inte får gå ut i skogen och leka, för det kan fortfarande finnas minor kvar som kan sprängas. Hon har även berättat att det finns hus kvar med kulhål och nedbrända hus, men idag är allt som vanligt igen.

På flygresan sov jag nästan hela vägen. Vi landade i Tuzla mitt i natten. Från flygplatsen skulle vi åka i en bil utan säkerhetsbälten. Eller ja, de fanns säkerhetsbälten, men de var inte lätt att hitta dem, för de var inpillade bakom sätena.
”Barnet kan väl stå i mitten på bilen” tyckte den som körde ”För då kan hon se ut”. Mamma förklarade att i Sverige har vi bälten i bilen för att det är säkrast så. Väl bältad åkte bilen ut på skumpiga, branta och kurviga bosniska bergsvägar och jag somnade.

Torsdag
Nästa morgon var det soligt och varmt. Jag fick burek till frukost. En salt, flottig, pirog med köttfärs. Den var godast på de brändaste ställena.

Ute var det sommarvarmt och jag kunde plocka vindruvor direkt i trädgården.

Sedan åkte vi till ett ställe som heter Etno Village. Där fanns det en massa fina djur. Vita och svarta svanar, en svart svan hade lagt tre stora ägg. I en hage fanns det ett rådjurskid som slickade på två av mina fingrar, ”Det måste jag komma ihåg”, sa jag till mamma, ”Skriv ned det”. En liten kaninbäbis satt i en bur och jag matade den med maskrosblad. I en hage låg en gul hund och myste, bredvid fanns en inhägnad med getter med snurriga horn som var större än ponnyer och så gick vi vidare och såg små söta ponnyhästar. Byn ska likna olika delar av landet och där fanns det en kul och vinglig hängbro.

Coca-cola och godis kan man få varje dag, en gång frågade en vuxen om jag var hungrig och då fick jag en chokladkaka. Om mamma säger att jag inte får äta, för att det inte är lördag, så ser alla så frågande ut. Varför kan man inte äta godis och dricka läsk varje dag? Det är inte som i Sverige här borta.

Vi åker och tittar på en flod med jättestark ström som svämmar över ibland. Det är spännande.

Fredag
Jag åker en ruschkana som är superrolig. Den var jättejobbig att klättra upp i, väl uppe studsade jag och åkte ner. Man fick betala för 5 minuter.

Bijeljina är en fin stad med några trasiga hus som ingen bott i efter kriget. Hundarna går på gatan lite hur som helst, de har ofta blivit påkörda och haltar med trasiga ben. Jag tycker synd om dem.

När vi åkte med bilen såg jag fina hästar från fönstret. Alla odlar majs. Väl tillbaka vid huset där vi övernattat fortsatte jag att äta vindruvor i trädgården och tittade på grannarnas jättesöta vovvar.

På eftermiddagen skulle vi vidare till en ny stad. Det är en lång väg som går till staden Pale. Vi kör på små slingriga bergsvägar genom tunnlar, bredvid floder. Jag fick lock för öronen för vi åkte så högt uppe i bergen. I bilen mumsade jag på kex. Jag såg en fin bäck som rann, en stor skog och massor utav städer.

Nerbrända eller övergiva hus fanns överallt, jag försökte ta kort på dem från bilfönstret, men vi åkte så snabbt förbi.

Vem bodde där? Vem behövde fly när kriget kom? Lila, rosa och blåa hus finns också, de är fina och nybyggda här och var, kanske de som bodde i de trasiga husen flyttat hit.

Lördag

När vi vaknade visste jag att det skulle bli en spännande dag. Vi skulle promenera upp för bergen och komma till en vacker bäck med vattenfall.

Här har många djur i sin trädgård. Får, höns, grisar, till och med hästar eller en ko kan stå i trädgården.

Vi gick uppför, uppför och uppför, till sist var vi framme. Det var så vackert. Jag hoppade på stenarna fram och tillbaka över det lilla vattenfallet. Bäcken ledde till en bassäng med fiskar. Fiskarna var hur många som helst.

Vi besökte en skidbacke som så klart inte har snö nu, men det fanns en lekplats där. Mamma och jag delade på en jättekopp choklad (snarare varm chokladsås) med grädde. Man kunde åka en jättelång linbana om man var vuxen.

Söndag
Idag ska vi åka hem. På väg till flygplatsen i Tuzla, stannar vi i Sarajevo.

Det är en stor stad med marknad och affärer. Jag ser fina askar med spegel i och vackra pärlor och stenar på, en sådan önskar jag mig.

I stadens gator finns stora röda färgade märken. Där har granater träffat människor som dött och man vill minnas det genom att måla röd färg på platsen. Tittar man på husväggarna är det hål från skott och granater här och var.

Helt plötsligt hänger det en svensk flagga på ett hus, vad gör den där? Bakom flaggan finns det skotthål i huset, vi tar en bild.

Väldigt fin och trevlig stad att gå i. Vi hittar en liten stig längs med vattnet, den är spännande att gå på. Sedan åker vi till flygplatsen i Tuzla, jag somnar.

Vi hittar en liten hund på flygplatsen som vi matar. Sedan är det bara att vänta och vänta på flyget hem.

Jag kommer komma ihåg alla bosniska hundar, alla hästar, rådjuret, svanarna och svanäggen. Jag kommer heller inte glömma alla brända hus och gungorna som jag gungade på på en restaurang.

Personlig blogg

Jag är inte bara soldat - jag är en ensamstående mamma också. Envis av minsta måttet, men släpar allra helst runt på en grg.