Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information

Myndigheten

Var finns vi och vad gör vi just nu? Vilka är Försvarsmaktens uppgifter från riksdag och regering och hur arbetar vi för att lösa dem? Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

Jobb & utbildning

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Nå ditt mål genom en militär grundutbildning, eller sök något av våra hundratals civila jobb.

till jobb & utbildning

bloggportalen

Från den enskilda soldaten till myndighetens högre företrädare, läs personliga betraktelser om livet i Försvarsmakten genom någon av våra bloggar.

Du är här

En känsla är inte en sjukdom

gronsak

PTSD1Jag hajade till och det gick en rysning genom hela kroppen...

När ska vi vakna!
När ska du inse att PTSD kan drabba dig!
Det är INTE en svag person som får PTSD.
PTSD är ingenting att skämmas över.
Genom att få kamratstöd, känna att man ”gjort sitt bästa” i den situationen där man drabbades av PTSD och genom att kunna stå för hur man mår och ta emot och söka sig till en behandling som passar en själv, blir man mycket bättre och till och med helt bra.

Genom att tränga undan, genom att svika sin kamrat och inte ge honom eller henne stöd, genom att inte ta emot och söka sig till den hjälp som passar, blir livet en mörk nedåtgående spiral och en svart tunnel.

Den som har PTSD är stark, han/hon ska tvingas genomlida det tuffa som han fått gå igenom inte bara en gång, utan gång, på gång, på gång igen och lära sig att tackla det.

VEM SOM HELST KAN DRABBAS och DEN SOM DRABBS ÄR INTE SVAGARE.
Vi är olika, våra kroppar reagerar olika i olika situationer, men det handlar inte om stark eller svag, när man pratar om PTSD.

En liten bit ifrån mig samtalade en grupp soldater av olika grad om någon som kanske hade PTSD.
”En känsla är inte en sjukdom” säger en av dem.

Vem sa det? tänker jag.
Jag går fram och frågar, jag möter honom med blicken, men jag säger inget mer.

Alla sjukdomar börjar med en känsla, tänker jag nu när jag sitter i min soffa.
Du bryter benet, AJ, det gör ont, en känsla av smärta.
Du känner en knöl i kroppen, du blir orolig och går till läkaren, en känsla, en känsla av oro.
Vissa känslor som ”ont i magen”, kan vara diffusa och ibland går det inte ens att diagnostisera dem med en fysisk orsak, men likväl känner man en smärta från magtrakten.
Så finns det olika psykiska sjukdomar där depression, ångest och panikångest hör till de vanligaste i Sverige. De går inte att härleda till en fysisk punkt som går att åtgärda med lite plåster eller bandage. Psykiska sjukdomar är inte lika enkla att avgränsa som fysiska sjukdomar. Det finns dock diagnoskriterier för alla.

Så har vi PTSD, posttraumatic stress disorder, det kan drabba dig om du varit med om en svår händelse som inneburit livsfara eller en allvarlig kränkning av din integritet.
Det är inte svaga som drabbas, vi kan inte förutse vem som får det.
Det är inget att skämmas över!
Att leva med PTSD är att leva med psykisk ohälsa, insidan mår inte bra för stunden.
Vid posttraumatiskt stressyndrom återupplever man den traumatiska händelsen, blandat med känslor av skräck eller vrede. Återupplevelsen kan utlösas av yttre sinnesintryck eller händelser som påminner om traumat. Det sociala nätverket spelar en mycket stor roll för möjligheterna att bearbeta sina upplevelser. En form av psykoterapi som visat sig mycket effektiv i bearbetning av PTSD är Eye Movement Desensitization and Reprocessing, EMDR. I EMDR återskapas de traumatiska minnena samtidigt som man använder en speciell teknik med ögonrörelser och får kontroll över det man varit med om.

PTSD handlar om starka känslor och att återuppleva någonting svårt, det kan leda till en lång tids sjukskrivning.
Det är på riktigt, det är kanske du eller din kamrat som drabbas nästa gång.

Sold F
Sidan 205
”Säg inte åt honom att ”rycka upp sig”! En psykiskt utmattad person kan inte rycka upp sig. All hans energi går åt till att hålla den inre oron under kontroll.”
”Behandla honom inte som en sjuk människa, men visa att du förstår att han är utmattad, att han behöver stöd och viss omvårdnad.”
”Lyssna och undvik att prata själv eller att ge ”goda råd””

Om din kamrat efter en svår situation känner sig orolig, rastlös, darrig eller skakig, gråtmild, har humörsvängningar, sömnsvårigheter eller dålig aptit, så nej han är inte sjuk, han är normal.
Men han behöver ditt stöd och din kamratliga värme och omsorg utan att känna sig dömd eller förminskad, han behöver känna sig som en del av gruppen och att det han upplever är naturligt.
Det kanske är just det jag reagerade på när jag lyssnade på samtalet, den hårda tonen kring kamraten som inte mådde väl och vetskapen om att en känsla kan göra lika ont eller ännu ondare, under oöverskådlig tid, än ett avslitet ben.

Personlig blogg

Jag är inte bara soldat - jag är en ensamstående mamma också. Envis av minsta måttet, men släpar allra helst runt på en grg.

6 kommentarer

  • Yt@tack 22 oktober 2015 10:28

    Hej G-S.

    Du fortsätter plocka poäng på min "bratjejometer". ;-)

    Du visar inte bara att du är en bra människa, mamma och soldat, utan även att du intresserar dig för viktiga ämnen som berör ditt yrkesval.
    Du bryr dig även om frågor som en bra ledare bör bry sig om. Manskapet och kamraternas väl och ve.
    Ett typiskt ledarämne med andra ord.
    Du är alltså en försvarsanställd, som borde få ett lite högre lönepåslag vid en individuell lönesättning, som uppmuntran.
    ...
    Efter mina år i Flottan, utbildade jag mig till leg psykolog, så det är intressant att läsa dina tankar.
    ...
    Du har så klart helt rätt....om mycket.

    Jag tror dock att jag, liksom de flesta psykologer, skulle kunna förutsäga vilka som löper en större risk att drabbas ganska bra. Urvalet vid antagningen sållade bort många, och de som är kvar går igenom försvarets eget nålsöga.
    Färre antagna än bortvalda bör alltså drabbas.

    Bland de som är kvar, kan man kanske se två högriskgrupper.

    Lite ytligt, kan man säga de som inte är förberedda och de som tror att en tuff fasad skyddar mot PTSD.
    Jag bortser då från de grupper som kollegor redan sorterat bort vid mönstringen!

    Träning i att fungera under press, är en bra "vaccination", men ännu bättre är att också veta vad man går för.

    Liksom du är inne på, är PTSD efterverkningarna av en svår upplevelse, och där tänker många fel. Speciellt de "tuffa pojkarna", som kanske blandar samman brist på mod och PTSD.

    Alla...har ett möjligt PTSD, med ens namn på, som bara väntar. Var gränsen går, och hur man reagerar, kan komma som en överraskning.

    Massiv artilleribeskjutning, slumpvis flygbombning, olyckor, katastrofer, övergrepp, dödshot under fångenskap, osv..är ju svårt att öva.

    Risken att man utvecklar PTSD beror dels på sådant man inte kan påverka, som gener, och dels på hur situationen upplevs och hanteras.

    Man reagerar både kroppsligt och mental på traumatiska upplevelser.
    Det är en helt normal reaktion, och hur länge den varar beror både på intensiteten och på tiden man utsätts för själva hotet.

    PTSD är alltså som du är inne på "baksmällan" efter traumat, och som sådan subjektiv.
    Att det är en sjukdom, har flera fördelar. Dels avgränsar man diagnosen mot andra diagnoser, dels är det en administrativ och försäkringsmässig fråga.

    När det gäller, det man utsätts för, finns det många olika måttstockar.
    Man kan enkelt tala om utnötning, och utslagning.
    Här är utnötning, hur länge, medan utslagning mer handlar om, hur mycket.

    Om både upplevs samtidigt, och under längre tid, är riskerna större, liksom vid avsaknaden av stöd.

    Vill du veta mer, har Veteranorganisationen i USA en bra hemsida för både proffs och allmänheten.
    Under proffsmenyn, hittar du även frågescheman osv om du en dag vill skriva ett paper på MHS. ;-) Eller skapa en lektion i ämnet.

    (Uttryck och förklaringsmodeller finns det massor av. Min beskrivning av PTSD är här synnerligen förenklad.)

    http://www.ptsd.va.gov/index.asp

    • gronsak Yt@tack 22 oktober 2015 10:40

      Så härligt att läsa det du skriver. Jag tror att vi är inne på samma tanke, alla kan drabbas, men gränsen ligger på olika avstånd. Kroppen är otroligt komplex. Kul att du som psykolog läser det jag skriver, stort tack för länk och tips.

  • Yt@tack 22 oktober 2015 12:51

    Här har du en länk till, där du kan se hur smart du är, som faktiskt refleterar över om PTSD bör vara en sjukdom eller ej.
    I USA gick diskussionen mellan den psykiatriska sidan, som ville flytta PTSD från att tillhöra ångestkategorin och den där man oroar sig för att de drabbade inte söker hjälp om de får en psykiatrisk diagnos.
    Läget där ser ju inte ut som här, då en anställd i USA riskerar både jobb och ekonomi om han inte är fit for fight.
    Svaret de fick var att det i så fall var deras försvar som borde förändras och inte diagnosen.

    Själv tror jag nog att det är bättre att även militärer lär sig att de möjligen är starka på övningar, men att krig och elände, kan upplevas så starkt att vem som helst kan få nog, och sedan behöva hjälp av kollegor, kamrater och proffesionella.
    Det är alltså inget att skämmas över, utan snarare ett bevis på att man upplevt något, för att andra skall slippa uppleva det.
    Lite som att skydda någon annan med sin kropp och själ.

    Jag upplever inte att äldre befäl har samma fördomar, och med fd ÖB's sjukskrivning för utbrändhet, lärde nog många, att även tuffa Generaler är människor.

    Nu kan ju även soldater drabbas av allt, som vi andra drabbas av. Helt vanliga trauma, sjukdommar och olyckor.

    Som ung tror man inte det, och funderar inte alltid i dessa banor. På sin höjd tror man väl att ben bryts när man faller med motorcykeln, inte att man får allvarliga sjukdommar, eller att man kan behöva prata för att må bra.
    Det är bra att vara optimist, men med åldern kommer även en sund dos realism.

    När jag såg din budget, noterade jag att du tecknat försäkringar, utifall något skulle inträffa. Så gör man när man är vuxen, och tar ansvar för sitt barn.

    Även detta ger poäng på "bratjeometrar". ;-)

    http://www.dsm5.org/Documents/PTSD%20Fact%20Sheet.pdf

    • gronsak Yt@tack 22 oktober 2015 13:46

      Om jag får tänka lite fritt själv, ser jag den inledande krisreaktionen som något högst normalt, den som kan sitta i runt 3 veckor, men som blir bra av vila, sömn, samtal och gemenskap. Här kan det vara mycket besvärande att särbehandlas som sjuk, utan man får ett bättre resultat av behandlingen om man bemöts som en normal människa drabbad av en onormal situation. Blir dock stressen och dess biverkningar kvar i kroppen och PTSD/flashbacks återkommer på ett sådant sätt att man inte kan komma tillbaka till ett normalt liv, trots hjälp, då blir det en sjukdom.

  • Mattias 23 oktober 2015 19:10

    Snabbt
    Nära
    Enkelt

    Dom tre orden finns alltid i vänster bröstficka

    • gronsak Mattias 23 oktober 2015 19:22

      Så bra och så rätt!