Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Arbetet fortgår väster om Mazar-e Sharif

Afghanistanstyrkan bloggar

Under fotpatrull i Ali Zayis delar skyttegruppen ut ISAF News.

För snart tre månader sedan gick FS19:s skyttekompani Quebec Lima in i Ali Zayis, väster om Mazar-e Sharif, ett av regionens värsta problemområden. Sedan dess har
ISAF haft närvaro i området 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan. Patruller genom de olika byarna har genomförts dagligen, i dagsljus såväl som nattetid. Samverkansmöten med nyckelpersoner i samhället har ägt rum vid ett flertal tillfällen. Riktade operationer mot kriminella har resulterat i flertalet gripanden. Jämfört med förra året har antalet incidenter minskat med nästan två tredjedelar. Förbandets kraftsamling i den geografiska regionen har lett till resultat.

En soldat ur Bravo Quebec återhämtar i sin mozziedome.

Jag sitter innesluten i pansarterrängbilens skytteutrymme sedan nästan tre och en halv timme, men jag kan, bara av vagnens lutning och de ymniga dammoln som pustar in genom utkiksluckorna, räkna ut att vi har nått resans mål, Rysskullen i Ali Zayis. ”Säker vagn, avsittning!” kommenderar vagnchefen och vi, sex man plus en lokalanställd tolk, lastar ur fordonet och påbörjar upprättandet av plutonens bas de kommande fem dygnen. Plutonen som vi löser av är det nya tillskottet till kompaniet, en finsk skyttepluton. De ser smått slitna men glada ut över att deras ”pass” på kullen är slut för den här gången. Vi börjar sätta upp kamouflagenät, lasta ur hundratals liter frysta vattenflaskor och göra i ordning våra personliga sovplatser.

För den som är intill leda trött på grönpåsar gäller det att skapa alternativ.

Vissa väljer att sova på liggunderlag i myggnät, vissa sover på hopfällbara sängar. Själv föredrar jag den tidigarenämnda varianten, då jag fortfarande minns en av de första nätterna på kullen, när en afghansk polisman blev stucken av en skorpion... Någon som vi tack och lov inte har behövt uppleva hittills.

Vi har blivit uppdaterade om vilken verksamhet som bedrivits innan vi anlände. Den finska plutonen har natten innan, i samarbete med ANP (Afghan National Police) och NDS (Afghanska säkerhetstjänsten) genomfört en arrestoperation mot bombtillverkare i en närbelägen by. Under gripandet fann man utrustning och material för att framställa IED:er, d.v.s. hemmagjorda bomber, vilka är ett av de största hoten mot såväl ISAF-personal som afghansk säkerhetspersonal, och inte minst lokalbefolkningen. Tidigare har vi fått in uppgifter som säger att byborna själva har börjat säga ifrån när de kriminella lägger ut bomber utanför deras byar och bostäder, vilket är ett mycket positivt tecken på att insurgenternas makt över befolkningen undergrävs markant i och med vår närvaro.

Barnen är ofta nyfikna på vad det är soldaterna håller på med.

Ett annat gott tecken är att lokalbefolkningen i större utsträckning har börjat komma till oss och polisen med sina problem istället för att ta lagen i egna händer. Redan i ett tidigt skede av operationen kom en man till oss och berättade att hans son hade blivit misshandlad av en lokal kriminell. När vi började utreda saken visade det sig att barnmisshandlaren var efterlyst sedan tidigare för attacker mot bl.a. svensk personal och hemmahörandes i området.

Ännu en fotpatrull utgår från Rysshöjden

Efter planering, spaning och underättelseverksamhet har vi nu fått en tydlig bild av vem han är, och framfört ett tydligt meddelande till honom via hans bekantskapskrets: Han ska upphöra med sin kriminella verksamhet, och kommer att gripas så fort vi ser honom.

Under dagarna som skyttekompaniets andra pluton, Bravo Quebec, var närvarande i området genomförde vi flera patruller och spaningsuppdrag varje dygn, dagtid och nattetid. De kriminella ska veta att vi kan dyka upp varsomhelst, närsomhelst. De ska veta att om de går in i en by för att bedriva olaglig verksamhet kan vi plötsligt stå där på huvudgatan när det ljusnar och stanna motorcyklar och visitera misstänkta personer. De ska inte kunna känna sig trygga i att bedriva våld och hot om våld mot befolkningen, som precis som alla andra människor bara vill leva sitt liv ifred utan att få sina barn kidnappade, sin mat ”konfiskerad” av ett rövarband eller behöva löpa risk att köra över en hemmagjord bomb med sin gamla traktor på väg till fältet.

Det kan tyvärr damma ganska omfattande när vi åker igenom byarna.

Vid ett flertal tillfällen har personer i dessa kriminella kretsar vaknat på morgonen, gått utanför dörren och mötts av Bravo Quebec, som spanat mot dem under natten, för att framföra meddelandet: Vi vet vilka ni är, vi vet vad ni gör och ni gör bäst i att sluta med det.

Och det har gett resultat. Antalet attacker har minskat drastiskt, barnen kan gå i skola igen och på längre sikt kanske hjälporganisationer har möjlighet att verka i området.

En grupp flickor står längs med vägen när vi går förbi med fordonen rullandes bakom.

Det ska erkännas – för mig som enskild soldat kan det visserligen kännas aningen långrandigt att sitta på långa postpass och titta ut över den nu intill leda bekanta omgivningen natt efter natt, men när man faktiskt sätter sig ner och ser det vi har uträttat hittills känns det verkligen som att vi gör någonting. De kriminella kan inte längre röra sig fritt i området, kräva tionde (olaglig skatteindrivning) av bönderna eller bedriva sin verksamhet i samma utsträckning som förut.

Befolkningen säger att de är glada att vi är där, men samtidigt oroliga, då de vet att om vi bara lägger ner och åker hem kommer de utsättas för kraftfulla repressalier från de kriminella gäng som de tagit avstånd ifrån genom att samarbeta med oss. Det är nödvändigt med en stabil utveckling, och att vi kan lämna över områdesansvaret helt till afghansk polis med tillräcklig utrustning och utbildning för att kunna bibehålla den positiva utveckling som arbetet har resulterat i.

Vaktposter står utmed vägen under en fotpatrull.

Således kan situationen i området Qubec Lima verkar i jämföras med den i hela Afghanistan på nationell nivå, man har gått in och bestämt sig för att göra skillnad, kommit en bra bit på vägen och på längre sikt måste man på ett omdömesgillt sätt kunna lämna över ansvaret till det afghanska folket själva. Det är ett långt och komplicerat projekt som inte görs över en enda mission, utan måste fortgå över en längre tidsperiod.

Jag vet inte om det är på grund av värmen, eller att dygnsrytmen rubbas av att vara ute på nattpatruller och sitta post på småtimmarna, eller att man ständigt har något att göra – men tiden går väldigt fort när man är ute ”i fält”. Fem dagar smälter liksom samman och blir på något sätt till en enda arbetsdag. Det känns bra att vara ute – det är här hjälp med säkerhetsarbete behövs, det är det här svenska folket betalar skattepengar för att vi ska göra, och det är det här vi har övat inför.

Nyvaken, men förberedd och klar inför nattpatrull.

Nog för att det knappast är stridsförfarande med ”ansatsvis framåt” någotsånär så ofta som under missionsutbildningen på livgardet, men det känns att utbildningen och övningen sitter där den ska, i ryggmärgen. Dock så är det till största delen mer kvarterspolismässigt arbete vi bedriver, d.v.s. att visa närvaro, utstråla trygghet för de hederliga afghaner som vill leva i fred och säkerhet samt avskräcka insurgenterna från att verka i området. Gruppchefer pratar via tolken med bönder och hantverkare om vad som händer i grannskapet, om banditer rör sig där och om skolorna är öppna. Lite här och var ser man att biståndspengarna kommer till användning, med skolbyggnader och glada barn som traskar hemåt i klungor med skolböckerna under armen. Å andra sidan ser man också resultatet av fundamentalisternas inflytande när man ser skyltarna utanför skolan, t.ex. ”Girls school – A development project from the people of Japan”, där biståndsgivarna stolt visar upp vad man åstadkommit. Dessvärre så ser man bara pojkar med religiösa huvudbonader som kommer ut ur byggnaden... Och när vi frågar människor i närheten berättar de att det inte finns någon flickskola i närheten. Visst har skolan byggts, och visst bedrivs undervisning där, men hela syftet med just det projektet, att ge flickor tillgång till utbildning, är misslyckat. Det är sådana här exempel som i alla fall gör mig skeptisk till att alltför hastigt avveckla militär närvaro och enbart satsa på civilt bistånd, då den afghanska rättsapparaten har inte utbildning och resurser än att kunna säkerställa ordningen.

Byte av punkterade däck vid en polisstation. Övriga i konvojen står skydd runt platsen.

Under dessa dagar hann alltså Bravo Quebec med en hel del. Spaning, samverkanspatruller i byarna, nattpatruller i syfte att störa lokala kriminella samt medverka i en operation där andra enheter ur både kompaniet och kontingenten också medverkade. Den senare blev en lång, momentrik kväll och under nattens postpass kändes ögonlocken tyngre än vanligt... Men med en kopp snabbkaffe och en snus under läppen kan man uträtta underverk. Morgonen därpå var det dags att bli avlösta av en annan pluton och bege sig hemåt till CNL för återhämtning, vård och underhåll av fordonen som hade fått ta en del törnar under veckan som gått. Då två fordon hade punktering fick Foxtrot Bravo, tillsammans med andra enheter framrycka i förväg för att byta däck. De andra två grupperna, Echo och Golf, kvarstannade för att vänta in den avlösande plutonen. När vi kommit fram till CNL fick vi höra att de som skulle lösa av plutonen hade drabbats av förseningar, så de andra grupperna fick en ”extra natt” i terrängen. Så är det i missionen, ibland får man jobba över med råge och ibland får man tid till att ta på sig shorts, lufta fötterna och slå sig ner för att skriva blogginlägg med en kopp nybryggt kaffe. Och man gör bäst i att försöka njuta av försprånget, nästa gång är det man själv som står där med Svarte Petter...

Varma hälsningar till alla er anhöriga därhemma! Det märks att soldaterna börjar längta hem till alla nära och kära, och säkerligen vice versa. Men som sagt, tiden går fort när man har roligt och snart står vi därhemma i farstun igen, gissningsvis något mer solbrända än er som gått hemma i höstrusket!

Text och foto: Martin, soldat på BQ,
Skyttekompaniet FS19

Personlig blogg

Här kan anhöriga och andra intresserade följa vardagen för FS19 i Afghanistan. Bloggen är ett arkiv av de inlägg som publicerades 2010.
Bloggen producerades av soldaterna själva, från utbildningen i Sverige och senare direkt från Afghanistan.

7 kommentarer

  • Maria 15 september 2010 19:21

    Mycket intressant inlägg!
    Be safe!

  • Tina 14 september 2010 21:39

    ps
    skall vara GOOD WORK.....
    men anyway,
    MAY GOD BE WITH YOU

  • Tina 14 september 2010 20:03

    GOD WORK GUY:S
    Betalar gärna lite extra skatt för att hålla igång Er
    Kram till Nicklas 2205 L.
    Mamma

  • ullas 14 september 2010 17:21

    Hej, som mamma till en ur BQ, vill jag också tacka för en bra artikel,
    Det är sånt vi här hemma uppskattar mycket att läsa. Sköt om er,
    och forsätt ert fina jobb därnere

  • Malin89 14 september 2010 12:13

    Jättefina inlägg! Jag skulle dock gärna se lite mer inlägg från PO Aybak! Har inte sett något därifrån förrens i början av sommaren. =) Vore kul att läsa lite om deras äventyr också.

  • Ewa H M 14 september 2010 07:50

    Hittar inte riktigt de rätta orden, men ett stort Tack för bilder, och beskrivande ord om hur ni har det där nere, på bl.a Rysskullen. Jag blir rörd till tårar när jag läser om vad ni uträttar. Vi här hemma kan nog inte riktigt förstå hur det är, men med en sådan här artikel, blir det lättare att sätta sig in i Er tillvaro, fast ändå långt ifrån verkligheten. Jag beundrar Er alla så enormt mycket, det finns inte ord för vad ni gör. Att Ni börjar längta hem kan jag förstå, men som sagt, tiden går fort, och snart är Ni är igen. Njut av era "lediga stunder" och må så gott. Än en gång TACK för bilder och berättelser om vad ni gör. Sådana här artiklar är värdefulla för oss här hemma. Kram till Er alla, och en extra stor till vår son.

  • Karin H 14 september 2010 07:28

    Vilket kanoninlägg! Detta gör mig ännu mer stolt över min soldat.
    Att få läsa det du skrivit om hur du som soldat kan se viss förändring, det får mig att tro på att det finns hopp för folket där nere. Att det ni gör faktiskt gör skillnad.
    Att få höra hur ni arbetar, att även ni längtar hem, det är sådana saker som får oss här hemma att orka med det sista innan leavearna.
    Detta var nog det bästa inlägget som skrivits på denna blogg. Men det är bara min uppfattning. Mer sådant!
    Ta hand om varandra och lycka till med ert arbete. Ni är fantastiska!

delta i diskussionen ↓