Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Föreställningen Livet; mitt i kaos, bland gubbar med blänkande medaljer och gummor som tänker viktiga tankar.

frivilligt-frivillig

Försöker föreställa mig hur det var för dom som försökte rädda sig undan den där tsunamin i Thailand. Återkommer ofta till de tankarna, då jag hade nära vänners vänner som försvann i vågen.

Den där känslan av ofattbarhet, försöka begripa vad som händer.

Den som inte var där, kan aldrig förstå hur det var. Jag kan bara försöka föreställa mig – blunda och måla upp en bild på näthinnan av en våg hög som höghus, som snart ska rulla in, välla in... det går inte.

I mitt liv händer det så mycket som jag inte förstår, som jag inte begriper mig på. I mitt huvud känns det som om jag springer och springer för att undkomma en störtvåg, en störtvåg av bekymmer. Den där störtvågen hinner aldrig ifatt mig, jag bara springer och springer, och hukar mitt huvud, för den kommer att träffa mig rätt vad det är. Ett sisyfosarbete. Det är tärande. Ingen hjälpande hand sträcks ut från något håll, inget förklarande ord. Snarare hinkar fulla med dömande sentenser som får mitt huvud att huka än djupare.

I nästa tanke, finns Kafka. Det är jag som rusar och springer omkring i de där korridorerna, och väntar på en störtvåg av andras domar i en surrealistisk rättegång där någon har bestämt och byggt upp egna lagar. Omkring mig svävar gubbar som pryds av skramlande medaljer på sina bröst, blänkande och gnistrande, och gummor som ser viktiga ut tänker stora och viktiga tankar.

Jag öppnar en av dörrarna. En vänskaplig värme tar tag i mig och jag går in. Här finns människor som känner mig! Jag kan ta på dom! Vännen som ringer upp ibland och säger åt mig att komma på en kopp kaffe; får påminna om att jag bara dricker te, ja just ja säger vännen, och så åker jag dit och så uppdaterar vi varandra om vad som hänt sedan senast vi sågs. Det finns en öppen tankeväg emellan oss, där allt kan och får sägas, för där finns en grund av vänskap, omtanke, förståelse. Om jag skulle be denna vän att sträcka ut sin hand och rädda mig från störtvågen skulle han sträcka ut sina båda och ge mig all sin styrka. När vårt te och kaffe är slut i kopparna, har min själs styrkebehållare fyllts på en aning och jag går ut med rest huvud.

Nästa dörr ser utifrån exakt likadan ut. Min hand öppnar den, ett motstånd inuti mig säger vill inte vill inte vill inte vill inte. Mitt i livet måste dörrar öppnas. Önskar att om jag stängde den genast, kanske alla gubbar och gummor inte finns längre. Mina ben tar stegen in, min kropp går in, med sänkt huvud. Där inne svävar dom, som i en Harry Potter-liknande effekt. Dom samlar sig och sätter sig ner, och den med flest glittrande blänkande medaljer, står upp framför en stor bok. Med hög, djup, stark stämma klargör han att det är boken om mitt liv, och börjar bläddra. Blundande tar jag ett djupt andetag, och säger åt mig själv att jag har nyss fyllt på min styrkebehållare, jag ser upp och gummorna och gubbarna svävar ut med ett svischande ljud. Boken ligger kvar, uppslagen.

Men den där störtvågen, den finns ju inte. Fastän, jo. På ett kafkaliknande, förvirrande sätt gör den ju det. Det är bara det att eftersom tankevägarna mellan de dömande gubbarna och gummorna och mig inte finns, så går det inte att fånga den där störtvågen, den sipprar in och tär, äter min energi, får mitt huvud att huka sig. Får mig att ifrågasätta mig själv och min existens – vem är jag, vad gör jag.

Stående framför den där boken, bläddrar jag fram ett nytt uppslag, ett tomt uppslag. Går ut genom dörren. Den där störtvågen kommer att landa någon dag. Någon stund.

Mitt i livet måste nya steg tas. Den ena foten framför den andra. Gå, gå, gå.

Personlig blogg

Frivillig i Försvarsmakten:
Bilkårist. Fordonsförare som insatssoldat i Hemvärnet. Allmäninstruktör. Högvakt i frivilligpoolen under 2012.

Många kurser, många tankar.

En del lovord till det jag tycker är och har varit bra, kritik och en och annan känga till det som inte går in under kategorin bra.

Låt mig ta ordet VÄRDIGHET i min mun.
- Du får också gärna vara med och smaka.

0 kommentarer

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *