Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

I ögonen fanns ett skimmer

frivilligt-frivillig

Nu dansade hon, flög som en vind över ängen. Med lyckliga fria armar, lyckliga rörliga ben. Gröngräset böjde sig för hennes dans, färggranna fjärilar vaknade upp ur sin trance, gjorde henne sällskap. Ett starkt bländande ljus blekte hennes långa hår till en lysande man, den röda hatten blev ett smycke i guld. Lätt som en älva plockade hon famnen full av blomster, skrattande gömde hon sig i doften, lät sig fyllas helt och fullt. I ögonen fanns ett skimmer...

”Mamma. Kom! Ta på dig din röda fina dräkt, mamma, den med de vita blommorna, den som är så där len och mjuk, mamma. Du är så vacker, mamma! Hämta borsten så ska jag göra dig fin i håret, trassla ut alla tovar och ge dig en frisyr. Ditt långa hår är så underbart, mamma! Se dig i spegeln nu, hämta din nya hatt, ta handväskan du köpte i går. Vi går på fik i dag, mamma! Kom!”

De andra hade lagt sig för att sova. Jag tyckte de var så underliga. Sova nu. Jag kunde inte förmå mig att sova nu. Jag ville vara i tystnaden, i stillheten. För flera timmar blev de mina vänner, de två. Innerligt tacksam för att de andra faktiskt gjorde något så knasigt som att sova, satt jag där på stolen. Å, om de kunde förstå vad de gick miste om. Men jag lät dem sova i sin okunnighet.

Jag fanns där, mamma fanns där. Den sista eftermiddagen. Sista stunden. Stunden var min, bara bara min.

”Mamma. Jag sitter med min minneskartong i knät. En hel bunt har jag, med grattiskort du skickat till mig till mina födelsedagar. Orkar inte konstatera vilka år de gällde. Bara jag håller i dem, tar i dem, känns saknaden som ett fyrverkeri inuti mig, som exploderande stjärnor. Var var du, alla de gångerna? Vad tänkte du på, när du hade en liten tjej därhemma som skulle fylla sju, åtta eller nio år, tio, elva eller tolv, tretton eller fjorton, och du inte fanns där? Hur kunde du?”

Skymning. Tystnad. Stillhet. Den ultimata stillheten. De andra sover fortfarande, de tokarna!

”Mamma. När fick jag en kram av dig sist? Jag minns inte. – Jag kan inte minnas när du kramade mig sist! Har du någonsin kramat mig? Det känns viktigare än allting. Tänk om jag ändå visste när du gav mig en kram sist. Mamma, hör du mig, då?”

Stillhet. Tystnad. Skymning. Det tända ljuset gör skäl för sig. De andra sover. Undrar om du begriper, att just nu sover dina andra barn. Jag fattar det inte. Men jag vill ha tystnaden, stillheten, för mig själv. Det var det allra, allra bästa jag kunde få. Efter kvällen skulle det vara för sent. Efter kvällen, skulle allt vara sedan. Det som kom sedan.

”Mamma. Varje gång jag äter en mintchoko minns jag. Jag är 32 år, minns det som om det var igår! Kommer du ihåg, att jag bara var sex år då? När du och pappa straffade mig när jag hade snott godis på affären. Ni tvingade mig att äta godis i fem dagar. Godis och vatten. Vatten och godis. Inget annat. Pappa tvingade i mig det, med sin stora, stränga hand höll han mig i ett skruvstäd och bände upp min mun. Höll fast mina händer. Ingen lekis, inga kompisar. En hel vecka i sängen. Ahlgrens bilar, Nonstop, Dajm... I fem dagar. Hur kunde ni?”

Din bröstkorg rörde sig inte. Du var bara ett huvud, med vidöppen torrfnasig gapande mun, stela tomma stirrande ögon. Det som fanns under täcket var endast ben, ett skelett. Ett tunt skelett med stomipåse på magen, kateter i stjärten.

I kylen stod en rad barnmatsburkar. De var för bebisar på bara några månader. Datumen hade gått ut. Tänk, jag hittade en med lever. Du har väl aldrig tyckt om lever!

Din bröstkorg rörde sig inte.

– Blir man platt när man dör?
Du vet, pappa sa som så
att trampar jag på myrorna, dör dom
trampar man på en myra blir den platt.
Är du platt nu när du är död, mormor?

– Får man frukost hos änglarna?
Du vet, det är som så
att jag får frukost varje morgon,
alla äter vi frukost.
Får du frukost hos änglarna, mormor?

– Behöver mormor rullstolen nu?
Du vet, mamma sa som så
att i himlen är man frisk,
där kan man gå utan rullstol.
Kan du gå nu där i himlen, mormor?

– Har änglarna golv i himlen?
Du vet, jag tror som så
att jag ser på himlen där änglarna finns
himlen är ju himlen, jag ser inget golv.
Har du något golv i himlen, mormor?

– Varför måste mormor dö?
Du vet, mamma sa som så
att ditt hjärta orkade inte längre
inte din kropp heller.
Är det därför du är död, mormor?

– Var är min mormor nu då?
Du vet, pappa sa som så,
att nu är mormor inte hemma mer
nu är mormor i himlen hos änglarna.
Är du hos änglarna nu, mormor?

Nu var det sedan. Nu var tiden för din fyraårige dottersons frågor. Markus hade många stora frågor. Beatrice trodde att du sov där, på din säng – mormor sover. Det är hennes minne av det hela. När man är ett och ett halvt år är saker och ting inte lika komplicerade.

Nu var det efter. Efter allting. För oss var allt för sent. Nu var det sedan. Snart skulle de hämta dig. Förresten, mötte du din Gud? Du som sökte i hela ditt liv, efter Honom. Fick du möta Honom nu? Ville Han att du bara skulle bli 52 år?

De kom. Två farbröder i diskret klädsel. Dina andra barn ville inte se. Jag skulle alltid komma att undra, om jag inte såg på. Jag ville vara med. De lade dig på en bår. Lindade in dig i ett svart skynke. Nu fanns du inte längre. Inte ens som död. Nu var min mamma borta.

Nu var min mamma död.

Nu dansade hon, flög som en vind över ängen. Med lyckliga fria armar, lyckliga rörliga ben. Gröngräset böjde sig för hennes dans, färggranna fjärilar vaknade upp ur sin trance, gjorde henne sällskap. Ett starkt bländande ljus blekte hennes långa hår till en lysande man, den röda hatten blev ett smycke i guld. Lätt som en älva plockade hon famnen full av blomster, skrattande gömde hon sig i doften, lät sig fyllas helt och fullt. I ögonen fanns ett skimmer som skvallrade om att detta, allt detta, borde ha varit henne förunnat i en tid redan för länge länge sedan. I tiden som var före.

(skrivet -99, mamma dog -97)

Personlig blogg

Frivillig i Försvarsmakten:
Bilkårist. Fordonsförare som insatssoldat i Hemvärnet. Allmäninstruktör. Högvakt i frivilligpoolen under 2012.

Många kurser, många tankar.

En del lovord till det jag tycker är och har varit bra, kritik och en och annan känga till det som inte går in under kategorin bra.

Låt mig ta ordet VÄRDIGHET i min mun.
- Du får också gärna vara med och smaka.

1 kommentar

  • Jerk 26 maj 2013 15:32

    Det här berörde mig på djupet.
    Min dotters mamma dog när dottern var knappt tre år. Hennes hjärta stannade i duschen tidigt en morgon.
    Jag känner igen en del av frågorna, eller åtminstone själva typen av frågor; "är mamma ett skelett nu?", "Sitter mamma på ett moln nu och tittar på oss?"

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *