Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Varför kan jag inte andas?

Armébloggen

– en berättelse om att må psykiskt dåligt under en insats

KABOOM!
Ett åskoväder?!  Det måste vara ett åskoväder!
– SKYDD! Skriker någon.

Fan, jag är ju i Afghanistan! Det måste vara den där granatkastaren de briefade oss om innan vi åkte ut. Fan! Jag sitter ju fast i myggnätshelvetet! Fan också, snart kommer granat nummer två. Fan också, jag kommer dö nu, invirad i ett jävla fisknät!
FAN OCKSÅ JAG KOMMER ATT DÖ i ETT JÄVLA FISKNÄT!
– Kom igen nu Blomman, du måste fan ut härifrån, gör ett försök! Ah dragkedjan gick upp, någon har släppt ut mig.
Varför kan jag inte andas? Någon tar tag i mig och ruskar om mig.
– Kom igen nu Blomman, andas! Ropar soldaten som har släpat ut mig ur mozzien, det tältliknande myggnätet. Han har helt rätt, jag måste fan ta tag i det här nu, men varför skakar jag så mycket?
På med kroppskyddet och hjälmen, all annan utrustning ligger i en hög där min säng nyss stod.
Var fan är min bildförstärkare? Gruppchefen ropar åt mig.
– Blomman, få in tolkarna i vagnen!
Jag rusar de ca 10 metrarna till tolkarna.
– Al, Akh, get inside the APC!
Jag kommer själv in i vagnen och fastnar bakom min vagnchefsstol. Hur mycket jag än försöker kan jag inte förmå mig att sätta mig på min plats. Efter lite letande får jag på mig mitt headset och försöker ropa upp plutonchefen, men jag får inget svar. Jag lyckas däremot att få tag på Ställföreträdande kompanichef och får reda på att vi har en skadad som snart kommer bli evakuerad med helikopter men att övriga är ok!

Jag börjar känna mig riktigt konstig, inte panikslagen men väldigt på spänn. Jag kommer på mig själv med att jag sitter bakom min stol och hur sjukt det måste se ut. Jag försöker återigen få min kropp att hamna på sin rätta plats men hjärnan vägrar. Det är som om den säger ”sätter du dig där framme så kommer något dåligt hända”. Ber då föraren beordra mig att sätta mig på min plats. Han kollar väldigt konfunderad på mig men säger efter några sekunders väntan ”Sergeant, sätt dig på din plats och gör ditt jobb!” Tänk vad en skånings vänliga ord kan göra.
Kroppen lyder äntligen och hamnar på sin rätta plats. Jag kommer på att jag inte har något samband med varken min skyttegrupp eller min plutonchef och nämner detta av bara farten till föraren som tar ett eget beslut och hämtar sin gruppradio, IGR. När jag fått överta IGR:en anmäler jag till plutonchefen att jag är redo att leda flyg om det skulle behövas.
Den värsta dödsångesten har gått över men jag kan inte gå ner i varv, och jag blir väldigt oroad över detta. Igår hade det skjutits mot oss och visst hade jag fått ett adrenalinpåslag men inte värre än att jag kunde hantera det. Det jag upplever nu är något utöver det vanliga, jag kan inte kontrollera min rädsla.

Vid gryningen går vi ner i normal beredskap och bevakning. Det är nu det börjar gå utför på riktigt. Försöker lägga mig för att sova lite men det går inte. Vart jag än tittar ser jag hot. Plåttaket skulle förstärka en spränggranat fruktansvärt bra och smäller en RPG i tolkcontainern så får vi en jäkla splittervägg mot oss.
Jag försöker övertala mig själv att jag bara är stressad men hjärnan vill inte lyssna till förnuftet längre.

Jag pallrar mig bort till det lilla gymmet vi har för att försöka träna bort lite stress. Det funkar bra ca 5 minuter tills en av grabbarna kommer in och frågar hur det är med mig. Jag börjar gråta som ett litet barn, men jag har inte en aning om varför (även fast jag mycket väl visste varför).

Han lämnar en kort stund och kommer tillbaka med en av sjuksyrrorna vi har med oss ut. Hon kollar upp mig och börjar prata med mig, ett av de absolut bästa samtal jag någonsin haft. Vi bestämmer att vi ska laga frukost och gör även detta.
Efter frukosten blir jag riktigt trött och går och lägger mig på en säng utan myggnät och jag hinner precis somna när jag väcks av ett nytt kommando.
– SKYDD! Skriker någon av soldaterna.
Jag välter ur sängen och allt blir bara stilla. Jag får efter ca 5 sekunder ett anrop från posten att det var en larmmina och att allt är ok. Skönt!
Men allt är inte ok. Jag känner att det börjar svartna för ögonen och att jag inte riktigt har kontroll på situationen. Jag går bort mot vagnen som vi använder som sambandscentral och jag ber till Gud. Jag har aldrig varit religiös på riktigt men nu är jag det, i denna stund ber jag om att få överleva.

Efter det här har jag inte så många sammanhängande minnen, förutom att jag reagerar på minsta ljud och jag mår fysiskt dåligt av skarpa blixtar, t.ex. kamerablixtar. Jag minns att jag går och lägger mig i bastun och några ur plutonen försöker få i mig mat.
Jag minns ytterligare ett samtal med en av våra sjuksköterskor, han är själv veteran från tidigare insatser och jag minns att vi bara pratar om just ingenting. En av grabbarna från plutonen är också med, och det känns bra.

De lyckas få mig att gå och lägga mig i sjukvårdsvagnen och efter ett tag får jag reda på att jag ska bli evakuerad med helikopter. Jag ses som en fara för mig själv och de andra, och även om det är smärtsamt så kan jag nog bara hålla med.

Efter beslutet om att jag ska evakueras går allt mycket snabbt. Helikopter till Marmal, samtal med läkare från Swe Heli Unit, Galt-färden till CNL, mottagandet på campen av några av de bästa människorna jag känner. Under kvällen sitter vi uppe på ett av skyddsrummen och bara snackar, mina polare från skolan och min bästa vän. Kamratsamtal är underskattat!

Morgonen efter pratar jag med läkaren (vi hade ett samtal när jag kom in, men jag minns inte så mycket av det) och blir informerad om att han föreslår att jag ska avbryta FS21 och åka hem för att inte riskera att den skadan jag dragit på mig blir värre, må så vara en själslig skada. Mina två veckor i Afghanistan och på FS21 är över. Drygt 4,5 månaders utbildning för två veckors insats.

En snabb avrustning sker på Marmal, allt är bestämt. Jag ska åka hem med leaveflyget och ska bli bli uppmött av Försvarsmaktens HR-centrum (HRC) på Arlanda och sen blir det hemkomstprogram på Livgardet. Så blev det inte. Får reda på att HRC vill skicka mig till psykakuten i Uppsala, något vår läkare anser vara helt befängt. Det leder till att jag inte möts av någon alls på Arlanda utan jag får ringa en äldre kollega och be om råd. Jag får också tag på min kompanichef och förklarar att jag är hemma i Sverige och att HRC inte sagt något om vad som ska ske. Jag förklarar att jag vill börja jobba så snabbt som möjligt.

En vecka senare (och ett antal riktigt bra samtal med kompanichefen) ringer en psykolog från HRC, och vi har ett riktigt bra snack. Samtalet efter med en HR-personal var inte riktigt lika bra. Att bli frågad vad som inte uppfyllde förväntningarna på den här insatsen jämfört med andra jag varit på, är inte det man vill höra när man blivit hemskickad!

Efter en vecka hemma drar jag på mig min gröna uniform och sticker iväg till mitt hemförband, ett förband som jag under de kommande timmarna blir jävligt glad över att tillhöra (tänk om förbanden kunde få ta hand om sin personal utan att HRC skulle lägga sig i). Pratar med kompani-och bataljonschef och de är lyhörda över min önskan att få börja arbeta så snabbt som möjligt, och det känns skönt.

Det tar ca tre veckor efter hemkomsten innan de riktiga problemen kommer. SKULDKÄNSLORNA!
Jag får reda på att plutonen gått på en IED och det finns skadade. Jag har aldrig känt mig som en sämre människa i hela mitt liv. Varför är jag inte där? Jag blev hemskickad för att jag var rädd, men mina vänner kommer hem med riktiga skador.
Skuldkänslorna, känslan av misslyckande och minnena från kullen kommer i omgångar. Vissa perioder tänker jag inte alls på det, vissa perioder är det allt jag tänker på. Allt får sin kulmen i december när förbandets hemkomst börjar närma sig. Jag sover riktigt dåligt, har fruktansvärda skuldkänslor och känner mig som världens sämsta specialistofficer. Jag blir ändå övertalad att delta i hemkomstprogrammet. Det känns bra och jag bestämmer med HRC-psykologen att jag ska ta tag i mina problem med professionell hjälp hemma i stan.

Nu sitter jag här hemma i mitt hus, nyss hemkommen från arbetet (rekrytering av vårt framtida kompani) och det mesta känns ganska bra. Mina mål är fortfarande klara, komma över den här skiten och bli klar för insats med mitt förband.

Det jag vill belysa med den här texten är att jag var mentalt förbered på att bli allvarligt fysiskt skadad och t.o.m. dö i Afghanistan men jag kunde inte ens föreställa mig det som faktiskt hände. Jag vill inte jämföra mitt problem med de som blivit fysiskt skadade, och det här är mest ett uttryck, men ibland känns det som det hade varit lättare att komma hem med ett skotthål i kroppen. En del av dom jag träffat på sen hemkomsten har ingen som helst förståelse för vad som har hänt och vissa i min omgivning har t.o.m. påtalat att jag är olämplig i mitt yrke.

Vi pratar ofta om stressade situationer under strid och stridsliknande förhållanden, men vi hör väldigt lite om svenska soldater som drabbas av det. Är det ett tabubelagt ämne och iså fall varför?
Hade jag kommit hem med en kroppslig skada och sagt att jag går på sjukgymnastik för att kunna åka ut igen så hade ingen reagerat på det. Nu säger jag att jag går till en psykolog för att kunna åka igen och vissa i min omgivning byter snabbt samtalsämne. Varför?

Det som berättats ovan är mina upplevelser från sommaren 2011 i Afghanistan och Sverige och en redogörelse över hur jag har uppfattat det.

Till hela FS21 och speciellt mitt kompani (QL), BRA JOBBAT!

Till P4, 42. Mekbat och MSS, tack för allt stöd!

Till HRC, jag har en del utvärderingspunkter, men er psykolog är guld värd.

/1.Sg P4

Officiell blogg

Armébloggen är ett forum för dig som är intresserad av armén och markstridsfrågor. Det här är en formell myndighetsblogg från Försvarsmakten.

178 kommentarer

  • Martin Michael Weber 31 december 2014 12:19

    Otroligt bra och sanningsenligt skrivet. Själv upplevt liknande situation dock med föld av 3 skottskador men just att finna rätt väg tillbaka är fan inte enkelt. Jag har gått hos massor olika psykologer och läkare och nu äntligen efter 5 års sökande hittat en som verkligen förstår. Handen på hjärtat så grät jag när jag läste ditt inlägg eftersom det kunde lika gärna varit jag som skrev dina ord. FAN så starkt av dig! All heder åt dig...Mvh, MW

  • 3432 7 december 2013 14:11

    Har dragit mig länge för att läsa detta.. men nu kännde jag att det skulle gå..
    Det gick sådär...
    Men stort tack Blomman.. jag har suttit här och gråtit som ett litet barn.. första tårarna sen -01

    vi har nog många som inte mår så bra efter utlandstjänstgöring..
    Jag var på balkan tidigt och bär med mig en ångest var och varannan dag.. ibland triggas det, ibland inte..
    Kan nog inte öppna mig såpass att jag kan gå till en psykolog eller liknande..
    man försökte berätta lite när man kom hem men jag fick uppfattningen att de ja berättade för inte trodde mig..
    några slutade prata med mig för jag måste ju vara "krigsskadad" och "tokig" när jag vart på en tuff mission..
    det gjorde för ont för att jag skulle berätta igen.. ja valde att hålla min käft stängd istället. när folk frågar hur det va säger ja bara att det va OK, en bra erfarenhet.

    en dag kommer jag nog dit du är också.
    än en gång Tack!
    skönt att få skriva av sig lite också..

    keep on fighting!

  • Baghera 6 december 2013 14:34

    Tack för att du delar med dig.
    Detta väcker starka känslor hos mig och jag kan verkligen relatera till det du skriver.
    Blev skadad under KS01 blev evakuerad utan att jag riktigt visste om det. Fullpumpad med morfin vaknar jag upp på britternas sjukvårdsbas och sen hem till Sverige.

    Dem skuldkänslor jag hade då för att ha "övergivit" min pluton och grupp höll på att ta knäcken på mig. Långt under isen.
    Psykologer var ju helt obefintliga på den tiden kändes det som.
    Jag ringde och besökte Swedint nästan varje dag tills de till slut tröttnade på mitt tjat och skickade ner mig igen strax innan bataljonen roterade hem.
    Och det tackar jag dem för. Det räddade mig nog. Jag fick avsluta med mina vapenbröder. Kan inte ens börja beskriva hur det kändes när plutonen möte upp vid gaten.

    Jag önskar dig all lycka och tackar igen för din ärlighet.

  • Lena Molin 1 maj 2013 14:23

    Hej, jag är projektledare på Veteranstatistikprojektet som FOI utför för Veteranavdelningens räkning. I projektet undersöker vi BA02 utifrån ett hälsoperspektiv. Vi tittar särskilt efter faktorer som kan påverka psykisk hälsa. Jag undrar om du och dina kamrater som upplevde händelsen du beskrev fick något stöd och hur det i så fall såg ut?

    Hälsningar Lena Molin

  • Anna-Karin 8 juni 2012 17:41

    Tack för en stark och viktig berättelse!

  • Richard 4 juni 2012 20:03

    Starkt skrivet av dig, det här tar fram en del av essensen om vad det handlar om. Själv så klarade jag mig ifrån allvarliga fysiska/psykiska reaktioner under och efter mina utlandstjänster.. inget mer änn den sedvanliga irritationen, hemlängtan osv osv, som alla får en släng av då och då.

    Om du är lämplig som officer/soldat eller inte lämnar jag åt dom som är kompetenta nog att utvärdera,men det enda som egentligen spelar någon roll här Blomman.. det är att du är mer än lämplig som en medmänniska, framtida farsa, vän till dina vänner osv.

    Så snart det verkliga livet kommer ikapp, vilket det gör för alla som inte är direkt psykotiska, så handlar det om att hitta tillbaka till tillvaron. Man kan skjuta på det länge, vissa kanske till och med dödsbädden. Men jag tror inte på det för fem öre. Att möta problemen är egentligen inget annat änn att kötta vidare med pannbenet, men på ett sätt många inte har handskats med, änn färre har fått nån sorts helst utbildning i, och sist men inte minst: Genom tankegångar som för de flesta är motsatsen till hur en sann soldat skall fungera.

    Oavsett vad har du ju handskats med din skit, och handskas med den, som människa. Det är mer änn många gör.

  • Igge Alenius 4 juni 2012 11:34

    Tack för din berättelse.

    Den är gripande och tankeväckande över hur vi ser och behandlar varandra efter en insats.

    Idag har jag pratat om Döden med GMU-rekryterna på Ing 2. Nästa gång jag gör något liknande kommer jag även att beröra din berättelse här. Den väcker tänkvärda frågor för oss alla, frågor vi behöver prata och reflektera över.

    Återigen tack.

    Igge Alenius
    Militärpastor Eksjö garnison.

  • Henrik 4 juni 2012 09:39

    Bra jobbat! Du skall vara stolt över dig själv för det du berättar och delar med dig av. Jag tror inte du är ensam över dessa känslor, men det var du som vågade ta steget och berätta. Jag tror fler kommer efter.

  • Sarah Eriksson 1 juni 2012 22:30

    Oj jag blev verkligen tagen utav detta. Och jag kunde verkligen sätta mig in i denna situation. Så otroligt starkt utav dig att skriva ut detta. Och all kred till dig som skrev!

    Mvh Sarah

  • Jim 1 juni 2012 15:19

    Hatten av, kämpa på.

  • Fritte 31 maj 2012 21:22

    Hej, starkt och modigt att våga öppna dig på detta sätt.
    All heder åt dig. Lycka till i framtiden.

  • Jolly 29 maj 2012 20:06

    vad gör man med trauman som man har kvar ifrån lumpen 97/98? (och då menar jag inte att det var tufft och jobbigt utan vådaskott +en handgrant som studsade tillbaka)

  • "334 stygn senare" 29 maj 2012 18:27

    Tack ÖB för de uppmuntrande och stödjande orden. Men Afghanistan är bara ett av alla insats-ställen som "vi" varit engagerade på. Ibland verkar det det en aningen som så att att "inget skett" innan Afghanistan. Men så är det ju naturligtvis inte, tvärtom. Agfhanistan är "bara" en i raden av insatser som internationellt av både officiella samt inofficiella insatser gjorts under de senaste 50 åren.

    Se på www.helpforhereos.org.uk
    Ett bra exempel.

    ÖB uppmanar jag nu att, tag initiativet och inbjud samtliga anhöriggrupper, insatsdelar, veteranföreningar och därmed jämställda samt vårdorganisationer till en stor dag och skapa
    "Hjälp för Hjältar"
    som kan vara en paraplyorganisation där ALLA delar kan nås.
    Då skall ni få se nåt stort hända...

    Höj edra huvuden ty Ni har alla gjort något för att förändra världen till det bättre. Anhöriga är även de med i detta arbete, ge även dessa officiellt erkännande barn som makar.

  • Gunnar Österlund 29 maj 2012 16:11

    Att våga lämna ut sig på detta sätt visar en otrolig styrka. Misstänker att det är många som saknar denna styrka och håller allt det onda inom sig och därmed mår onödigt illa.

  • Per Malmsten 7 maj 2012 10:23

    Jag hoppas att du mårbra nu, har själv mångårig erfarenhet av mäniskor med olika problem som utlösts av trauma. Det du upplevde i Afganistan är inget som du ska känna skam för, det finns många former av krigsskador och din är inte mindre värd. Det finns ingen ranking på skador, och att skott och splitterskador har någon högre status.
    Lev väl och ta den tid du behöver.

  • Kerstin 31 mars 2012 14:57

    Jag håller med, det här, och "334 stygn senares" är starka berättelser, liksom det är mod att berätta. Feghet är att inte vilja låtsas om sådana här reaktioner, som snarare är normala än undantag. Alla drabbas - mer eller mindre och detta bör erkännas.

    Krigsmakter har emellertid alltid velat förtiga de här sidorna av krigen. Under första världskriget talade man om "granatchock" och de som drabbades allvarligt blev inte sällan avrättade av de sina - för feghet. Så lite har det ju gått framåt. Men det fattas fortfarande mycket innan de allra flesta blir medvetna om vad krig gör med människor. Sanningen är mycket värre än vad som framgår ovan och den "får" inte komma fram. Vi i Sverige är mycket naiva vad gäller de här problemen.

    Ledsen att behöva säga det men det är inte ärofyllt att kriga. Det är bara tragedi. I krig finns bara förlorare bland dem som gör "jobbet" eller som drabbas (vinnarna är sällan med i krigen, i Västvärlden numer knappast ens deras barn, de bara regisserar krigen från säkra platser).

    Kan bara innerligt hoppas att alla ni som drabbas, och ni är många fler än de flesta tror, kommer över era erfarenheter så pass att ni finner trygghet och glädje i livet igen.

  • Sarah 28 mars 2012 00:53

    Fantastiskt att du är stark nog att berätta om dina upplevelser. Det hjälper även mig som civil att förstå vad mina nära och kära i försvaret kan utsättas för och hur viktigt det är att prata om upplevelser, de bra och de mindre bra. Att du pratar om det talar verkligen för att du är rätt man för rätt jobb och att du kommer komma långt i din karriär. Stort lycka till med ditt tillfrisknande och med din karriär.

  • Patrick 22 mars 2012 15:00

    Jag är ingen expert och vet mest om PTSD hos människor som utsatts för övergrepp, inte krig, men där är närheten till händelsen avgörande, en del hävdar till och med att samtal som ligger långt bort i tid kan förvärra tillståndet, man återupplever händelsen och river upp sår som börjat läka hjälpligt.

  • Lawe 13 mars 2012 20:24

    Ja inte var det bättre förr. Låg på Cypern Bat 30-32 och speciiellt 32-an var det ofta oroligt och vi var några grupper som låg utspridda på posteringar runt Famagusta vid ett tillfälle när det brakade loss på allvar. Några i min grupp sket på sig, en började skjuta läskskott så det stänkte när granaterna började slå ner runtikring oss. Radioförbindelsen funkade inte och vi hade ingen chans att ta oss därifrån förrän dagen därpå. Den natten återkom i mina drömmar i minst 5 år efter hemkomsten. Ingen frågade nånsin hur vi mådde men flera blev hemskickade i smyg ...

  • PA Georgsson 13 mars 2012 17:49

    Starkt skrivet Blomman.
    Många gammla missionsbröder som pratat om dessa känslor nu när du satt det på pränt.
    Hoppas du mår bättre nu och att det går åt rätt håll.

  • Hampus Mårtensson 13 mars 2012 16:14

    Enormt att få ta del av detta. All lycka till dig i framtiden!

  • "334 stygn senare" 13 mars 2012 07:45

    Vi måste få en bättre struktur på detta. Både för de som redan har PTSD, Panikångest, samt därav erhållit hjärtbesvär, samt även för forskningens skull.

    I Canada där jag vistats hade man mycket bra utbyggt kunnande om PTSD. Likaså nere i Seattle.
    På sjukhusakuten i Nanaimo på Vancouver Island dit jag fördes i ambulans med förmodad hjärtinfarkt, så tog man blodprov omedelbart och kunde redan inom minuter inse att jag hade en svår PTSD och ett högriskutsläpp av bl.a Noradrenalin som gjorde att aorta krampade i "falsk kärlkramp". Dom satte in medicin och syrgas samt mycket milt lugnande efter att dom mjukt frågat om jag hade svårt för sprutor eller elkablage (EKG-apparat). Man talade om hela tiden mjukt i ett rum med dämpad belysning och med lugna stadiga röster, vad som gjordes och om jag själv ville sätta på elektroderna (vilket skulle avlasta min eventuella ängslan över eventuella tortyrminnen av ström) ja man tänkte på allt.
    Efter en stund så lättade allt och ytterligare en läkare kom in och gjorde en "civil-honnör" och sade "sir welcome to us" Sedan satt han där tyst en bra stund med en sköterska som försiktigt strök min hand och jag upptäckte att det var en bandspelare på med lugn och dämpande musikslinga.

    Läkaren frågade om jag fått diagnosen PTSD, or "Battle-fatigue" ? Han sade sig inte vara intresserad av vad och hur utan bara om jag erhållit diagnosen. "Battle Fatigue" svarade jag. Sedan förklarade han att det numera hette PTSD och att min panikångest, som liknar en hjärtinfarkt (jag svimmade handlöst i backen efter jag tagit mig åt bröstet sade dom), är inte farligt till en början.
    MEN sade han. Vi vet numera att detta KAN utveckla sig till en hjärtåkomma till slut, varför han sade till mig att tala med min läkare då jag kom hem till Sverige igen, den dagen jag återvände.

    Jodå detta gjorde jag.
    Men ingen har samma kunskap om detta visavi panikångestens långsiktiga skador på aorta eller hjärta.
    Att det blir ett stort slitage då man inte kan sova och därför skadas ämnesomsättningen, den kemiska balansen i kroppen (hormoner) och kroppens snabba tillvänjande av detta binjure-agerande. Ja detta börjar man förstå här i Sverige.
    Detta är en komplex situation som INTE hjälps endast med psykofarmaka hursomhelst eller endast KBT utan betydligt fler insatser. Vet ni att utomlands får man beröringsmassage/hudmassage så att man genom yttre nervsystemet lär kroppen att "lugna sig" och "kunna lugna sig inför/vid kroppsberöring".
    Vatten och ljudterapi med andnings-övningar, sänka puls och lära sig bryta eskaleringen vid panikångest samt sänka pulsen och erhålla kroppskontroll.
    Det är först nu sedan år 2005/06 man stapplande har börjat med detta på KI/KS Solna och Danderyd.
    Att sedan erhålla ljudträning, gruppterapi, triggerterapi sak o situationsterapi (icke samma som triggerterapi) och detta under olika mätningsfaser med hjärtbandspelare, blodprov, salivprov, EEG-mätning, sömnterapi och mätning, dietkost avpassad för sin hormonbehandling m.m.

    Ja allt detta fick jag som försöksperson i början av 1990.
    Var HELT symptomfri under flera år.
    Dock så upptäckte min fru efter 5 år att man borde haft återkommande KBT-behandling kanske 2 besök/år
    Liten kostnad, för ett friskt liv.

    Men tyvärr då trodde man felaktigt att man nu plötsligt var frisk. Ingen mer hjälp...

    Det kan ta flera år innan det visar sig eller att man själv förstår att man behöver mer hjälp.

  • Gullmar Svensson 10 mars 2012 18:16

    Hej Henrik!
    Jag har dokumentären inspelad.
    Kongomajoren och ytterligare 10 svenskar blev tillfångatagna av gendarmerna. Dom blev frigivna i mitten av januari 1962, och det var jag som körde ut dom till flygfältet för hemresan till Sverige
    I hytten på KP-bilen hade jag Kongomajoren.

  • Helena Prochazka, Försvarspsykiater 8 mars 2012 18:25

    Hej Alf! Tack för ditt inlägg. Skulle gärna få kontakt med dig och höra mer av dina erfarenheter, både från BA04 och behandling.

  • Ndorop 7 mars 2012 20:21

    Instämmer. Det är av utmaningar och motgångar vi växer - spjutet bär bäst i motvind. Men ge dig själv tiden det krävs att bearbeta dina upplevelser så du förstr dina reaktioner, det är först då du blivit starkare av dem.

  • LIN 7 mars 2012 11:31

    Rörande historia och jag håller med om de flesta inläggen ovan.
    Vad jag inte förstår är hur tankarna går kring att skicka hem soldater som lider av akuta stressreaktioner, då mig veterligen all forskning hänvisar till vikten av närhet till förband och insats för att lättast bearbeta problemen och tillfriskna. En psykolog borde kopplats in på plats och inte efter en vecka i hemlandet. Mig veterligen blev minst en till soldat hemskickad av liknande orsaker. Att sitta ensam hemma, älta sitt problem med de skuldkänslor som kan uppstå verkar vansinnigt.
    "Behandlingen ska präglas av
    -snabbhet - behandling tidigt
    -närhet - till egna förbandet
    -enkelhet - krångla inte till det, utnyttja förbandets personal och resurser
    -förväntan - han ska bli bra" SoldF sid 205
    Någon på HRC som vill respondera?

  • "334 stygn senarel" 6 mars 2012 21:59

    .-.- Blomman !

    Angående intervjuer vill jag i all vänlighet starkt rekommendera välja att intervjuvas i direktsändning, så att man inte riskerar att redigeras sönder och svåra missförstånd skapas.
    Om man blir "påverkad" av sin situation i direktsändning gör detta inget alls, tvärtom. Endast en veteran som vet vad han/hon talar om vågar vara stolt över att äntligen återfått sina känslor efter decennier utav "stålansikte".
    Jag är stolt över att åter kunna gråta.
    Att äntligen få tillbaka sina känslor och empati (smärtar svårt) men man blir åter levande. Endast den som inte verkligen varit med tror nåt annat eller den som fortfarande lever med med sitt känslodöda "stone/steelface" likaså.

    Bravo Blomman.

    Och till alla anhöriga, tack för att Ni orkar fastän det är svårt och känns ensamt.
    Tack för att NI finns !

  • Robin Viinikka 6 mars 2012 16:32

    Viktigt att detta tas upp, och riktigt starkt av dig att du delar med dig av det!

  • Morgonsur 6 mars 2012 00:06

    Ett mycket bra och viktigt inlägg, och du skall ha all heder som berättar din historia.

    Allt för få har det modet, tyvärr.

    Stort tack!

  • Om tickande bomber och stridens pris « Morgonsur 5 mars 2012 23:58

    [...] många veteraner upplever att de har svårt att anpassa sig i samhället. Jag läste dessutom nyss denna obligatoriska läsning på Armébloggen, där en soldat tjänstgörande i Afghanistan berättar personligt, rättframt och [...]

  • Göran Molander 5 mars 2012 21:02

    Stark berättelse ..... all heder till dig.lycka till ! .

  • Frida 5 mars 2012 18:14

    Precis så var det för mig också. Som sagt tog det mig 9 år innan jag klarade av att säga så pass mycket att jag fick ett avlastningssamtal. Det har varit många gånger som jag har önskat att någon frågat mig hur jag mådde (och framför allt att jag fått avlastning i samband med de upplevelser jag råkade ut för) under de år som gått. Det är fan inte lätt att be o hjälp!

  • Vicktor Öhlund 5 mars 2012 17:38

    Jag tycker det är väldigt bra och modigt gjort av dig och berätta om det här och visa att det är som du säger; fysiska skador är inte de enda man kan dra på sig på utlandsmission.

    Jag skulle gärna vilja höra om du tror att det skulle vara bra med anställda psykologer som är med ut på missionerna för det är något jag funderat på själv. Skulle de göra nytta där eller vara överflödiga i din åsikt?

    Hoppas du får bukt med problemen så fort som möjligt.

  • Pvt Carlsson 5 mars 2012 13:44

    Jag vill inte säga annat än att jag är imponerad av din styrka att berätta detta samt er andra i kommentarsfältet som berättar om liknande upplevelser. Hoppas ni "repar" er och slipper lida av era insatser. Jag är tacksam och stolt att få vara endel av samma organisation.

  • Spex 4 mars 2012 23:06

    Mycket bra skrivet och otroligt modigt att våga berätta! Att det är tabu att prata om sånt här eller svaga sidor är ett problem för anställa samt veteraner, detta blir då indirekt blir ett problem för FM. En gammal sanning är att problem bara växer om man lägger locket på, därför är det väldigt viktigt att ta upp detta både för dig som person samt för FM. Tycker mycket illa om folk som baktalar och "sticker kniven i ryggen" på personer som berättar om sina problem. Du kom och berättade för oss på skolan om vad som hade hänt och hur du kände. För mig gav det lugn, att se en "verklig" person som var utsatt och som stod upp för vem du är och vad du kände. Kan han klara av det så kan jag. Sånt här är ju en del av vårat jobb, så därför måste vi våga prata om det!
    Och genom det här kommer du bara bli starkare och känna dig själv bättre.

  • Henrik Zehler 4 mars 2012 20:12

    Hej Gullmar!
    Har du sett dokumentären som heter "Kongo-majoren" som gick i svensk TV för ca 20 år sedan? Mycket bra film, som tål att ses igen! Handlar om en major som utsätts för (tror jag) skenavrättningar när han är i Kongo. Kommer hem och skjuter sig med sin tjänstepistol och sonen hittar honom i källaren i deras hus. Då var det inget om att snacka av sig med kompisar och psykologer i ett hemkomstprogram.

  • Henrik Zehler 4 mars 2012 20:07

    Absolut bra och konstruktiva åsikter tycker jag!
    Forskning behövs i allra högsta grad inom detta område! Det behövs en svensk infallsvinkel inom området, annars är det, utgår jag ifrån, amerikanska och engelska erfarenheter som dominerar.
    Nu gäller det att få forskare att nappa på detta också!

  • monica malm-svensson 3 mars 2012 21:35

    stort tack för att du orkar skriva om hur det kan vara att komma hem efter mission. det finns fler som upplever samma känslor. hoppas att någon börjar forska i hur många av oss som lider av någon form av stressyndrom relaterat till missionen. fortsätt gå till hr-centrum. du blir bättre men det tar sin tid. kram monica

  • Frida 3 mars 2012 18:19

    Overkligt hemskt... och fängslande välskrivet. Modigt och personligt som rackarn också. Länken når mig via Facebook från vitt skilda delar av landet. Tack, kram och lycka till vad än du tänker satsa på härnäst! Du har redan gjort skillnad!

  • Jessica Axberg 3 mars 2012 16:23

    Fantastiskt starkt berättat. Jag är djupt rörd. Viktigt att inte glömma. Att många hellre har ett skotthål i kroppen än ett hål i själen... Bara för att andra skall förstå.

  • Frida 2 mars 2012 21:58

    Jag blir alltid lika stolt när jag läser om, eller på annat sätt får ta del av, andras svåra upplevelser från insats. Från egna erfarenheter vet jag ju hur svårt det är att prata om det, för mig tog det 9 år att berätta så jag fick mitt första avlastningssamtal. Fattade ju inte att jag hade dödsångest fören instruktören på krisstödskursen sa det förra året, å på den vägen var det med att klara säga ifrån om att jag inte hade det bra. Tack '334 stygn senare' för att du är så stark och berättar din historia!

    Tveka inte att ta kontakt med Fredsbaskrarnas kamratstödsjour, HRC/HR-direkt, eller din vårdcentral om du vill få professionell hjälp.

  • Johan Hansson 2 mars 2012 14:16

    Bäste Blomman,

    tack för att du berättar och ventilerar dina känslor på ett så öppet och okonstlat sätt - all heder!

    Jag har själv inte varit i ISAF. Men under BA-02 i Bosnien 1994 - där jag var pskplutch - blev vi utsatta för indirekt eld. Vid ett tillfälle - den 29 juni 1994 vid 15-tiden - höll det på att gå riktigt, riktigt illa. Jag hade avlöst en soldat som stod på post på ett OPT vid en radiomast när en granat briserade, nära. Efter ca 30-45 sekunder hade jag som sista man tagit skydd i Pbv:en (302) när nästa granat briserade dör jag nyss stod, 2 - 3 meter från vagnen. Sen hände en hel del annat, men ingen av mina blev skadade, dock civila intill oss. Som du kanske märker sitter minnena och detaljerna kvar efter snart 18 år. Jag har ofta tänkt på denna händelse och de två timmarna som förflöt. Även om allt gick bra för oss och att händelsen i sig inte var särskilt extrem, så är det nog viktigt att tillåta sig ge utrymme för det man upplevt. Din historia är viktigt för dig - låt den vara det, det skall du bli respekterad för. Min historia är viktig för mig, och har så varit - den är en del av min yrkesidentitet som lärt mig mycket om mig själv och hur jag agerat under hot och stress när jag samtidigt för befäl. Bästa hälsningar! /Övlt Johan Hansson - Armén

  • Jan Karlsson 2 mars 2012 13:58

    Av min egen erfarenhet kan jag säga att det är just detta som är problemet, att man 'erbjuds' stöd under arbetstid måndag till frdag 08.00 till 16.30.

    När man är så pass påverkad av sin insats som jag var, och som många andra är eller har varit, så är det knappt ett alternativ att ringa en stödperson på arbetstid. Du behöver hjälp de gånger när allt brakar samman, och det är sällan Måndag - Fredag 08.00 - 16.30!

    När jag mådde som sämst behövde jag inte ett telefonnummer att ringa (jag kastade ju var enda 6 månaders undersökning som skickades ut), jag behövde någon som ringde mig. Det är milsvid skillnad på att själv orka söka hjälp och att inte våga söka för att inte väcka den björn (inom sig) som sover.

    Jag kom hem 1995 och hade hoppats att vi kommit längre än så vad gäller omhändertagande. Jag hoppas att jag har fel i min analys, annars är det lång väg kvar att gå.

    /Jan Karlsson
    BA01, BA03

  • Armébloggen 2 mars 2012 12:01

    Försvarsmaktens avdelning Arbetsmiljöavdelningen på HRC erbjuder stöd för personer som har varit på insats. Under arbetstid måndag till fredag kl 09.00 till 15.00 kan du som varit på insats, eller du som är anhörig kontakta HR-direkt, 08-514 393 00 som lotsar vidare till handläggare med stor kunskap på området. Det går även bra att maila HR-direkt på hr-direkt@mil.se
    I akuta fall bör du kontakta sjukvården direkt för att få kontakt med läkare eller annan medicinsk personal.
    Vi vill även påminna om fredsbaskrarnas kamratstödsjour 020-666 333.

  • "334 stygn senarel" 2 mars 2012 02:16

    Bra skrivet och till Er alla som kommenterat en uniformsbroder, bravo !

    Det måste byggas upp ordentliga VeteranCentra dit alla kan gå och
    andas ut, gråta ut, med diarre´sitta och
    hulka av all kemikalierusning i kroppen som förgiftar en, bara för att ens underbara fru stängde dassdörren lite för hårt. Eller skramlade hårt med en kastrull.

    Tänk att få kunna bli utsatt för ett BU från ett barn utan att med gråten i halsen inse att man plötsligt var nära att attackera sitt älskade barn och tro att man stod inför en påtänd barnsoldat.

    Kroppen reagerar och agerar och själv är man skräckslagen för vad som kroppen gör, man kräks och skriker så högt där man står på knä inför sin chockade familj....så att inget ljud kommer ut.... till slut kommer ett skrik så att det hörs till slutet av gatan och man tror att man dör av skriket.
    Familjen ser med skräck på det monster som står på knä och med utsträckta armar och med vidöppet gap skriker det ljudlösa vrål som är så stort att man inget får fram..............

    Bara medvetslösheten kan befria en från allt. Man inser att man är på gränsen att totalt förlora sin själ.

    Familjen springer ut ur huset.....
    Hustrun står kvar vit i ansiktet av skräck, hon känner inte ens igen en längre....
    Man önskar man aldrig kommit hem igen.

    Jag vaknar upp på golvet.....nedbajsad och urinen klibbar. Jag stinker av ketonutsläpp och noradrenalin.
    Min hustru sitter på knä och håller mitt huvud hon gråter som ett förtvivlat barn. Hon säger kvidande....jag orkar inte längre....jag förstår inte....jag orkar inte längre.....!

    Jag tröstar min fru och hela min familj.
    Men önskar att det var jag som omfamnades som det skrämda barn jag egentligen är.

    Tänk att kunna få känna en smekning på sin hud, ...på sin hud på ryggen utan att darra som ett asplöv....utan att känna obehaglig rädsla.

    Jag har duschat, kräkts i duschen, torkat mig fått 2 glas vitt vin, petat i mig en "Sandvikare" och barnen har lagts och jag skamset kysst dom. Min minsta har tröstat mig med orden, "pappa jag har mitt svärd (av plast) jag kan skydda dig mot dummingarna". (Jag är nära gråten av stolthet över mitt lilla barn.) Tack säger jag, men dom kommer inte hit.
    Sov nu pappa o mamma sitter uppe och allt är bra nu !

    Sjunker ned i stolen.....brasan brinner lugnande (jag slår bort några minnesbilder av brinnande människor i några hus.

    Jag lyssnar på TV-soffans journalister där de sitter med pubertala förnumstiga "förstårsigpåare" som inte ens gjort malajtjänst. "Ja vi måste alla dra vårt strå till stacken".....häver den ena ur sig.

    Sedan pratar dom alla om saker dom inte ens har den minsta kunskap om.
    Jag förstår att jag äntligen är tillbaka hemma.

    Och allt är normalt...igen !

  • Mary 1 mars 2012 12:40

    Jättebra skrivet! Maken min kom hem från en insats och verkade initalt helt frisk för att några år senare blir mycket sämre. Nu har han fått diagnos på det och tydligen triggade stressen du beskriver en psykisk sjukdom. Vad det har gjort med mig, tänker jag inte ens gå in på - men jag undrar - VAR finns stödet inom FM? Var får anhöriga ett riktigt, varaktigt och viktigt stöd?
    Mitt svar till det är ingenstans.

    Stort tack för din berättelse! Må bättre!

  • Adjen 1 mars 2012 12:00

    Stark berättelse Blomman, känner igen mig från BA04, fast i en annan situation, säger Srebrenica 1995 så vet många.
    Alla måste jobba med detta mer för att få det till ytan, det får inte sopas under mattan längre.
    Jag blir också upprörd när jag läser om de som tycker du är olämplig som soldat/officer. Jobbar dessa som uttalat sig i FM tycker jag de skall sluta sin anställning omgående när de inte vet vad de talar om.
    Dessa är verkligen olämpliga i sitt yrke.
    Jag känner dig och jag ser att du är om någon en mycket lämplig specialistofficer, en av de bästa jag sett hittils och du kommer utvecklas mycket i framtiden.
    Du är en tillgång till FM utan tvekan...
    Du kan gå mer rak rygg och huvudet högt
    // Adjen

  • Alf 1 mars 2012 03:09

    Keep calm and chive on...

  • Johan 1 mars 2012 00:07

    I min värld är det väldigt stor skillnad på att komma hem med psykiska men efter att ha utfört sitt arbete i ett insatsområde och att bli hemskickad för att man får en panikångestattack under en beskjutning. Personligen hade jag som chef eller underställd haft väldigt liten tillit till någon som får den reaktionen. Nu är det bara en jäkla tur att den kom uppe på kullen, bakom sandsäckar och Hescos och inte ute på fälten fem km väster därom.

    Tro mig, jag tycker att det är hedervärt att skriva om det här, det är extremt viktigt till och med! Det är däremot märkligt, och helt ärligt beklagligt, att det börjar pratas om stort personligt mod och medaljer när det handlar om en sån här sak. Ta OMLT eller QL FS19 som exempel. Där kan vi prata om stort personligt mod och medaljer. Inte i det här fallet.

  • Jörgen Nyqvist 29 februari 2012 23:14

    Jag hoppas innerligt att din kommentar baseras på ren okunskap och omognad. Blomman misslyckades inte med sitt jobb - han blev skadad i strid och får hjälp att läka sina sår. Var skadan sitter någonstans är oväsentligt, likaså om den är fysisk eller psykisk eftersom de hör ihop i alla fall. Det finns flera yrkesgrupper där man riskerar att skadas allvarligt i tjänsten; poliser, brandmän, ambulanspersonal och...soldater. Alla med erfarenhet från den här typen av yrken vet att man alltid tar skada av otäcka upplevelser. Men bar de riktigt modiga tar steget fullt ut och ser inte bara till att läka själva, de vågar delar med sig av sina erfarenheter så att andra också kan börja läka sina sår. Att man skulle vara olämplig att utföra sitt yrke pga att man skadats i tjänsten är inte bara ett omoget och rent lögnaktigt påstående, det är en förolämpning mot alla som arbetar i riskfyllda miljöer.

    Jörgen
    Brandman, ambulanssjuksköt. och skyttesoldat, FS21.

  • Strimman 29 februari 2012 22:29

    Det har du verkligen rätt i Mr Swan!
    har behövts i 50 år men inget har hänt!

  • Peder Ohlsson 29 februari 2012 22:05

    All heder för din öppenhet och inte minst ditt mod att berätta om dina upplevelser. Din berättelse bör så många som möjligt ta del av som förberedelse inför en insats.
    Du har antagligen brutit ny mark i ett viktigt och många gånger eftersatt ämne.
    Tack öv Peder Ohlsson

  • Åsa 29 februari 2012 21:43

    Tack för din starka berättelse om dina upplevelser, detta hjälper mig som fru till en som varit iväg på tre bataljoner. Det hjälper mig att förstå hans tystnad ibland. Du är en stark kille som vågar berättade detta, all Lycka till dig.

  • M 29 februari 2012 21:37

    De som klarar av att reflektera över sina egenskaper som en mänsklig varelse och erkänner sina svagheter likväl som sina styrkor är en människa ytterst lämplig för yrken som dessa. Man blir mörkrädd när man ser folk kommentera på detta sätt. Tänk att någon med en sån här syn kan finnas där nere vid min närståendes sida i kritiska situationer, eller framför allt efter kritiska situationer ... Osunt och skrämmande.

  • Anders Stach 29 februari 2012 21:27

    1.Sg P4
    Tack för att du aktivt och prestigelöst bidrar med dina känslor och ditt perspektiv, du har satt ord på verkligheten. Beskrivningen av dina upplevelser bidrar direkt till arbetet med att utveckla och optimera Försvarsmaktens stöd före, under och efter insats.
    Anders Stach
    C FM Veteranavdelning

  • Förste sergeant 29 februari 2012 20:27

    Det är ett stort steg att berätta offentligt om dina besvär och det hedrar dig. Många i vår organisation har mycket att lära och dra erfarenheter, vilket du kan hjälpa oss med.

    Däremot blir jag lite orolig över följande del:
    "En del av dom jag träffat på sen hemkomsten har ingen som helst förståelse för vad som har hänt och vissa i min omgivning har t.o.m. påtalat att jag är olämplig i mitt yrke."

    Detta är en diskussion som du borde ha fört med dig själv anser jag, och jag finner det väldigt märkligt om inte andra också skulle reflektera över det. Framför allt är det konstigt att du inte reflekterat över det med tanke på hur du mår. Det borde vara en självklarhet att ifrågasätta sitt yrkesval när man drabbas så hårt som du gjort eftersom du sannolikt kommer utsättas för en liknande situation igen. Är det här rätt jobb för dig? Det får du med dina kollegor avgöra. Nästa gång kanske du blir farlig på riktigt för att du inte kan lösa de uppgifter du är ålagd att lösa.

    Jag blir också förvånad över hur våra höga chefer som kommenterat här enbart har positiva saker att säga. De måste väl ändå föredra fungerande soldater framför de som bryter ihop och inte kan lösa sin uppgift?

  • Oscar 29 februari 2012 18:06

    Tack för att du delar med dig av din erfarenhet! Det är en väldigt starkt av dig!

  • Richard 29 februari 2012 17:21

    Jag kan inte annat än att hålla med om vad alla andra har sagt. Tack för din starka berättelse, känn aldrig någon skam eller skuld. Din blogg kommer nog nå ut till fler som kan få den hjälp som de saknar och behöver. Du räddar antagligen fler själar här än i affe:

    Sköt om dig!

  • Vanja 29 februari 2012 16:06

    Mycket bra skrivet, det är inte fegt att komma hem med själsliga sår efter det du upplevde, skit i om någon skulle tycka det, det handlar bara om okunskap... Lycka till vidare, hoppas du får göra det du drömmer om :)

  • Persson FS19 29 februari 2012 15:11

    Tack för att du vågar dela med dig av dina erfarenheter. Du är inte ensam. Det är viktigt för FM och det svenska folket att få ta del av sådant som de flesta inte vill eller våga prata om. Starkt jobbat! Lycka till.

  • Sverker Göranson 29 februari 2012 12:02

    Det krävs oerhört mycket mod för att sätta ord på de upplevelser du har haft i samband med din tjänstgöring i Afghanistan. Genom att du vågar dela med dig av dina upplevelser hjälper du andra. Hur realistisk träningen inför en insats än är, går det aldrig på förhand att vara säker på hur vi agerar i en stridssituation. Dina upplevelser kommer du alltid att bära med dig i livet, men genom att du nu bearbetar dem blir det ovärderliga erfarenheter.

    Din beskrivning hjälper även oss att förbättra vårt stöd till alla som tjänstgör och har tjänstgjort i insatser. Precis som du beskriver handlar det om att du och jag som soldater skall kunna göra insats igen - varje soldat, oavsett grad, är lika viktig. Vi som är chefer på olika nivåer måste utöva ett ledarskap som inkluderar, inte exkluderar. Sedan ett halvår tillbaka finns också vår veteranavdelning på plats, vilka arbetar med att samordna vårt stöd till veteraner. En av deras främsta uppgifter är att se över hur vi kan stödja våra veteraner och deras familjer innan problem uppstår. Det här är en dialog som aldrig får tystna.

    Sverker Göranson
    Soldat och Överbefälhavare

  • sergeant och sjuksköterska 29 februari 2012 11:58

    Tack för din öppenhet. Jag är övertygad om att du kan bidra till att framtidens soldater är mer förberedda inför sina egna reaktioner. Det du upplevt tyder inte på svaghet eller att du skulle vara olämplig som soldat / officer, tvärtom, det är tecken på att du är mänsklig.
    Att du nu bidrar till en mer ödmjuk och reflekterande inställning inför soldatjobbet är oerhört viktigt. Det gör oss alla bättre som människor och soldater!

  • Jan Karlsson 29 februari 2012 11:33

    Tack för att du skriver detta. Det visar på mod!
    Det du berättar om är något som upprepat måste lyftas och ventileras. Förhoppningsvis kommer det på sikt bli rumsren att må dåligt efter en mission...eller av något annat i livet.

    Jag mådde riktigt dåligt efter BA01 och BA03. Jag blev tillfrågad att vara med i ett debattprogram i TV om detta och tackade jag i förhoppning att det skulle leda till något positivt för andra. Hoppas att det också blev så. Dock uttryckte den bataljonschef vi haft på BA01 att det mest var de med föräldrar som tycker om att dricka som drabbas av stressreaktioner.

    Skuldkänslorna och tvivlen du känner är du inte ensam om att ha. Dina skador är på riktigt.

    Du kommer att komma över detta. Du kommer må bra igen!

    Sök hjälp så blir vägen tillbaka kortare och behagligare.

    Du vågade försöka göra skillnad och det är det som räknas.

    Ta vara på dig!

    /Jan Karlsson
    BA01, BA03

  • Stefan Sundbäck 29 februari 2012 11:07

    Oerhört gripande, öppen, utlämnande och mycket viktig berättelse! Trots att jag (nog) inte vet vem Du är, ett stort tack!
    Det är så viktigt att vi börjar tala om upplevelserna från insatserna utomlands. Du visar stort mod genom att gå före och börja berätta!
    All heder! *Honnör*
    /Stefan Sundbäck, militärpastor, LedR

  • Mattias 29 februari 2012 09:47

    Kan tala om att mer än hälften av våra officerare och soldater har inte varit i riktigt strid, och oavsett all träning och förberedelse kan man inte veta hur människan kommer att reagera i en skarp reaktion. Det är nog många mer som upplevt det som Blomman går igenom.

  • Kenneth 29 februari 2012 09:22

    Vi ses inte så ofta längre. Hade bara hört ryktesvägen om detta tidigare. Starkt av dig att publicera. Det gav mig många tankeställare.

    Håll den ötsgötska fanan högt !!

    /Kenneth

  • Alf Bohman, P7 29 februari 2012 04:51

    Vill komplettera min kommentar längre upp i tråden med att uttrycka gillandet för öppenheten hos "Blomman" och andra modiga.

    Fortsätt våga prata om reaktioner, så det blir naturligt att våga prata reaktioner.

    De som är oförstående har förmodligen läst om detta, men ännu inte tagit det till sig. De mognar kanske inte förrän de själv är "där". Men samtalet hjälper alla.

  • Alf Bohman, P7 29 februari 2012 04:43

    Det är nog svårt för dem som inte själv provat att må olika, att inse att även starka individer har en bakgrund som ibland kommer ifatt. Ulöst av små eller stora saker i nutid.
    Själv hade jag länge uppfattningen att de som äter antidepressiva ÄR svaga människor.
    Efter en skilsmässa med olika följder fick jag svårt med tilliten, utlöst av hur skilsmässan utvecklades tillsammans med på minnen från bla BA04.
    Det tog mer än 18 månaders depression o kamp innan jag till slut fick hjälp av de tabletter jag inledningsvis vägrade att äta.

    Min tro var att antidepressiva tabletter är för svaga människor, och JAG var INTE svag !!
    När jag väl sen efter 18 månader insåg att jag inte blev bättre, så tog jag hjälp av både terapeut och tabletter. Tillsammans gjorde de att mina hormoner funkade, känslorna gick till normalare och mina reaktioner som bygger på många års intjänade erfarenheter gick att bearbeta. Det tog några år och nu har jag lärt mig mer om mig själv och varför jag reagerade, och reagerar på vissa saker på vissa sätt, och kan bättre hantera mig själv.

    Svaga människor vågar inte erkänna sina svagheter.Starka är öppna med sin svaghet och det läker.

    När det var över inser jag att jag inte är en svagare människa efter än innan, tabletter OCH terapi i samverkan hjälpte mig.

    Det största hindret att kunna hjälpa mig var jag själv, och de föreställningar om vad som är en stark person. Denna föreställning var uppbyggd av jobbets och kamraters sätt att framställa sig och samtiden.
    Så bra att vi vågar stå upp och berätta om våra icke synliga skador. Det behöver fler göra, så andra kan bli modigare och på den vägen orka bli friska igen. Skulle man råka gråta en stund när andra ser på så är inte heller det hela världen.

  • Ingela Blomberg 29 februari 2012 01:48

    Här kommer en kram från en MYCKET stolt mamma till Blomman!

  • Frida 29 februari 2012 00:27

    Wow, den överskriften för verkligen tankarna tillbaka till min egen mission! Det brukade kännas som att jag inte kunde andas eller att jag andades utan luft. (Snacka om flash backs när jag lyssnade på 'No Air' med Chris Brown första gången, hihihi) Du är så stark som berättar om det du har upplevt! Så vida du inte utvecklar en oförmåga att utföra dina arbetsuppgifter är du verkligen inte olämplig i ditt yrke pga det du råkade ut för. Skador på insidan är inte mindre värda än skador på utsidan, kom ihåg det.

    //Frida
    KS07, 2002-03

  • Johan 28 februari 2012 23:37

    Du kan inte på allvar mena att det är märkligt att folk i din omgivning ifrågasätter ditt yrkesval. Om du själv inte har funderat på om du är lämplig eller ej så är det nog hög tid att göra det innan du ger dig ut på insats igen.

    Du blir hemskickad för att du är en fara för dig själv och din omgivning, vilket du för övrigt själv håller med om, så min spontana reaktion är att du är direkt olämplig som soldat och officer.

    Du ska samtidigt ha en eloge för att du vågar skriva om dina bekymmer, men att förbereda sig för ny insats innan ens ett år har passerat känns riktigt konstigt.

  • Lennart Hammarstrand 28 februari 2012 23:31

    Tack!

    Du har "givit ett ansikte" åt det som många av oss som har varit ute eller våra anhöriga tänker en hel del på. Det här är en fråga som vi måste bli bra mycket bättre på inom Försvarsmakten. Var riktigt rädd om Dig och ta med Dig alla positiva kommentarer.

    Lennart

  • Befäl 28 februari 2012 23:29

    Uppenbarligen pratar vi högt om det nu förtiden:)

  • Befäl 28 februari 2012 23:19

    Vem har sagt att de känner sig trygga?

  • Dennis 28 februari 2012 23:17

    Klart du är olämplig som specialistofficer. Du misslyckades med ditt jobb. Ta ditt sunda förnuft till fånga och tänk över om detta jobbet är något för dig. Du borde komma fram till att ett annat yrke är något att satsa på!

  • Befäl 28 februari 2012 23:17

    Detta låter inte som PTSD utan mer som en akut stress reaktion.
    Hur som så hoppas jag att han inte inte åker ner igen, tycker det är lite som att bryta ryggen utan att blivit förlamad men frågan är hur det går nästa gång? Ta detta som ett varningens tecken att han kanske inte ska utsätta sig för liknande stress nivåer.

  • Anonymus 28 februari 2012 23:16

    Tack för att du delar med dig dina erfarenheter. Helt annat plan än vad man vanligtvis läser om. Starkt jobbat!

  • Thomas Tillström 28 februari 2012 22:51

    Starkt Blomman!
    Äntligen någon som vågar stå upp för de starka känslor som väcks inom oss då vi befinner oss i "farliga situationer". Har själv jobbat inom FM i 27 år och sett hur "man" inte vågat eller kunnat hantera dessa känslor. Tack Blomman för att du så öppet och ärligt delar med dig av dina erfarenheter. Jag hoppas att fler än de som kommenterat ditt inlägg tar del av det för vi har så mycket att lära oss av varandra och hur olika vi reagerar i samma situation. Stå upp du är guld värd.
    Fd Kn

  • Sandra Lundgren 28 februari 2012 22:31

    Du är modig som berättar! Tack för att du delar med dig av ett ämne som ofta hamnar i skymundan.

  • Berndt Grundevik 28 februari 2012 22:02

    1. Sgt P4
    Modigt och bra att du berättar på ett öppet och ärligt sätt.
    Mvh Berndt Grundevik/Armeinspektör

  • Derp 28 februari 2012 21:44

    Du är olämplig för din tjänst. Så enkelt är det. Jobba med något annat. Vi ses civvie. //Amf1

  • Amputerad 28 februari 2012 21:28

    Det GÅR inte att utbilda sig till hur man ska reagera vid en skada, oavsett om den är kroppslig eller själslig! Man kan alltid försöka förbereda sig mentalt, men det går inte att veta hur det verkligen blir när det väl gäller.
    De som dömer, saknar empati.
    Din berättelse behövs.
    Tack.

  • Gilljam 28 februari 2012 21:16

    Starkt av dig att berätta om det. Det här skulle de kunna låta officerare och soldater läsa inför insatts.

    Jag hoppas du når framgång //FD2

  • Soldat P 28 februari 2012 21:03

    Tack för denna dos av verklighet, vikten av att sådana här berättelser kommer ut kan inte nog betonas. Jag hoppas verkligen att du får det stöd du behöver, och är mycket medveten om att det finns mycket som FM kan förbättra på den fronten.

    Den positiva respons som inlägget har fått, särskilt från högre officerare, är glädjande och jag kan bara hoppas att era åsikter är någorlunda representativa.

    Två reflektioner på detta viktiga ämne:

    1. Många vill nu komma i kontakt med dig för intervjuer och annat. Fundera på vad det innebär att ställa upp. Du har väldigt viktiga erfarenheter att dela med dig av, men prioritera alltid ditt egna välmående först.

    Detta riktar jag även till er som vill genomföra intervjuer och annat: var medvetna om att det är många som vill "dela på kakan" så att säga. Fundera på vilka som har samma intresse. Går det att anordna seminarier eller motsvarande där flera av er kan få det material ni eftersöker?

    2. Sergeanten är den första som skriver om detta, men liknande och andra viktiga erfarenheter finns det gott om, både från Afghanistan och andra instatsområden.

    Jag efterlyser mer forskning på området, beställd av FM. HRC, Försvarshögskolan, samt ett stort antal doktorander och högskolestuderande inom psykologi/sociologi/personal-/arbetsvetenskap skulle kunna genomföra dylik forskning.

    Som hemkommen soldat sedan december 2010 med erfarenhet av strid, vägbomber, stridsrelaterade förluster, etc, har jag inte blivit kontaktad med så mycket som en telefonintervju sedan Livgardets komprimerade hemkomstprogram. Försvarsmaktens ANSVAR för hemvändande soldater är en sak, men INTRESSET borde vara större.

    Behovet finns. Kontaktuppgifterna borde finnas. (Om inte så fungerar snöbollsteknik utmärkt då många soldater minst har kontaktuppgifter till tidigare kollegor. ) Möjligheten finns, då jag vet att många av mina tidigare kollegor gärna delar med sig av sina erfarenheter när det efterfrågas.

    Förslag på åtgärder:
    - HRC, sök aktivt upp de soldater som vid hemkomst VILL dela med sig av sina erfarenheter och förmedla de kontakterna till forskare, journalister, officerare och andra som SÖKER dessa personer.
    - Anordna seminarier av den typ som verkar ha legat bakom boken Uppdrag Utland (Försvarshögskolan, 2007)
    - Anordna uppsatstävling för högskolestudenter. 20 000 kr för bästa masteruppsats på ämnet "hemvändande soldater" kan visa sig vara en mycket prisvärd investering.

    //Stf grpC QL FS19, högskolestudent

  • Johan Palmén 28 februari 2012 20:06

    Tack för att du delar med dig av dina upplevelser, tankar och känslor. Klart läsvärt för var och en, för jag tror att vi alla kan hamna i det sinnestillståndet efter motsvarande upplevelser.

  • Camilla Rullander 28 februari 2012 19:20

    För att vara modig måste man våga vara rädd.

    Jag önskar dig "Blomman" all lycka med framtiden, i ditt yrke som du skall fortsätta med glädje och skita i vad andra tycker.Minns dig än i dag!

    Stor kram Travel Camilla FS21

  • Per Magnusson 28 februari 2012 19:09

    Mycket bra skrivit och fantastiskt starkt att du delar med dig av dina känslor och erfarenheter. All heder!

  • Hallqvist 28 februari 2012 18:58

    Mycket bra text på hur du upplever situationen och mycket starkt av dig. Fortsätt ditt superbra jobb du gör tillsammans med alla andra i samma kläder.

  • OSO 28 februari 2012 18:53

    Har inte personlig erfarenhet av att ha deltagit i insats men däremot som anhörig och kollega i FM och jag måste instämma med övriga om ditt mod att faktiskt låta oss andra dela dina erfarenheter.
    Det är just det här som krävs för att veteranstödet ska kunna utvecklas till vad det måste. Ett stort tack och lycka till!
    OSO

  • K 28 februari 2012 18:05

    Oerhört gripande och sanslöst modigt att du skriver detta - väldigt starkt och rörande! Föredöme för andra som kanske också kommer i samma situation men som kanske inte vågar skriva så här!
    Kristina Lundberg,
    Chaplain FS22

  • Frei Leufven 28 februari 2012 15:56

    Tack för att du delar med dig!
    Jag känner igen mig framför allt i din inledning om hur man försökte förneka att första smällen var något farligt.
    Idag är det exakt ett år sedan för mig.
    Stay frosty
    /Foxtrot Delta 6

  • Vevve 28 februari 2012 15:44

    Wow! Jag blir så imponerad! Vilken makalöst bra text, jag blir så berörd!
    Jag hoppas att fler som upplevt och kanske t.o.m. upplever samma sak, just nu eller i framtiden, vågar ta klivet fram och berätta om sina erfarenheter oxå.
    Det här behövs verkligen!

    Var stolt över dig själv!

    Lillasyster till en veteran

  • Jenny Cusaado 28 februari 2012 15:40

    Otroligt stark berättelse av dig. Detta var en natt som vi som var där aldrig kommer att glömma. En skada är en skada, fysisk eller psykisk. Förstår att du tycker att du svikit oss, men sluta med det!!!! Du är en av oss soldater i FS21.
    Den har berättelsen tyder på att du är starkare än de flesta av oss andra.
    Ta hand om dig, Blomman.
    Du är inte ensam!

  • Jenny Cusaado 28 februari 2012 15:38

    Otroligt starkt att du delar med dig av dina upplevelser, Blomman. Det var en natt ingen av oss som var där kommer glömma. Tänk inte att du svikit oss, du är ju en av oss i FS21!!!

  • Blomman 28 februari 2012 14:43

    Absolut!

  • Marie 28 februari 2012 14:13

    Hej. Skulle du kunna tänka dig att intervjuas om detta?
    Hälsningar Marie Schnell, P4 Skaraborg (marie.schnell@sr.se)

  • Gullmar Svensson 28 februari 2012 14:04

    Bra att du berättar om dina erfarenheter Blomman. Numera får man ju hjälp att bearbeta svåra upplevelser, så man snabbare kan må bättre igen. Annat var det med kongosoldaterna i början av 60-talet, det förekom inga samtal eller återträffar vid hemkomsten. Många mådde dåligt efter striderna, även självmord förekom.
    Kanske hade man kunnat undvika dessa om man haft de kunskaper som man har idag i hur man skall bearbeta dessa händelser.

    Bat 8 Gaza-Kongo, Bat 12 Kongo,

    Bat 14 Kongo, Bat 16 Kongo,

    Bat 24 Cypern.

  • Martin Liander 28 februari 2012 13:39

    Mod är konsten att övervinna sina rädslor, och det har du gjort. Jag har med mitt befäl och mina soldater befunnit mig där du är. Du kommer snart upptäcka styrkan i att tillhöra ett förband, en gemenskap, den kommer att leda dig tillbaka. Tack för ditt mod och öppenhet.
    Martin Liander/C INSS J7

  • Calle Jönsson 28 februari 2012 13:38

    Mycket gripande berättelse! Tack för att du delar med dig. Fortsätt kämpa! /veteran från KS & FS

  • Björn Ekedahl 28 februari 2012 12:41

    Mycket starkt gjort av dig att här dela med dig av dina erfarenheter och det griper tag i mig. Jag hoppas att ditt mod och styrka fortsätter att öppna upp för fler liknande berättelser och att det kommer att bli naturligt att även prata om psykiska skador, det skulle komma att hjälpa många.

  • Lt i kav 28 februari 2012 12:39

    Får börja med att säga att det var starkt av dig att dela din erfarenheter på det här sättet. Det är ju bland annat sådana här erfarenheter som man förväntar sig skall förmedlas ned till förbanden.
    Vi(FM) är fullständigt urusla på att förmedla och sprida dragna erfarenheter. Men återigen, stort tack för att du delade med dig din berättelse! Pergite!

  • Roffe 28 februari 2012 12:39

    Otroligt starkt av dig Blomman att dela dina erfarenheter. Du, liksom alla andra soldater ute på missioner, är en hjälte och förebild i mina ögon. Var en ära att få tjänstgöra med dig och de andra gubbarna i NBG08. Kämpa vidare! / JR

  • Lars FS12 28 februari 2012 12:33

    Tänkvärd läsning. Ger en bra beskrivning på hur tankebanorna kan gå när skiten träffar fläkten och bra att belysa dessa saker (som oftast inte nämns förren det är för sent).

  • Raz 28 februari 2012 12:27

    Bra jobb Blomman!
    PSTD är något vi ska vara öppna med och stödja varandra i.

    /EAR FS20
    IA06 KS14/15

  • Raz 28 februari 2012 12:26

    Bra jobb Blomman... PSDT är något som man ska tala öppet om, folk mår dåligt av anledningar som andra ska göra allt för att förstå. Stay frosty!

  • Månsson 28 februari 2012 12:26

    Blomman.
    Du är en av de personer som jag verkligen respekterar och värdesätter.
    Det var otroligt starkt skrivet och om det är någon som är olämplig så är det absolut INTE du.
    Jag önskar dig all lycka och välbefinnande!

  • Kristoffer Ränkedal 28 februari 2012 12:23

    Tack för att du är så modig. Tack för att du delar med dig.

    Det vore en ära att jobba ihop med någon som dig som bejakar sina känslor oavsett hur rädd man är. För det är mänskligt och det är levande.

    Hjärtat har en förmåga att reparera sig själv även om vi inte vet hur.

    Tack

    Kristoffer
    KS12

  • Peter Niemi-Impola 28 februari 2012 11:55

    I begreppet "Sann styrka" ingår till stor del förmågan att våga visa sin rädsla. Du delger här något som säkerligen delas av många, oavsett om de stannat kvar i missionsområdet eller åkt hem.

    Vet en sak dock. Du har gett ditt allt, och du kommer få fler tillfällen att ge ditt allt i framtiden.
    Så ta och gör dig av med skam-känslorna så syns vi på en mission i framtiden!
    /Impola -
    B22 - KS19
    GAR2 - FS20

  • Sala och Otto FS22 28 februari 2012 11:46

    Blomman, starkt och otroligt ärligt skrivet! Folk må ha sina åsikter, men de finns också de som tror på dig och vet att du är ett föredöme. Hoppas att du tar hand om dig där hemma.

    Sala och Otto FS22

  • AQ3 (fd AQ4) FS21 28 februari 2012 11:37

    Bra skrivet Blomman!
    Kämpa på o ge aldrig upp!
    I salut you!
    / Hannu
    KS02, KS04, KS11, FS19 o FS21

  • Martin 28 februari 2012 11:31

    Starkt att träda fram och berätta om sina upplevelser/känslor. Det beskriver en verklighet som ruvat inom FM sedan de första "nutida" FN-missionerna i Kongo och framåt (med betoning på Rwanda 1993, de första Bosnienbataljonerna (1993--95) samt pågående Afghanistaninsats. Det är viktigt att komma ihåg att alla på Försvarsmaktens HR-Centrum (HRC) naturligtvis går till jobbet varje dag och gör sitt bästa, varvid jag hoppas på en konstruktiv dialog kring utvecklingsmöjligheter och att de undviker att "peka finger" (och annan onyanserad vi-och-dom dialog). Vidare hoppas jag på att det är "ok" och brett förankrat att göra som "Blomman" gör inom FM idag, trots att arbetsklimatet blivit mer "tävlinginriktat" om befattningar inom FM, så att det inte ligger "Blomman" till last i hans karriär. Det vore inget annat än tragiskt.

  • A (fru) 28 februari 2012 11:30

    Äntligen nån som vågar skriva om det som alla är rädda för att erkänna. Att få en PSTD och reaktion är lika mycket skada som en skottskada. Jag vet inte vem du är men du fick mig berörd.. skitjobbigt sitter och grinar på ett kontor och hoppas att mina arbetskamrater inte fattar vad som händer. Din text berör alla som vet vad det här handlar om. Din erfarenhet som du delar med dig av kommer jag att bära med mig.

    Hjältar är dom som gör nåt. Du gjorde nåt och du delade med dig av din erfarenhet, du kommer på detta vis kanske även rädda livet på nån annan som annars kanske hade knipt ihop och typ *kämpat* för att det krävs och inte förstått att den personen riskerar sitt och andras liv.

    Om du åker iväg på mission igen så kommer du att bära med dig av den erfarenhet du fått och hjälp och kunna hantera det på annat sätt. Ifall du inte åker iväg så är du en tillgång till försvaret för att du kommer att se när nån behöver få hjälp på samma sätt som du har fått.

    Du är min hjälte

  • Anhörig 28 februari 2012 11:17

    Mycket bra skrivet... Och även mycket starkt gjort av dig att dela detta med omgivningen, man förstår att det inte är helt lätt... Du är troligen inte ensam och många kan nog finna stöd och gemenskap i det som du skriver.
    Som anhörig blir man så klart rädd, men du är stark och ska ha all heder över att du tar tag i dina problem det är inte alla som gör det... Det tror jag bara gör dig till en bättre yrkesperson.

    Kämpa på med din rehabilitering. /A

  • JM 28 februari 2012 10:50

    -Tänkvärt och starkt. Bra att såna här upplevelser delges, i andra sammanhang får man ju lätt intrycket att FM:s fasad är mer eller mindre fläckfri. Upprörande men samtidigt föga förvånande att FM som organisation inte hanterar sådana här saker på ett mer professionellt och bättre sätt. Så mycket faller på individen och ansvarstagande kamrater i omgivningen. Jag fattar inte hur man som individ känner sig trygg i sitt beslut att åka på mission när man riskerar att hamna i såna här situationer.

  • Joakim Glinzer 28 februari 2012 10:35

    Fortsätt dela med dig av din erfarenhet, många kommer att behöva höra din upplevelse! Hälsningar från en gamelyxa.

  • Maria 28 februari 2012 10:25

    Rädslan att ens närstående nere i Afghanistan ska råka fysiskt illa ut känns, trots en del olyckliga incidenter, väldigt långt borta. I alla fall för mig. Så pass långt borta att jag inte oroar sig särskilt över just det. Men oron över hur vistelsen påverkar våra soldater, syskon, vänner, föräldrar och barn rent psykiskt är mycket påtaglig. Att de ska behöva bära på sådana här känslor är ingenting man önskar någon man älskar och det är sådant jag oroar mig för mest. Men att du berättar om det underlättar en hel del inte bara för dina kollegor utan även för oss anhöriga. Ingen kommer att behöva känna sig ensamma i sina känslor och sin eventuella psykiska ohälsa. Och det är viktigt för oss anhöriga att veta detta eftersom vi inte alltid får veta allt för mycket om hur ni egentligen känner och mår över saker och ting.

    Förstår att det måste känts tungt att inte kunna vara där vid dina kamraters sida när något hänt, men å andra sidan så ska du aldrig tvivla på att du gjort en mycket betydelsefull insats! Framförallt genom att våga visa den här sortens styrka, som tyvärr väldigt många bävar inför att själva visa. Du är grym!

    Stort tack från en lillasyster.

  • Lars Andersson 28 februari 2012 10:03

    Tack för ditt inlägg. Du och officeren Mats i Radiopsykologen (Sveriges Radio) har öppnat för andra med liknande upplevelser. Beröm också till Armébloggen för visad öppenhet. Det inbjuder till fortsatt debatt.
    /Laken Fredsbaskrarnas Vetenskapliga Råd

  • Daniel 28 februari 2012 09:55

    Tack för att du delat med dig! Bra skrivet. Sögs själv tillbaka till Kullen när jag läste detta.

  • Basse 28 februari 2012 09:50

    Mycket modigt att skriva detta.
    All heder!
    //Basse

  • Öv Fredrik Ståhlberg 28 februari 2012 09:00

    Det krävs mod att göra en insats men det krävs stort mod att skriva och berätta om en svår upplevelse. Stort tack för att du valt att skriva om detta på Armébloggen så att många andra kan få ta del av dina upplevelser. Det finns många som gjort insats som kommer känna sig stärkta av detta.

    Öv Fredrik Ståhlberg / SC Arméns Taktiska Stab
    BA05 FS15

  • Blomman 28 februari 2012 08:56

    Tack för alla kommentarer!
    De som frågat efter ev. intervju hänvisar jag till P4 INFO, de hjälper er med kontakt.

  • BKO 28 februari 2012 08:39

    Väldigt bra skrivet.

    Med den tjänst jag utbildades till på NBG08, var jag i det närmaste säker på att jag skulle behöva både avlastningssamtal och troligen psykolog hjälp.
    Så jag förberedde mig helt enkelt på det.

    Nu har jag "lyxen" att ha en syster som är psykolog och hade en PC med lång erfarenhet av utlandstjänst, både grön och civil, som jag kände mig trygg med.

    Tack för dina ord blomman.

  • Sebastian 28 februari 2012 08:37

    Jag har inga som helst erfarenheter kring att ha varit ute i strid och den stress det innebär.

    Däremot har jag varit med om en resa där jag tagit mig tillbaka från att ha varit utbränd.

    Och jag måste säga att jag känner igen mig i mycket av det du skriver på hur kroppen reagerar när det liksom blivit förmycket för psyket.
    Och hur omgivningen liksom tycker man ska rycka upp sig, när man i vissa perioder är fysisk inkapabel att ens ta sig ur sängen.

    Du visar att du är stark när du har modet att berätta om detta, då psykisk sjukdom tyvärr är tabubelagt i stora delar av samhället.

    Skönt att höra att du fått bra hjälp av psykolog, som hjälper dig att reda ut de tankar och funderingar som snurrar.

    Bra skrivet och lycka till med framtida uppdrag.

  • Jakob 28 februari 2012 06:27

    Väldigt bra skrivet! tack för att du berättar om händelserna som det annars är väldigt tyst om, problemen som man aldrig får höra. Hoppas allt går bra för dig i framtiden!

  • Mattsson 28 februari 2012 01:52

    Väldigt bra skrivet!
    Tack för att du belyser ett ämne som är känt men som inte är uppmärksammat.

    Bra jobbat.

  • Exknekt 28 februari 2012 01:31

    Bra att du vågar berätta om ett både inom och utom yrket stigmatiserat spörsmål. Har själv varit på mission och behövt prata om saker om inträffat med psykolog.

    Vi människor fungerar på olika sätt, och inställningen "håller man inte för stress har man inget att göra i FM" är ganska skevt, då reaktioner under övningar hemma i terrängen inte behöver återspegla hur man kommer att reagera i en skarp situation.

    Hoppas att du mår bättre idag och lycka till i framtiden!

  • Anders 28 februari 2012 01:31

    Mina tankar går till er som kämpar för en bättre värld!!! Längtar själv tillbaka ut till missionerna!!!

  • Yankee5 28 februari 2012 01:19

    Otroligt starkt av dig att dela med dig. Hoppas verkligen att du "kommer tillbaka"

    Med vänlig hälsning, Johnny

    MOT FS15

  • Jörgen Nyqvist 28 februari 2012 01:00

    Jag var där när det smällde veckan efteråt, jag var där när AQ gick på IED´n. Dina skador är lika verkliga och naturliga som de fysiska skador mina patienter fick. Du åkte till en krigszon, som de flesta skulle flytt ifrån. Frivilligt, osjälviskt och hedervärt. Det finns ingen skuld att hänga på dig. Du är en vanlig människa, precis som vi andra. Vi som vet hur det är, vi som var med dig där nere, har bara en sak att säga dig. Tack! För att du åkte med oss. För att du trotsade alla rationella skäl att låta bli. För att du delade med dig av dina erfarenheter till oss. Vi är många som tänker på dig. Sköt om dig, Blomman.

  • Danny 28 februari 2012 00:39

    Bra att du berättar.
    Krya på dig Blomman!
    /Danny

  • Lars Lindblom 28 februari 2012 00:37

    Mycket läsvärt. Hoppas verkligen att du får den hjälp du förtjänar och snart kan känna dig hel igen.

  • Ordningsvakt 28 februari 2012 00:34

    Otroligt starkt berättat! En sida av verksamheten som man ofta inte uppmärksammar. I alla fall inte som civil.
    Framöver ska jag eventuellt åter in i Försvarsmakten och din historia kommer klinga i bakhuvudet på mig.

    Honnör!

  • Stefan 28 februari 2012 00:27

    Starkt Blomman, tänker på dig!

    //Sudden

  • mike lima 28 februari 2012 00:26

    du är inte ensam.

  • Michael Claesson 28 februari 2012 00:08

    Till 1.Sg P 4:

    Jag satte mig vid datorn för en snabbkoll på armébloggen, men sögs in i din berättelse. Ett varmt tack för din öppenhet och detaljrika betraktelse över en annan del av riskspektret som du och alla andra kamrater hanterar under insats. Ett mycket berikande och tänkvärt inlägg. Om du någon gång känner för att delge blivande kollegor som är under utbildning några av dina erfarenheter, så vänligen kontakta mig.

    Allt gott! Michael Claesson, C MSS

  • Rikard 27 februari 2012 23:22

    Starkt - viktigt, Du! När och om du orkar, försök göra allt för att dina erfarenheter skall komma till nytta ute i verkligheten.

    Dessvärre talas det allt för lite om detta och vad än värre är. Är att fler råkar ut för detta utan att tas ur tjänst. Eller tar det på allvar och söker hjälp.

  • Jann 27 februari 2012 23:17

    Bra Blomman! Jag är djupt berörd. Tack för att du delade med dig.

    /Jann

  • Johan Flakberg 27 februari 2012 23:06

    Förstår dig! På min första mission så hände mig två jobbiga saker, flickvännen gjorde slut och att vi hade en korkad kompanichef som inte lyssnade på sin personal. Många mådde dåligt och det påverkade mig negativt på olika sätt. Ville göra en insats, men vi fick sitta på röven beordrade av KC, mesans andra slet och tvingades ta stora risker. När jag kom hem, de enda som förstod mig var på P4, som jag missions utbildade. På Lv6 blev jag flera år etteråt trakasserad, vuxen mobbad, förtalad av kollegor som aldrig själva varit på mission. Som officer får du inte må dåligt, trots att alla läser teoretiskt om det på militära skolor, vad stress kan göra med soldater. Om inte så många av mina kollegor uppträtt så fegt och elakt, så hade jag mått bättre snabbare. Det tog mig över 2 år innan jag var tillbaka, mycket tack vare en super bra chef, tack Peter! Det finns bra kollegor, hitta dem!

  • Pulkjon 27 februari 2012 23:02

    Eehh.

    Var glad att du fick åka överhuvudtaget

  • Ronnie 27 februari 2012 22:58

    Blomman känner igen mig där från mina egna missioner.
    Du är modigare än de flesta tycker jag.
    Det tar tid men du kommer igenom det !

  • Emma 27 februari 2012 22:42

    Starkt! Jag var själv med på fs21 :) Kram

  • Eilahtan 27 februari 2012 22:39

    Det är nästan så att man kan ta på den ångest som ligger bakom det du skriver... Tack för att du delger oss detta! Kämpa på!

  • Officer 27 februari 2012 22:20

    Du är ett föredöme som väljer att dela din upplevelse med oss andra. Din berättelse är så viktig att få ta del av, den är ett exempel på vad som kan drabba vem som helst i ett insatsområde. Den här gången var det du, nästa gång kanske det är jag och då kommer jag att veta att vi är flera som delar upplevelsen och jag kommer inte att känna mig så ensam. Stort tack!!!

  • MPSÄK 27 februari 2012 22:19

    Bra att du delar med dig av dina upplevelser!

  • Calero 27 februari 2012 22:07

    There's strong, and there is army strong. Good thing we have the marines.

  • Therese 27 februari 2012 21:54

    Otroligt viktigt inlägg! Jag hoppas många läser det här och att det kan ge ökad förståelse. All cred till dig och hoppas du hittar en väg att hantera alltihop- både händelsen där borta och vissa bemötanden hemma

  • Adam 27 februari 2012 21:53

    Starkt och ärligt skrivet! Bra jobbat, hoppas att du snart mår bättre.

  • Charlie Gustafsson 27 februari 2012 21:48

    All heder åt dig som VÅGAR "komma ut" och berätta! Hoppas det går bra för dig, och lycka till med planen på framtida insatser!

  • Fredrik S 27 februari 2012 21:37

    Starkt av dig att dela med dig. Vi ses och hörs.

  • Joakim Svahn 27 februari 2012 21:35

    Blomman! Kontakta mig, Joakim Svahn på Försvarshälsan. Jag behöver dig för att utveckla hemkomstverksamheten för våra kamrater på Insats!

  • tobias 27 februari 2012 21:28

    Fantastiskt bra skrivet!
    Mycket starkt!
    Soldat P4 samt FS21/RL

  • Sanna 27 februari 2012 21:22

    Starkt jobbat av dig Blomman att berätta, tummen upp!

  • Anonym 27 februari 2012 21:21

    TACK, för att du vågar dela med dig av detta! Kom hem med rejäla sår i själen efter min mission och har en del utvärderingspunkter till HRC jag med.
    Bara det att du berättar det här, för det kommet att vara sån tröst till så många, visar att du är en bra soldat och modig officer. Lycka till framåt!

  • Gunner 27 februari 2012 21:16

    I feel you bro. Jag var på FS19 och kom hem med en hel del i den mentala ryggsäcken. Jag kände att jag var tvungen att prata av mig med någon och HRC hjälpe mig med att fixa en psykolog. Jag vet en del andra som gjort samma grej.. men det är inget man snackar högt om i "firman"

    stay frosty

  • AQ 27 februari 2012 21:15

    Gripande.

    Starkt av dig att skriva om det du upplevt och ovärderligt att läsa för oss, som lever med, och mest troligt kommer att möta fler människor som upplevt liknande situationer. Det finns så mycket osäkerhet kopplat till dehär och det är oerhört svårt att veta vad man som utomstående skall göra även om man inte vill annat än hjälpa.

    Jag blir glad av att höra att du kämpar vidare så starkt och blickar framåt. Skönt att det finns folk i organisationen som ger så bra stöd till dig.

  • Johan 27 februari 2012 20:53

    Fantastiskt starkt att du delar med dig av detta!

  • Per 27 februari 2012 20:40

    Hej! finns det möjlighet att kunna kontakta dig, för jag skulle jätte gärna vilja intervjua dig och självklart andra soldater i samma sits. Hör gärna av dig om du är intresserad.

  • Martin Pettersson 27 februari 2012 20:39

    Tack för din berättelse. Hoppas du kommer tillbaka helt och fullt.

  • Lew 27 februari 2012 20:31

    Starkt skrivet, modigt är bara förnamnet. Lycka till med återhämtning och jag hoppas vi ses på ett övningsfält någonstans.

  • Henrik 27 februari 2012 20:28

    Intressant läsning. Glöm inte bort att fokusera på dig själv lite extra ibland.

  • Hansson 27 februari 2012 20:26

    Bra skrivet och skönt att det äntligen belyses något vi sällan pratar om!

  • SF 27 februari 2012 20:24

    All heder till Blomman! Det är JÄVLIGT starkt att dela erfarenheter såsom denna!

    Jag har sagt det förr och jag säger det igen; oavsett motivation och/eller psykisk förberedelse så finns det inga garantier för hur vi reagerar "när det väl smäller."

    Att Blomman skulle vara olämplig för sitt yrkesval håller jag inte med om - det finns inget som säger att han/hon skulle/kommer att reagera likadant om han/hon utsätts för samma situation i Bosnien, Kosovo, Kungsängen, Liberia, Skövde eller Somalia.

    Och om Blomman hamnar i en liknande situation i framtiden så torde han/hon vara bättre förberedd på den nu.

    I vilket fall skall Blomman och hans/hennes kamrater ha ett stort tack!

    SF

    /Stf PskgrpC BA05

  • Magnus 27 februari 2012 20:21

    Starkt att du vill och orkar dela med dig!

    Magnus
    JK01, MA03

  • Fredrik 27 februari 2012 20:21

    Riktigt bra skrivet, jag blir rörd av din berättelse.

  • Kristofer Cederqvist 27 februari 2012 20:16

    Mycket bra skrivet!! Att du vågar berätta och delar med dig dina erfarenheter..
    Du ska vara stolt ! sköt om dig mvh gamelyxan

  • Fredrik HT Johansson 27 februari 2012 20:04

    Starkt av dig att dela med dig av dina erfarenheter!! En viktig sida av arbetet som sällan belyses. Kämpa på och hoppas du blir redo inom en snar framtid!

    Vänliga hälsningar från en numera ej aktiv veteran.

  • Thomas Roos 27 februari 2012 20:04

    Stort tack för du delade med dig, respekt från en gammelyxa.

  • Dave 27 februari 2012 20:00

    Bra jobbat, du gör rätt,med din plan kommer du tillbaks till 100%! Sen HRC lämnar mer att önska, helt klart. Kudos till dig för att du delade med dig.
    /Dave

  • Bra jobbat 27 februari 2012 19:45

    Tack.

  • Joakim 27 februari 2012 19:44

    Riktigt bra skrivet. Du sätter fingret på många känsliga punkter, som allt för sällan diskuteras.

  • Anders Ekroth 27 februari 2012 19:38

    Väl skrivet Blomman, tack för att du delar med dig av dina erfarenheter!

  • Daniel Breimert 27 februari 2012 19:36

    Mod är att lämna sin comfort-zone, att agera utöver vad tjänsten kräver - för sådant får man medaljer...

    Att du skrivit denna text och publicerat den placerar sig högt på listan av enskilda modiga handlingar som jag stött på hos svenska soldater.

    Mycket, mycket bra jobbat!!!

    /Daniel Breimert, chaplain FS20

  • Marus 27 februari 2012 19:35

    Strongt att kunna berätta om det!
    All heder!

  • Roger Klang 27 februari 2012 19:20

    Dem bästa delar med sig av sina erfarenheter när dessa kan komma att tolkas som bristande mod av andra. På så sätt hjälper dem andra människor. Och tro inte att jag inte menar det! Dem flesta människor skulle inte ens våga åka ner dit.

    Roger Klang

  • iskugganavhindukush 27 februari 2012 19:17

    Starkt att skriva om det!

  • Grip 27 februari 2012 19:15

    Stort av dig att du berättar! Vi ses på nio-fikat!

  • Paus för reflektion « rackarna 27 februari 2012 19:09

    [...] – Varför kan jag inte andas? Share this:TwitterFacebookLike this:GillaBli först att gilla denna [...]

  • Ann Ödlund 27 februari 2012 18:40

    Stort tack för att du delat med dig av erfarenheter som sällan berättas

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *