Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information

Myndigheten

Var finns vi och vad gör vi just nu? Vilka är Försvarsmaktens uppgifter från riksdag och regering och hur arbetar vi för att lösa dem? Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

Jobb & utbildning

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Nå ditt mål genom en militär grundutbildning, eller sök något av våra hundratals civila jobb.

till jobb & utbildning

bloggportalen

Från den enskilda soldaten till myndighetens högre företrädare, läs personliga betraktelser om livet i Försvarsmakten genom någon av våra bloggar.

Du är här

En dag på PassOffice II

afghanistanstyrkan

 

Ett ljud stör det annars tysta och stilla rummet. Sakta vaknar jag till och inser att det är min väckarklocka som ringer. Jag rynkar näsan och trycker på snoozeknappen och vänder mig bort från bordet vid min säng. Med ansiktet mot fönstret kisar jag upp för att försöka avgöra hur vädret är ute men som vanligt har jag persiennen nerdragen och ser bara små ljusstrimmor i gliporna. Alarmet ljuder igen och jag kollar på klockan, hon är 07:20 och det är dags att stiga upp.

Ljuset från lampan är skarp i taket när jag plockar på mig min tandborste och börjar gå mot dörren. Golvet är kallt under mina bara fötter och jag är glad att jag köpte mattan vid sängen så det första jag sätter foten på efter jag vaknat inte är ett iskallt golv. Hon är 07:45 när jag tar mig ut till cykeln som är parkerad precis utanför sheltret. Det är en kall morgon och det kommer ut små rökpuffar när jag andas, jag kollar runtomkring mig och ser snötäcket som har legat några dagar nu. Och jag som trodde det skulle vara varmt i Afghanistan.

Cykelturen till kontoret tar bara några minuter och nu står jag och vickar febrilt på det stora hänglåset vid bakdörren som frusit fast. Efter några sekunders ryckande och en spark vrids nyckeln äntligen om och jag kan få upp dörren. Allt går i rutin när man kommer in på kontoret, sätt på kort skrivaren, lägger av sig väskan, sätt på radion, sätt på varmluften och logga in på datorn. Idag är det vanliga öppettider plus några intervjuer innan lunch.

Jag kollar upp på den lilla monitorn som visar framsidan av kontoret och ser två figurer stå och röka vid askfatet. Klockan är nu 07:54 och  jag rycker på axlarna, sätter på den gröna lampan vid ingången och buzzar in den första personen. Jag kan lika gärna börja några minuter tidigare och låta tyskarna fortsätta sin dag. Den första personen kommer in och gnider sina händer för att försöka få lite värme i dom.

”Good morning.” säger jag och ler, han hukar sig lite för att kunna få ögonkontakt under ribban som håller upp plexiglaset mellan oss.

”Good morning, I would like to get my RS-badge please.”

“Of course, do you have a military-id and the security clearance with you?” han går fram till den lilla luckan i plexiglaset framför mig och börjar fiffla runt i sin ficka. Jag sitter lugnt och väntar för jag vet att kalla fingrar inte jobbar bra med blixtlås och en bunt papper i en statiskt laddad plastficka. Han lyckas till slut hitta rätt papper och puttar sitt kort och papper mot mig.

”Thank you.” Jag kollar pappret mot uppgifterna jag hittar i datorn så att det stämmer med vilket kort han ska ha. Efter en bild på honom för kortet och en scanning av hans papper går en glad tysk från mitt kontor med ett nytt kort. Jag buzzar in nästa person och det visar sig att han ska ha ett annan typ av kort. Medans jag väntar på skrivaren sneglar jag upp mot monitorn och ser den långa kön som har formats och vet att idag kommer bli en dag fylld av arbete.

Klockan är nu 09:20 och jag går ut till kön och meddelar dom att jag hinner ta 10 personer till innan lunch, en handfull personer lämnar kön och går mot den mer centrala delen av campen. Vid 09:57 avslutar jag den 12e personen och jag släcker lampan utanför dörren. Hur svårt kan det vara att räkna till 10? Jag plockar på mig intervjupapprena och kikar ut genom dörren där det står fem indier och väntar.

”Hello, are you here for the interviews?”

“Yes mam.” Säger de glatt och jag visar in en av dom till intervju rummet, vi sätter oss mot varandra vid ett litet bord och jag lägger ner högen med papper jämte mig.

”Do you have your passport with you?” han börjar leta runt i byxfickan efter sitt pass och räcker över det till mig.

“Thank you.” säger jag och med passet lyckas jag hitta hans pappersbunt bland de andras. Jag har redan kollat igenom hans papper och jämfört papperskopian av passet jag har med de andra papperna så att det stämmer. Efter en snabb titt så att papperskopian stämmer överens med det riktiga passet kollar jag så att visat är giltigt. När jag är nöjd bläddrar jag vidare till det redan ifyllda frågeformuläret och kollar upp från papprerna. ”Let us begin the interview.”

45min senare är det tomt utanför mitt kontor och den sista personen jag intervjuade cyklar bort mot grinden från PAX-området genom pudersnön som kommit den senaste timmen. Jag lägger papperna vid mitt skrivbord och låser dörrarna till kontoret innan jag tar cykeln och beger mig mot den svenska NSEt för att vänta in min matkompis. Idag är kön inte så lång till matsalen och efter en tallrik med ris, kyckling och grönsaker beger jag mig åter till kontoret.

Framåt tretiden är överraskande nog kön helt borta och jag kan tillbringa en stund med pappersarbete vilket innebär sorterande av alla scannade dokument, efterarbete med de interjuver jag redan haft och förberedelser av nya samt ringa och boka tid för sagda intervjuer. Klockan är lite över 16 när jag stänger kontoret och tar mig upp mot sheltret. Jag slänger av mig väskan på rummet och byter om till fyskläder, jag får ta den tjocka tröjan och en buff för att stå emot den kalla vinden som nu drar igenom campen. Asfalten är hård under mina löparskor och de blanka isfläckarna under pudersnön är svinhala, jag halkar bara till en gång under löprundan och är nöjd med det.

Efter en snabb dusch beger jag mig åter mot matsalen för att äta middag. Med makaroner och lasagne på tallriken sätter jag mig förbryllat med några tyskar från kontoret jag tillhör men inte riktigt jobbar med. Varför servera pasta separat och sedan ha en pastabaserad rätt som ”köttdel” förbryllar mig, men jag är i alla fall nöjd med äppelmoset de har idag som efterrätt.

”Hey, we are going to have a barbecue night on Friday if you want to come?” frågar tysken som sitter bredvid mig. Tysken som sitter mitt emot lägger till med tid och plats men det är knappt jag hör honom genom plexiglaset som delar bordsytan mellan middagsgästerna.

”Sure, it sounds like fun.” svarar jag och vi fortsätter småprata genom middagen.

Vid 19:00 är det filmkväll med svenskarna och vi sitter i sofforna runt det lilla kaffebordet och kollar på film tillsammans. Idag har det plockats fram chips och julmust och jag halvligger nöjt i soffan och mumsar på lite varma mikropopcorn. Filmvalet är bra och när filmen tagit slut beger vi oss nöjda ner mot vårat shelter. Med tänderna nyborstade tar jag fram paddan och surfar lite innan jag släcker lampan. Med en extrakoll så att alarmet är ställt för imorgon lägger jag huvudet på min kudde och dra upp täcket upp till hakan.

Malin
PassOffice NCO

 

 

 

Officiell blogg
Försvarsmaktens heraldiska vapen. Illustration.

Detta är en formell myndighetsblogg från Försvarsmakten som modereras av anställda ur FS 40.

2 kommentarer

  • Anne-Lie 6 mars 2021 01:21

    Så roligt att få läsa om en dag på din arbetsplats. Fullt upp!
    Anne-Lie - mamma till en av tjejsoldaterna

  • Catarina 6 mars 2021 12:56

    Intressant och kul läsning att få se eran ”vardag” för anhöriga här hemma. Lite konstig middag pasta med pasta
    Se upp för isfläckarna Malin!

    En mamma bland alla mammor.

delta i diskussionen

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *