Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Min dag som rådgivare

afghanistanstyrkan

Berättelsen baseras på en verklig dag som rådgivare.

Tittar på klockan. Tio minuter kvar. Det är dags att göra oss i ordning.

Jag slår igen boken som jag fördrivit tiden med här på ”PAX-terminalen” (vänthallen) i väntan på att helikoptern ska komma, och stoppar ned den i ryggsäcken. Hela vänthallen vaknar till liv. Vi är Svenskar, Tyskar, Ungrare och ett flertal andra nationer i blandade uniformer som nu börjar att ta på sig vår utrustning. Den tunga skyddsvästen med alla magasin och annan materiel, hörselskydd, skyddsglasögon och hjälm. Sedan en sista check att vapnen sitter som de ska.

Med ryggsäcken över axeln lämnar jag vänthallen och går ut på plattan. Även med hörselskydd är det höga ljudet från helikopterns rotorblad påtaglig och vinddraget möter oss som en vägg. En snabb vink från besättningen och vi forcerar genom vinddraget, klättrar in i den ”vita luftbussen” och sätter oss på våra platser. Snart flyger vi högt över det bruna landskapet och över staden Mazar-e Sharif. Det höga ljudet i kupén begränsar all vettig konversation. Istället sitter de flesta bara och blundar bakom sina solglasögon.

Tyst. Det blir så tyst varje gång helikoptern lämnat oss vid vår ”safe haven” (ett säkert område där vi rådgivare kan förbereda och återhämta oss) utanför Afghanska arméns camp. Efter lite småsnack och en kaffe så är det dags att hämta bilen och min ”Guardian Angel”. Det vill säga den soldat som ska agera mina extra ögon under mitt möte och agera min stridsparskamrat ifall det värsta skulle hända. Men först en sista koll i anteckningarna. Vad var det nu jag behöver diskutera med den afghanska översten jag ska träffa idag.

Min ”guardian angel” för dagen kan i alla fall några hälsningsfraser på engelska. Ja, det är ju alltid något, tänker jag för mig själv. I övrigt verkar han professionell och duglig soldat. Så, jag känner mig trygg. Med gutturala ljud, yvigt kroppsspråk och flexibla ögonbryn lyckas jag och min ”guardian angel” komma överens om vart vi ska, vad vi ska göra och vart vi har varandras sjukvårdsmateriel. Med all vår utrustning kliver vi in i den tunga skrovförstärkta Toyota Land Cruisern för att strax därefter mullra ut från ”safe haven” för att plocka upp tolken.

Tolken – en rolig och utbildad ung man med Västerländsk klädstil som jobbat många år som tolk och som är väl införstådd i arbetsrutiner så väl som den i den Afghanska kulturen. Genom youtube och facebook anser han sig själv även vara fullärd om Västerländsk kultur. Tillsammans med honom är jag en effektiv Rådgivare som mina Afghanska kollegor har högt förtroende för. Tolken är min mun, mina öron och min personliga kulturrådgivare. Utan honom hade jag lika gärna kunnat stanna hemma. Med sitt vanliga leende tar han sig in i fordonet och hälsar glatt på mig och på min ”ängel” som inte rört en min sedan vi lämnade ”safe haven”. Men det är inte för det sociala sällskapet han är här, så det är ok.

Jag gasar iväg mot det afghanska högkvarteret. Bromsar in över alla fartgupp stora som ekstockar och kör slalom mellan ett otal betongblock och bommar som ställts upp mellan alla ”check points” (säkerhetskontroller). Inne på den afghanska armé-campen är det som vanligt full aktivitet med afghaner av olika etniciteter som förenas av den uniform de bär och den afghanska flaggan de stolt har på ena armen. Alla vittnar de om en sorglig historia och uppväxt i krig, och på en lång erfarenhet som soldat i ett av världens farligaste länder. Trots detta hälsar de flesta med ett glatt leende och vänlig vinkning när vi passerar.

Efter en lätt knackning på det tunna dörrglaset kliver jag och tolken in till den afghanska officeren jag ska rådge idag. ”Ängeln”, fortfarande med samma ansiktsuttryck som när jag först mötte honom, tittar snabbt in i rummet innan han stänger dörren och ställer sig på vakt som en trogen schäferhund i korridoren. I det rektangulära rummet finns soffor på varsin sida med vackra glasbord i mitten. Bakom skrivbordet på bortre kortsidan av rummet sitter den afghanska översten. Han tittar upp från sina papper, och med ett leende möter han mig. Med min begränsade kunskaper i språket Dari, och överstens begränsade kunskap i engelska hälsar vi glatt på varandra. Under den tid vi jobbat tillsammans har vi blivit mer än kollegor. Vi är tillsammans med tolken tre vänner som sätter oss ned tillsammans i sofforna.

Innan jag hinner sätta mig ned i den gamla nedsuttna soffan kommer Överstens assistent in, ställer fram tre glas på bordet och häller upp den rykande varma och gulaktiga vätskan i dem. Det är det vanliga Te (eller ”Shai”) som översten brukar bjuda på varje gång vi ses på hans kontor. Efter lite småprat om familjen och diskussioner om varför jag bara har en fru när han i Afghanistan kan ha tre, så lyckas jag dribbla in honom till att komma in på dagens ämne. Jag tar fram mitt anteckningsblock ur benfickan. Nu är det dags att för mig och översten att jobba. Som vanligt är det ett himla spring på hans kontor med andra afghanska officerare som behöver överstens uppmärksamhet och signatur, samtidigt som han självklart också måste svara i sin telefon då och då. Någon ropar plötsligt på mig; Major, Major….

…..Major, MAJOR! It´s time.

Jag rycker till av att min rumänska kollega står och pekar på sitt armbandsur vid dörröppningen på mitt kontor. Justja, ännu ett möte med den tyska chefen. Jag inser att jag är tillbaka på den tyska campen, och har varit det sedan lunch. Men det var gott att luta sig tillbaka och tänka på förmiddagens tripp ut till den Afghanska översten för en stund. Jag kollar på skärmen framför mig där jag skrivit dagens rapport. Markören står och blinkar längst ned under all textmassa. Saknas bara en punkt så är rapporten klar. Trycker in punkten, samlar på mig anteckningarna från dagens rådgivning och följer rumänen ut från kontoret mot möteslokalen. På vägen tittar jag snabbt igenom mina kråkfötter. Nu är jag redo att redogöra för chefen om vad jag åstadkommit på min dag som rådgivare.

 

Christer
Rådgivare

Officiell blogg

Detta är en formell myndighetsblogg från Försvarsmakten som modereras av anställda ur FS 36.

2 kommentarer

  • Amos Hedberg 11 januari 2019 03:02

    Bra jobbat och bra skrivet!

  • Jesper Ejresund 7 januari 2019 22:33

    Gott jobb du/ni gör Christer och så bra du beskriver din dag.

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *