07
Mar

Gästinlägg -Svensk strategi efter Afghanistan. Vad skulle Corbett säga?

Anmäl kommentar Av:
i Uncategorized

Författaren av detta gästinlägg använder det faktum att det är etthundra år sedan som Sir Julian Corbett gav ut sitt verk ÓSome Principles of Maritime StrategyÓ som fond för att diskutera vilka uppgifter det svenska försvaret bör engageras inom (nationellt och internationellt) i skenet av att insatsen i Afghanistan kommer att avvecklas inom loppet av några år. Magnus Haglund är före detta kommendörkapten i flottan och detta inlägg finns i en längre version i Kungliga Örlogsmannasällskapets; “Tidskrift för Sjöväsendet”.

Svensk strategi efter Afghanistan. Vad skulle Corbett säga?

I år är det hundra år sedan Sir Julian Corbett gav ut sitt verk ”Some Principles of Maritime Strategy.” Det vore på sin plats att uppmärksamma detta, för det kan finnas anledning att kommentera den tankemässigt ganska brydsamma situation, som vårt försvar befinner sig i och med hjälp av Corbett försöka finna några tankar för att göra dem bättre utformade för den nya strategiska situationen.

”Marinens uppgift är att uppehålla fienden tills militär hjälp anländer”

Ja, så lite skämtsamt sade man ibland och särskilt när det handlade om applikatoriska exempel på dåvarande Militärhögskolan, för då talade man mest om vad och hur försvaret skulle användas till i en krigssituation. Vi utgick på den tiden från att en väl förberedd svensk krigsmakt skulle fungera avskräckande och därmed skulle försvarets viktigaste syfte uppnås. Resonemanget var på sitt sätt oklanderligt och mycket tydligt. Det var bara det att förutsättningarna för detta byggde på felaktiga grunder och den teoretiska bakgrunden diskuterades aldrig. Bland det outtalade var, att en militär strategi förbereds och tillämpas för en krigssituation, medan marin strategi spänner över hela konfliktregistret från fred till krig och det bör vi nog hantera lite tydligare i Sverige nuförtiden. Det är här Corbett kommer in.

Han skulle nog bli ganska bedrövad om han fick studera dagens situation, men han skulle också känna igen sig, för redan på hans tid talades det mest om försvarskostnader och inte så mycket om strategi och vilken balans man över tiden bör hålla mellan möjligheterna till insatser av olika slag till lands och till sjöss. Hans syn på den grundläggande frågan präglades av uppfattningen, att man alltid bör försöka hålla förbindelserna öppna.  På det sättet får man möjlighet att välja, vilka insatser man vill engagera sig i till lands och då bör man förstås välja sådana konflikter där man med stor sannolikhet vet, att man har en bra utsikt till framgång. Ett engagemang i mera omfattande kontinentala militära konflikter är inte det bästa sättet att använda sina styrkor på, för då hamnar man ganska snart i ett läge där man mest bara förbrukar sina resurser och de är ju, som bekant, oftast begränsade. Han förespråkade i stället en balanserad maritim grundsyn,  eftersom han uppfattade detta som mera kostnadseffektivt. Även om man inte direkt kan jämföra dagens Afghanistan med Första världskrigets Europa, kan man inte undgå att fundera på vad ett långvarigt engagemang med stora markstridskrafter kan betyda jämfört med ett mera näraliggande alternativ där förbindelsernas betydelse egentligen styr – exempelvis i fallet Gotland, där det för övrigt förstås borde finnas en ”grundtilldelad” manöverbataljon redan idag, men främst för att markera en nationell prioritering.

Corbett skulle alldeles säkert anse dagens engagemang i Afghanistan vara en sådan konflikt – eller snarare krig – som man inte borde delta i, för det är främst motståndarna och inte man själv som i längden kan dra nytta av en lång och svårhanterad konflikt där. Det finns ju andra som över tiden försökt få någon form av ordning på detta instängda land, där en primitiv infrastuktur och stam- och klankonflikter alltid varit styrande och inte en ansvarsfull centralregering. Det betyder också att en ”främmande” närvaro på marken i förlängningen kanske rent av försvårar en redan besvärlig situation. En riktigare och bra strategi, enligt Corbett, borde i stället handla om att utnyttja sina relativa fördelar och förhindra en motståndare från att utnyttja sina. Visst kan det vara så att man av olika skäl anser sig tvungen att delta i en stor internationellt accepterad operation, men även vid sådana insatser finns i allmänhet initiativet hos motståndaren och operationens resultat blir dessvärre mest bara en följd av de aktuella omständigheterna. Corbett skulle snarare säga, att man borde klarlägga vad de nationella intressena kräver och vad man skulle vilja åstadkomma med sådana överväganden som grund.

Corbett skulle alltså ha förespråkat en mera kostnadseffektiv maritim lösning i stället för ett dyrt kontinentalt alternativ och visst är det så; en stort upplagd anti-terroroperation blir alltid dyr – både i människoliv och ekonomiskt. En maritim strategi har som jämförelse två tydliga fördelar och den första är kanske den viktigaste. Genomförandet av en maritim operation går att kontrollera . Den som har någon form av sjöherravälde kan alltid välja att delta så mycket eller så litet man vill i en krigföring till lands. Man kan alltså på det sättet delta i begränsad omfattning i andras mer eller mindre interna stridigheter och då behöver man inte heller ständigt överväga om och när man ska dra sig ur, med hur mycket och vilka följder detta i sin tur kan ha för krigföringen.

Den andra fördelen med en maritim strategi är att den mera utvecklade delen av världen faktiskt är beroende av sin handel, som i praktiken är helt sjöburen. Såväl den pågående globaliseringen som behoven av miljömässiga alternativ kommer att ytterligare förstärka beroendet av sjöfart. Även om vi svenskar ännu inte riktigt insett hur beroende vi är av en egen svenskflaggad handelsflotta, så är det ändå redan idag förvånansvärt många på den svenska arbetsmarknaden, som är engagerade i det som kallas det Maritima Klustret. Att det sedan skulle kunna bli betydligt bättre både för vår sysselsättning som för vår närmiljö, om vi hade någon form av internationellt register för svenska rederier ska man notera, men det skulle samtidigt också bli betydligt bättre för vårt lands säkerhet, vilket ganska få ännu insett. Med lite mer ”corbettsk” syn på transportnäringarna, blir de framtida alternativen tydligare.

I den globaliserade världen finns dock ett antal hot som kan störa de dagliga verksamheterna på ett sätt som är svårt att gardera sig mot.

-          Det kan bryta ut ”vanliga” krig mellan andra stater, vilket förstås skulle störa världsekonomin på ett påtagligt sätt.

-          Mer eller mindre avsiktliga attacker från stater eller icke-statliga organisationer som av någon anledning anser sig blivit störda av globaliseringens effekter

-          Störningar till lands eller till sjöss i områden där det finns råvaror för världsmarknaden – inte enbart olja – och transportlederna till och från sådana områden med klara kopplingar till den egna säkerheten och därmed till näringslivets möjligheter.

Mer eller mindre öppna konflikter, som kan bli en följd av dessa hottyper, kan vi egentligen inte påverka. Vi kommer bara att drabbas av deras följder, men vi kan välja vad vi skulle vilja göra själva och av eget intresse, om konflikten blir verklighet. I dagsläget verkar världssamfundet oftast smita undan och i praktiken helst överlåta till USA att agera för att lösa vad som kanske också är Europas – och därmed vårt – problem. Det finns alltså ännu en del att fundera på och så att vi kan agera tillsammans även inom EU-kretsen för allas vårt bästa. Samtidigt måste vi förstå, att globaliseringen i sig själv egentligen borde betraktas som ett maritimt fenomen och som vi alla är beroende av. Detta betyder i sin tur exempelvis, att skydd eller försvar av internationell sjöfart är en tydligt maritim strategisk fråga – inte minst eftersom det antagligen dessutom är mest kostnadseffektivt, vilket ju brukar vara ett användbart argument på flera håll.

Vad avser den första hotkategorin skulle Corbett antagligen ha klara synpunkter på.  Stora och svåra landoperationer bör ju undvikas. För svensk del kan IFOR-insatsen 1995-96 tjäna som exempel på Corbetts syn på ett riktigt deltagande i operationer till lands – begränsade och insatta när det finns klara utsikter till framgång.

Med hans syn på konflikthantering, kan man fråga sig hur han skulle bedöma dagens tydliga inriktning mot konventionell och högteknologisk krigföring. Han skulle nog notera, att moderna vapen också kan lösa uppgifter i det lägre hotregistret, men framför allt skulle han anse, att sådana vapen och annan utrustning har sin tydliga roll ändå, eftersom stater då måste ta riskerna för en väpnad konflikt på allvar och därmed kan det bli en anledning till att de aldrig inträffar. Han skulle alltså vara en förespråkare för mycket av den moderna utrustning som vi faktiskt fortfarande har och anskaffar även för vårt försvar.

Vi kan samtidigt förmoda, att Corbett skulle ha haft mindre att uttala om de två andra hotgrupperna. Han var under sin levnad runt förra sekelskiftet mera inriktad mot att studera mellanstatliga konflikter, därför att detta var den tidens vanligaste konfliktform och berörde många stater. Samtidigt var han mycket väl medveten om att Royal Navy under praktiskt taget en hundraårsperiod kryssat över hela världen och utövat det som i strategiska sammanhang kallas för marin närvaro. Det är ju också så som man skapar förutsättningarna för att sätta in expeditionella insatser på olika håll när säkerheten kräver det. När Storbritannien drogs in i Första världskriget betraktade han det som ett beklagligt misstag och ett undantag från en annars framgångsrik strategisk inriktning.

Han skulle dessutom kanske ha hävdat, att internationell terrorism inte kan bekämpas eller avskräckas genom stort upplagd krigföring. Bedömningsvis skulle han säga, att internationell terrorism bäst kan bekämpas genom underrättelsestyrda specialoperationer på de sätt som britterna gör när de utnyttjar sina specialstyrkor i Irak, i Afghanistan och nu senast i Libyen d v s i form av snabba punktinsatser. Vida bättre vore det förstås att försöka förhindra att stater bryts ner och därmed ger utrymme för terroristorganisationer av olika slag. De proaktiva möjligheterna ökar i den globaliserade världens ökande tanke- och handelsutbyte och det går knappast att överdriva den maritima kopplingen. Till denna kategori kan man kanske föra frågan om beväpnad vaktpersonal ombord på fartyg som passerar piratinfekterade områden som Adenbukten, Sumatrasundet och Västafrika och visst bör denna personal stå under militära rättsregler, nationellt och internationellt, och inte vara personal av tillfälligt inhyrd karaktär. Vem kan garantera, att brottsyndikat av olika typer inte har ekonomiska intressen att försvara i sådan verksamhet? Det vore kanske på plats med en maritim, fredsbevarande FN-mission för att möta hoten mot flödet av varor över haven?

Om man dessutom skulle studera Corbett´s syn på hur ändamålsenliga styrkor bör byggas upp, är det av intresse att notera att han var oroad över att Royal Navy huvudsakligen var inriktad på de högmoderna och slagkraftiga styrkor, som man ansåg sig behöva för att uppnå ett klassiskt sjöherravälde genom avgörande sjöslag. Han framförde i stället behovet av fartyg för att upprätthålla det dagliga utövandet av en marin närvaro och han skulle antagligen uppröras över att antalet fartyg har minskat så kraftigt. Antalet spelade roll för honom och inte ens ett örlogsfartyg kan vara på flera platser samtidigt.

Man kan naturligtvis hävda, att det skulle vara otidsenligt och lite nostalgiskt att läsa om Corbett och hans möjliga synpunkter på dagens konflikter. Det finns dock redan nu tecken på att den amerikanska ledningen kommer att slå in på en mera maritim strategi efter Afghanistan och frågan är om hans synsätt inte skulle kunna vara vägledande även för vårt försvar och för vårt omedelbara närområde. Globaliseringen och den ökande sjöfarten i Östersjön och i Västerhavet talar, som jag ser det, för att vi borde överväga ett tydligt nationellt strategival i maritim riktning.

Magnus Haglund


3 Svar till Gästinlägg -Svensk strategi efter Afghanistan. Vad skulle Corbett säga?

  1. Roger Klang 7 mars, 2012 kl. 14:19 Anmäl kommentar

    Jag tycker att vi ska utgå från våra egna behov och sträcka oss utåt. Våra behov först! Korvetter är inte den bästa eller överlägsnaste fartygstypen, jagare, fregatter, kryssare och slagskepp är “överlägsna” av flera anledningar. Jag håller på att skriva en bok om andra världskrigets strategi som också handlar om de lärdomar vi kan dra från det kriget. Där skriver jag bland annat:

    Den egna utgjorda måltavlan är singulär och dyr, att träffa först och att träffa rätt är vitalt. I sjöstrid så betyder ovanstående förmågor allt. Jag ställer mig frågande till om de största krigsskeppen också är de som vinner en tvekamp i framtidens totala krig. Det förefaller vara den som från långt avstånd kan identifiera en fiende och avfyra först, och kan slå en andra och en tredje gång på kort tid. Två korvetter kan därför vara effektivare än ett slagskepp. Bismarck hade precisare täckning på sina salvor, hade dubbelt skrov, och var snabbare än än HMS Hood vid tidpunkten när Bismarck sänkte HMS Hood. Av dessa fyra faktorer är tre faktorer fortfarande relevanta idag, och den sista – högre fart – ansågs inte särskilt viktig ens av Hitler vid tiden. Men idag kan en korvett vara lika farlig som ett slagskepp var 1941, då ett krigsfartyg idag inte behöver kunna bära allvarligt rekylerande och omskakande 38 centimeterskanoner för att vara lika farlig, efter uppfinnandet av sjömålsroboten och luftvärnsroboten. Snabbheten i avfyrandet och träffsäkerheten i Fire-and-forget sjömålsrobotar behöver inte vara relaterat till fartygsklass, en Korvett kan göra ett lika bra jobb där som ett slagskepp. Dubbla skrov är måhända förbehållet stora krigsfartyg än idag. Inte heller det först nämnda, att detektera och urskilja med hjälp av radar och sjöhelikopter, förmågan att särskilja ett krigsfartyg från ett civilt fartyg snabbare än motståndaren, behöver ha någonting att göra med fartygsklass. Detta under förutsättning att motståndaren inte skiter i om den sänker civila fartyg av skiftande nationalitet. En jagare, fregatt, kryssare eller ett slagskepp har råd att slösa mer med ammunition. Därför så är det viktigt för oss att ha ett bra samarbete mellan underrättelsetjänsten och Marinen. Det är också viktigt att ha tillgång till flyg- och satellitspaning. En jagare, fregatt, kryssare eller slagskepp har ännu en fördel framför korvetten då besättningarna på sådana har större möjlighet till att vara utvilade och sköta sin hygien även om de har varit till sjöss en längre oavbruten tid. En korvett är inte gjord för resor över Atlanten precis. Som lite tur är i detta hänseendet så är Östersjön, Bottniska viken, Kattegatt och Skagerack inte lika vida hav som Atlanten. Allt som allt väger det över till jagarens, fregattens, kryssarens eller slagskeppets favör, men det är inte så signifikant att det är intressant för oss att bygga tyngre deplacement när det förmodligen är mer avgörande att tillämpa uppdragstaktik fullt ut för vår del i det ”totala kriget” där collateral damage inte väger särskilt tungt moraliskt.

    Roger Klang

    Svara
  2. Roger Klang 7 mars, 2012 kl. 19:01 Anmäl kommentar

    ”I en marin duell så kan den sida som har den längsta räckvidden för sina vapen öppna eld från det största avståndet, även om det bara rör sig om någon kilometers skillnad. Om han simultant har starkare pansar så är han med nödvändighet överlägsen. Vad är du ute efter? Det snabbare skeppet har endast en fördel, att använda sin större fart för att dra sig tillbaka. Menar du att säga att ett fartyg kan övervinna tyngre pansar och överlägset artilleri genom att ha en större fart? Det är precis samma sak med stridsvagnar, den snabbare stridsvagnen måste undvika att möta den tyngre stridsvagnen.” Citat; Adolf Hitler.

    Svara
  3. Fritörn 8 mars, 2012 kl. 19:24 Anmäl kommentar

    Det är mycket intressant att fundera i “corbettska” tankebanor på detta vis. En sak som slår mig är följande – som jag tror skulle äga tillämpning även om man tog avstamp hos Clausewitz, Mahan, Jomini eller vem som helst av de “stora tänkarna” från tiden före de båda världskrigen, till lands eller sjöss -: Synen på vad som är legitim militär maktutövning är väldigt mycket snävare nuförtiden. Förr kunde man (något förenklat, förstås) se till att vara militärt starkast och sedan utnyttja det för att få sin vilja fram. Om det innebar att man skrämde eller tvingade sin motståndare till underkastelse eller helt enkelt förintade honom hade ingen större inverkan på hur man bedömdes moraliskt. I dag kan man inte hantera exempelvis pirater eller talibaner på det sättet, utan man måste i någon mening ge sin motståndare en hederlig chans, t.ex. att försvara sig i domstol, om man vill framstå som “den gode” i konflikten, inte minst inför hemmaopinionen. Det finns goda skäl till denna förändring i västvärldens syn på humanitära frågor, men en stor skillnad från förr är det likafullt. Det kunde kanske vara intressant att fråga sig vad Corbett hade kommit fram till, om han hade haft vår nutida syn på dessa frågor att ta hänsyn till. Jag tänker mig att det får konsekvenser för t.ex. ett omfattande bruk av specialoperationer mot talibaner eller pirater. En annan stor skillnad mot förr är synen på och acceptansen för egna förluster. En tredje är den genomgripande förändringen av folkrätten som tillkomsten av FN-stadgan innebar. Många intressanta uppslag, som sagt …

    Svara

Kommentera

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>