23
Mar

Tungt besked…

Anmäl kommentar Av:
i Okategoriserade

Så var det dags för inlägget jag hade hoppats slippa skriva. En kollega har skadats i tjänsten. Jag tvekade länge innan jag beslutade att skriva om detta. Det sista jag vill är att bloggen ska uppfattas som en informationstjänst så först av allt vill jag poängtera att jag vet inte mer än ni eftersom att befinna sig på leave innebär att du jackar ur informationsflödet dels av säkerhetsskäl, dels för att du ska få koppla av, så jag varken kan eller vill spekulera i händelseförloppet. Okej? Jag vill också säga att det här är mina personliga tankar och känslor och att jag inte på något sätt ska ses som en officiell representant för Försvarsmakten. På intet sätt är jag huvudpersonen i den här tragiska händelsen och att jag refererar utgår från mig är enbart för att det vore förmätet av mig att vinkla mot andra vars inställning jag inte har en aning om. Men ni har hängt med mig så länge att det vore konstigt om jag inte skrev om något så allvarligt som det här så jag gör ett försök, men på de premisser jag precis tagit upp. Det tror jag att ni förstår.

Det känns naturligtvis tungt. Mycket tungt. Tankarna går självklart till soldaten, till kollegorna som var där och till de anhöriga. Det hade kunnat drabba vem som helst av oss och det känns läskigt och nästan ofattbart. Även om du försöker förbereda dig så gott det går kommer en sådan här händelse som ett bryskt uppvaknande. Någonstans började jag känna en förhoppning om att det skulle gå vägen och att alla skulle komma hem oskadda. Nu är den drömmen borta. Kanske var det en naiv dröm dömd att spricka redan från början. Borta är också den där falska känslan av kontroll jag skrev om för bara några timmar sedan. Allting skiftar snabbt i Afghanistan. Kriget som inte var där har nu stuckit fram sitt fula tryne och inget kan längre bli vad det varit. Jag blir ledsen för soldatens skull och arg, jävligt arg, på de afghaner som planerar och konstruerar vägbomber för att döda oss. Att säga att jag inte skulle vilja hämnas, hur politiskt inkorrekt det än låter, vore att ljuga. Men självklart kommer vi inte att göra det. Jobbet går vidare även i mörker. Annars vore det förgäves. Trots att jag tidigare uttryckt tvivel kring insatsens egentliga syften så jag vill slå mot motståndaren där det känns genom att göra min huvudtjänst så bra jag bara kan och om deras intention är att påverka oss, demoralisera oss, så hoppas och tror jag att de misslyckats. “Slåss inte i ilska” brukar man ofta säga i kamprelaterade sammanhang. Det gör vi inte. Däremot tänker jag använda de här känslorna som drivkraft när motivationen tryter. För självklart ändras känslorna att åka tillbaka för det sista rycket. Så kul är det inte att åka tillbaka nu när motståndarna verkar ha trappat upp sin verksamhet.  Jag är fortfarande mer orolig i vissa delar av Stockholm än för att åka tillbaka, men för personerna i min omgivning är det förmodligen värre eftersom diskrepansen mellan den bild jag förmedlat och den bild de läser om just nu ökat enormt. Motståndarna till insatsen har fått vatten på sin kvarn och kommer säkert att använda det här som ett argument för att dra tillbaka styrkorna, men det sista jag skulle vilja om jag blev sårad är att det skulle användas i ett politiskt spel som i åtminstone mitt fall jag inte håller med om.

En stor känga i ansiktet skulle jag vilja skicka på de anonyma idioter på internet som alltid kraxar sin olyckssång när någonting händer. De säger att vi får skylla oss själva; att vi åkt ner för att leka lite krig och att det inte är synd om någon som skadas. Ni som sitter där och oggar i yttrandefrihetens vackra sken kan dra åt helvete. Ni förstår ingenting, och jag orkar inte förklara…


9 Svar till Tungt besked…

  1. pewe 26 mars, 2012 kl. 07:30 Anmäl kommentar

    Det S beskriver är precis vad det handlar om nu. Riskerna är vi alla (såväl anhöriga som ni som är där) väl medvetna om, fanns inte riskerna så var vi inte där. Det är djupt tragiskt när någon drabbas, det har hänt tidigare och det kommer att hända igen. Men, självklart innebär det inte att den som vill åka hem också får göra detta. Jag tror att de allra flesta anhöriga stöttade beslutet att åka på mission, och i den här situationen är det viktigare än någonsin att vi också stöttar våra nära under den tid som är kvar. Deras jobb och insats är beundransvärd!

    Svara
  2. Lena 24 mars, 2012 kl. 11:11 Anmäl kommentar

    Ja hjärtat slår allt lite fortare. Vet att ni gör ett fantastiskt arbete men jag skulle ändå vilja teleportera hem sonen. Känslorna är starkare än förnuftet när ham är så långt borta och såna här händelser sker.

    Svara
  3. H 24 mars, 2012 kl. 10:54 Anmäl kommentar

    Under året som kommer ska stryrkan minskas och pågående styrka har.redan reducerats så farligare i det avseendet lär det bli ändå. Dessutom är det så att alla inte hat valt självmant att åka, vissa har med,mycket kortvarsel blivit beordrade att ge sig i väg. kan inte heller förstå varför det är så fullt, illa sett och skapar så mycket negativa reaktioner när det finns de som hellre vill vara.hjältar i sin familj, ta hand om sin familj på hemmaplan och ändå jobba inom fm. En enskild individ har mer värde för sin familj än för fm, oavsett anledning till att någon försvinner från fm så fylls alltid platsen av någon annan. Men hur fyller man tomrummet.efter en älskad anhörig i familjen? Jag vill också att min älskade make.ska komma hem, det är inget liv att vara åtskilda och vara orolig 24 timmar om dygnet, det är ett tillstånd i helvetet. Vem som helst får gärna byta. Ja jag är självisk för vår familj det finns ju ingen annan som bryr sig, och jag är stolt över att våga säga att.för oss är familjen viktigare än det politiska maktspelet långt borta.

    Svara
  4. K 24 mars, 2012 kl. 03:55 Anmäl kommentar

    Ja, det är de där blandade känslorna hela tiden. Inget är svart eller vitt. Men igår var en mörk fredag, verkligen. Vanmakt och ilska och sorg och frustration – och tusen andra känslor. Varmaste tankar och omsorg till den drabbade och de närmaste!!!

    Svara
  5. Maria 23 mars, 2012 kl. 11:10 Anmäl kommentar

    För mig som har min make där just nu har denna dag varit så tung. Speciellt när man ingenting vet, var han där då det hände? Hur mår han? Vill bara att han kommer hem nu. Men än så återstår några veckor till hans efterlängtade leave.

    Svara
  6. Eliin 23 mars, 2012 kl. 09:31 Anmäl kommentar

    Fantastiskt väl skrivet. Det bästa jag har läst på länge!

    Ja, de kan faktiskt dra åt helvete, rakt av… Men det är synd om sådana personer egentligen. De öppnar sina trutar utan att veta att ord kan såra minst lika mycket som ett knytnävslag. Det enda som vi kan göra är att försöka låta bli att ta in det de säger.. För det går inte att påverka dem. De vet helt enkelt inte bättre. Tyvärr..
    På nått sätt så får vi skatta oss lyckliga att vi inte simmar i det träsket som de gör.

    Svara
  7. Loisie 23 mars, 2012 kl. 09:29 Anmäl kommentar

    I bland är det helt omöjligt att förstå som anhörig hur ni tänker. Tycker din blivande maka att det är värt om du blir skadad eller om det värsta inträffar, eller är hennes önskan som många av oss oroliga anhöriga bara att du ska stanna hemma. För mig är inte den politiska kampen värd min makes hälsa eller liv, vem tackar honom då vad är en medalj värd om resten av ems liv är spolierat. Jag tycker att de som vill vara kvar ska få vara det men de som vill hem ska få åka hem. Det är inte fråga om utan när nästa som drabbas av er i fs22.

    Svara
    • S 24 mars, 2012 kl. 01:25 Anmäl kommentar

      Om det skulle vara så att vem som helst fick välja att åka hem när något sånt här händer får motståndaren endast vatten på sin kvarn. Det blir dessutom farligare för de som väljer att stanna om styrkan plötsligt minskar med ett flertal individer. Har man en gång valt att åka så är man också medveten om riskerna och då lämnar man inte sina kamrater vind för våg. Jag tycker synd om de soldater som inte har den förståelsen från sina anhöriga. Vi är det viktigaste de har i en sån här situation.

Kommentera

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>