26
Jan

Pannkakstorsdag…

Anmäl kommentar Av:
i Okategoriserade

Ni som trots mina varnande ord i beskrivningen förväntat er långa skildringar av ett krig så hemskt att bara Rambo och hans vänner kunnat uthärda strapatsen blir förmodligen besvikna när jag nu återigen konstaterar att det varit pannkakstorsdag. Men för oss som lever här, om än temporärt, är det rutiner som pannkakstorsdag som gör att allting fungerar. Alla som kommit kontakt med Försvarsmakten vet att det ska vara så och det kanske skänker en viss sinnesfrid till de kollegor som nu förbereder sig för att ta vid där vi slutar. Faktum är att en av mina kollegor troligtvis satte nytt rekord med 24 pannkakor strösslade med socker. Helt otroligt. Efter den bedriften var han naturligtvis tvungen att lägga sig en stund medan blodsockret normaliserades. Med lite tur hoppas vi kunna väcka honom efter dippen någon gång framåt maj.

En del av att vara i det militära systemet är att kunna anpassa sig på olika sätt. Det är inte alltid det lättaste, men det gäller att kunna stå på sig och säga emot när du inte håller med även om du i slutändan blir överkörd. Att kunna göra det utan att tappa fattningen är en egenskap jag respekterar vare sig jag är på den vinnande eller förlorande sidan, om man nu ska göra det så enkelt för sig som att kalla det för en vinnande eller förlorande sida. Verkligheten är ju som bekant inte så enkel alla gånger. En av de mer positiva lärdomarna jag kommer att ta med mig härifrån är att du alltid måste kunna motivera varför du vill någonting. Jag har för mig att jag har nämnt det förut, men det är värt att nämnas igen för det tvingar dig verkligen att reflektera över dina handlingar och beslut. När du vet att det kommer att hårdgranskas faller ofta småaktiga argument som kommer att punkteras direkt och du lämnas med både en möjlighet och en skyldighet att fokusera på de stora frågorna och på vad du verkligen tycker. Det är inte alltid lätt, men utveckling är inte alltid lätt heller för då skulle det inte vara utvecklande. Vill ni ha fler fina floskler rekommenderar jag den självhjälpsbok jag tänkte ge ut till hösten: “Tänk positivt: Den enes dynga, den andras hus!”

Det är paradoxalt hur svårt det är att åka hit och hur lätt det är att vara här. Samtidigt som jag trivs bra och faktiskt inte har något emot att vara här ur en ren yrkesmässig aspekt saknar jag tjejen och längtar hem. Det är som om det finns två av mig: En som skulle kunna döda för att få åka hem och lägga mig bekvämt i soffan med tjejen och en bra rulle, och en som låter livet gå sin gilla gång här med allt vad det innebär. Jag får skuldkänslor både gentemot sambon för att jag inte mår sämre över att vara här och mot kollegorna för att jag längtar hem så mycket. Borde jag ha mer ångest över att tiden ändå tickar fram för mig när jag vet hur trögt det går där hemma? Känner kollegorna att jag inte värdesätter deras sällskap eftersom jag hela tiden pratar om vad jag ska göra hemma? Och borde jag verkligen skriva det här i bloggen? Jag vet ju att jag kommer att ta mig igenom den här perioden, eller snarare räknar kallt med att jag kommer att göra det som situationen ser ut, och förhoppningsvis blir nästa leave precis lika fantastisk som den första och ger oss nya krafter att ta oss igenom den sista perioden. Under den tiden tänker jag ändå försöka ha så roligt som möjligt med mina vänner här och göra saker som utvecklar mig som arbetstagare, människa, vän och framtida make. Som sagt, jag saknar min familj och mina vänner, mitt liv och min frihet, men när jag nu är här tänker jag inte ligga i fosterställning och skrubba mig med stålull heller. Det betyder inte heller att jag tänker umgås med kollegorna i en bastu eftersom jag hatar värme (ett senare problem som säkerligen kommer att avhandlas i ett femtiotal inlägg). Kontentan är: varför ska man krångliga till det mer än nödvändigt? På ett sätt är insatsen och kontexten otroligt komplex, men på ett annat är den så simpel. Många av de tankar, planer och farhågor som jag brottades med under missionsutbildningen för ett par månader sedan är idag så främmande att de lika gärna kunnat tillhöra ett annat liv. Samtidigt som vi brottas och slåss för vårt sätt att bedriva missionen är det ibland bara att rycka på axlarna och säga “Inshallah”. Eller ”Improvise, adapt and overcome” som amerikanska marinkåren säger…


2 Svar till Pannkakstorsdag…

  1. H 27 januari, 2012 kl. 11:41 Anmäl kommentar

    survive, hide feelings and hopefully overcome är ledorden här hemma, när det går som bäst.

    Svara
  2. Maria 27 januari, 2012 kl. 05:02 Anmäl kommentar

    ” Samtidigt som vi brottas och slåss för vårt sätt att bedriva missionen är det ibland bara att rycka på axlarna och säga ”Inshallah”. Eller ”Improvise, adapt and overcome” som amerikanska marinkåren säger…”

    Så tänker även vi här hemma.
    Improvise, adapt and overcome – så säger jag varenda morgon när sessorna ska till dagis på morgonen :)

    Svara

Kommentera

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>