28
Feb

Klart slut!

Anmäl Av:
i Afghanistan

Det var länge sedan jag skrev den här bloggen. Kanske inte i tid, men i erfarenheter. Därför är det kanske passande att jag sätter punkt för bloggen nu på riktigt. Ett sista inlägg. Kanske skriver jag för läsare som sedan länge gått vidare. Så jag skriver för mig själv, för att sluta cirkeln. Idag lämnar jag officiellt Försvarsmakten. Det råkar också vara min trettiofemte födelsedag. Paradoxalt nog också den dag då björnen i öst vaknat och ryter…

För vissa av oss sker kriget därborta. Långt från familjen, tryggheten och vardagen. Fienden finns där. Fysisk, dödlig och verklig. För andra följer kriget med hem. I sinnet, på en plats där det är svårt att värja sig, att fly. För mig började kriget när jag kom hem. Men det var inte det krig jag någonsin såg framför mig. Det var ett annat krig, men minst lika påfrestande. Jag kom hem från en insats full av energi, av framåtanda. Vi hade gjort vad vi kunnat där, hur mycket eller lite låter jag vara osagt, och vi hade gjort tillsammans. En kontingent som kämpade mot samma mål och löste de problem som ställdes framför oss. Kanske var jag naiv, kanske var det min brist på militär erfarenhet, men verkligheten blev en kalldusch.

Det var ingen rasande storm som nötte ner mig. Ingen tordönsmuller vid horisonten. Nej, det var små, små gruskorn som lugnt men regelbundet svepte in över mina murar och eroderade grunden till dess att allting föll samman. En byråkratisk kvarn vars blanknötta kuggar malde och malde på min drivkraft, min vilja att förändra, till dess att ingenting fanns kvar. Besvikelser varvades med brustna drömmar och kryddades med vackra bländverk. Afghanistans öppna slagfält blev en madrasserad cell som sakta men säkert berövade mig min själ. Jag blev argare för varje dag, bittrare för varje timme och förlorade mig själv i ett mörker som inte var jag. Ett år efter hemkomsten begärde jag tjänstledigt. En tjänstledighet som blev till ett utträde. Och där är jag nu. Civil igen. Det har jag i och för sig alltid varit. Försvarsmakten har alltid och kommer nog alltid att behandla oss civila som parior; på sin höjd tolererade men aldrig riktigt accepterade. Men nu är jag civil på riktigt. Ingen uniform hänger i garderoben, inget vapen väntar på mig i kasunen. Mina dagar fylls av telefonsamtal medan fingrarna dansar sin ystra tangentbordsdans. Jag fattar sekundsnabba beslut och mitt mandat är tydligt. Den där ilskan är borta nu och jag kan lägga min energi på att försöka hitta min plats och min väg i världen. Helt ärligt vet jag inte riktigt vart jag är på väg, men jag vet att jag så småningom kommer dit.

Ändå kan jag inte låta bli att sakna det. Även om det är idag jag lämnar sambandsnätet på riktigt är det fyra månader sedan jag klev ut genom regementets portar. Det gröna giftet rinner fortfarande i mina ådror. Jag saknar kamratskapen, äventyret, surrealismen. Jag saknar känslan av att aldrig veta vad som kommer att möta mig. Jag saknar diskussionerna vid elden efter ett par dagar under en gran. Jag saknar överstelöjtnanters avslutningsord om glidmedel som tvål. Jag saknar den mörka sidan av krigets realitet. Jag saknar att vandra i dödsskuggans dal med några av Sveriges tuffaste killar och tjejer.  Jag saknar humorn som föds i ett dammigt förråd över tiden, tempoväxlingarna när ett skott går av, minnena efter en hård strapatsövning. Jag saknar mina vänner. När jag ser gratulationerna strömma in i en oförtjänt hög grad på Facebook inser jag att många kommer från personer jag haft förmånen att lära känna i Försvarsmakten. Fantastiska män och kvinnor vars insatser aldrig uppmärksammas; som kämpar i det tysta för det Sverige de älskar lika mycket som jag. Jag har också lärt mig göra upp eld med björkfnas som hjälpmedel, planera operationer med hundratals man involverade, hantera vapen, härda ut (till en viss gräns) och fatta beslut. Vid mitt avslutningssamtal frågade min förbandschef mig: “Kan det vara så att du kanske var redo för Försvarsmakten, men Försvarsmakten inte var redo för dig?” I allra högsta grad är mitt svar. Den dagen Försvarsmakten gjort sig av med sin ballast, slutar administrera sönder sina bästa soldater och är villig att göra skillnad på riktigt ska jag gladeligen återvända, ta på mig uniformen, lyfta mitt vapen och göra min plikt.

Till dess bjuder jag er alla – läsare, kollegor och vänner – er farväl. Må väl! Det tänker jag försöka göra. Klart slut.

22
Nov

Ett långsamt farväl…

Anmäl Av:
i Okategoriserade

För drygt två veckor sedan avslutades FS22 för alltid. För alltid. För resten av världen är vi nu bara ett ögonblick förlorat i tiden som tårar i regn. Men inte för oss. Det var både sorgligt och befriande. Som alltid kände jag en viss ovilja att släppa taget, men det var verkligen dags att låta fågeln flyga fri. Problemet är bara att i kontrast mot “vår verklighet” som reklamkampanjerna så glatt kablar ut så var tiden i Afghanistan en lugnare, tryggare, behagligare och på många sätt roligare tillvaro än verkligheten hemma. Min höst har varit allt annat än lugn och behaglig, men det kan jag ta. Det är turbulensen, de krossade illusionerna, den ständiga kampen mot väderkvarnarna som tröttat ut mig. Ibland känner jag att allting bara är ett långsamt farväl. En relation som en gång varit passionerad och livfull har blivit gnällig, tärande och trött. Och då är det dags att fundera på om det går att hitta tillbaka till varandra eller om allt vi gör är att ta ett långsamt farväl.

Vad som återstår av insatsen är fortfarande de glada minnena, de goda vännerna och den där inre styrkan av att ha sett, upplevt och genomfört saker de flesta inte har en aning om. Och erfarenheten, kunskapen och vetskapen om saker jag inte hade en aning om. Det är stöd när stormarna blåser som värst. Att genomföra en insats är att kasta sig ut i det fördolda och se vart vägen för en. Du växer, stärks, men växer du i en riktning som passar Försvarsmakten eller är det hållplatsen du ser i backspegeln? Hinner du vända tåget innan du åkt för långt? Hösten, eller förvintern om man så vill, hjälper inte till i kampen om det glada humöret när benen sparkas undan på dig gång på gång. Som tur är finns det stjärnor som glimmar även på svartaste himmel. Att resa tält och tatta kabel kan vara tungt och tråkigt, men i de stunderna skapar du band till dina kollegor, skrattar med dem, lär känna dem mer än du någonsin gjort om ni suttit i något bås i ett kontorslandskap. Den stjärnglansen lyser fortfarande upp min väg i mörkret…

20
Okt

Inte bortglömd…

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Jag vill förresten tacka alla er som fortsätter att gå in här. Det har gått månader utan att jag loggat in, men ändå ser jag att ni inte ger upp. Mina inlägg verkar inte längre hamna på i feeden, men ni kämpar oförtrutet vidare och hittar till mina tankar ändå. Det väcker något i mig och jag undrar om jag borde ta upp tråden där jag slutade…

20
Okt

Ett minne blott…

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Fem månader har gått sedan jag återvände till Sverige. Det är en evighet. Under den tiden har jag hunnit gifta mig, skaffa nya intressen, återvänt till jobbet och funderat på livet. Men inte funderat så mycket på Afghanistan. Idag ligger minnena långt ner i hjärnbarkens byrålåda och jag får rota länge innan jag hittar dem. Kronologin blir allt svårare att hålla reda på om jag inte använder mig av bloggen eller vännerna. Och jag är inte ensam. Många av mina kollegor har liksom jag släppt det där. Lagt det bakom oss. För mig gick det lättare än väntat. Det betyder inte att vi inte uppskattar den tid som var, det vi gjorde. Det betyder bara att vi gått vidare i livet, att vi blickar framåt mot det som ska komma. Berättelser från andra kollegor om vad de gör, vilka de träffar och vad som händer är spännande, men min anknytning, min egen bild av Afghanistan är frusen i tiden. Och nu, när det snart är dags för återträff och vi får en anledning att frossa i FS22:s uppgång och fall, märker jag att jag faktiskt inte är särskilt intresserad av vad som händer just nu. Det låter hårt, kanske känslokallt. Kriget, i den mån det är ett krig, pågår fortfarande. Kollegor och vänner svävar i samma fara som jag gjorde när jag var där. Eller kanske mer, det vet jag inte längre. Självklart kan jag tänka på dem. Men världen är stor. Mitt liv har förändrats. Mina prioriteringar är annorlunda. Min bild, mina tolkningar kanske bär en viss solvens, men de kan lika gärna vara felaktiga. Och istället för att dväljas i det förflutna och leva i skuggan har jag valt att kliva ut i solen. Leva i nuet, det där som alltid varit ett problem för mig. Kanske är det den viktigaste erfarenheten av hela insatsen från början till slut. Kanske var mitt besök i landet bara yttre omständigheter kring en inre process. Och spelar det egentligen någon roll? Afghanistan är för mig ett avslutat kapitel. Ja, om inte någon ber mig öppna boken igen, sätter en gåspenna i min hand och ställer bläckhornet på bordet framför mig. Men det, det skulle vara en helt annan saga…

26
Aug

Mitt i verkligheten…

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Var ska jag egentligen börja? Tolv veckors semester är över, precis som min första arbetsvecka på hemmaförbandet efter att ha varit borta fjorton månader. Fjorton månader. En hel evighet. Fastän jag är en av veteranerna känner jag mig som en främling. Nya ansikten, nya rutiner, nya mål. Jag försöker trevande hitta min plats i den nya strukturen. Mina senaste minnen av militär verksamhet är patruller i afghanska dalgångar men ökenuniformen är inlämnad och nu är det utbildning, övning och planering som gäller. Jag vet att det är hjärnspöken men jag känner mig numera utklädd i grönkläderna, och utan den där tyngden på höften jag bar hela min vakna tid i Afghanistan känner jag mig… naken. Att gå från skarp verksamhet till de reguljära sysslorna är inte så enkelt, i alla fall inte för mig som står med bägge benen lika djupt i två olika träsk: insatsträsket och förbandsträsket. Jag har tillbringat lika lång tid med K3 som med mitt hemmaförband, lika lång tid med insatsen som med vardagen i Sverige och just nu väger vågen jämnt. Förhoppningsvis kan jag resa mig upp och börja vandringen åt ett håll med fantastiska minnen i ryggsäcken att hålla mig sällskap när vardagen känns blek och trist.

Den episka sommaren jag såg fram emot kom aldrig. Plötsligt var det höst och jag hade inte hunnit med hälften av det jag förutsatt mig. Men en sak hann jag: Gifta mig. Mitt bröllop blev precis så vackert som jag hoppades på trots att ingen riktigt trodde att jag skulle hinna få ihop detaljerna. Jag var själv tveksam ett tag. Men med idel vilja och fantasi fick vi det fantastiska bröllop jag hade hoppats kunna ge min vackra fru. Regnet som föll när vi klev ombord på båten vi hyrt slutade lagom till vigseln på soldäck, festen blev den informella tillställning med skratt, glädje och god mat som vi önskat oss och min fru… herregud, jag har aldrig sett något så vackert i mitt liv. Min älskade ängel. Alla bråk, Afghanistan, allt det var långt borta den magiska kväll. Nu, drygt två veckor senare, har jag fortfarande inte riktigt förstått att jag är gift. Fast det är en underbar känsla när det väl tränger in genom vardagens filter. Jag vet inte vilka äventyr som väntar mig. Förmodligen dröjer det länge innan jag får chansen att åka ut på en insats igen. Under tiden hittar jag väl på andra grejer. Men vad jag vet är att jag aldrig står ensam. I nöd och lust står min fru bredvid mig!

Världens vackraste bröllopslokal. Foto: Petra Berggren

09
Jul

Att våga ta plats…

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Att skriva en bok är inte särskilt lätt. Vissa av händelserna och sekvenserna är jobbiga att ta sig igenom på nytt, framför allt de partier som handlar om smärta och saknad. Andra partier skriver sig själva. Men över allting ligger tvivlet om vinkeln är rätt. “Är folk verkligen intresserade av min historia?” “Är det här relevant eller skriver jag läsarna på näsan?” Jag vill inte ge er mina gamla inlägg, bröd som legat och samlat damm längst in i skåpet och nu börjat mögla. Så jag börjar om från början. Ett nytag på hela historien. En sammanhängande berättelse där ni tidigare bara fått brottstycken. En del går säkerligen förlorat i processen. Det finns bara plats för så mycket innan jag blir långrandig och det är öde värre än döden…

Jag tror jag väljer att göra som Sofi Fahrman i slutet av den andra boken om modebloggerskan Elsa och frågar: Vad vill ni läsa om? Hur vill ni att historien ska se ut? Vad tycker ni är viktigt att få svar på?

07
Jul

Ur glömskans land…

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Fastän jag inte skrivit ett enda inlägg på en dryg månad fortsätter ni att besöka mig och det värmer ett semestrande hjärta. Därför vill jag bara berätta att jag inte glömt mitt löfte att försöka få ner allting till en bok. Stephen King skriver 2 000 ord om dagen och jag gör mitt bästa för att i alla fall hamna i närheten av den siffran. Det går för övrigt in en jävla massa ord i en bok så jag har inte kommit särskilt långt än. De första tjugo eller trettio sidorna är skrivna och historien börjar ta form, men vad allt detta landar i vet jag inte riktigt. Jag håller er uppdaterade…

01
Jun

När alla vännerna gått hem…

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Ridån har gått ner, lamporna är släckta, lokalen är tömd och det är dags för mig att lämna scenen och säga adjö till FS22, till er som läst och stöttat mig och till bloggen. Jag har skrivit 442 inlägg i bloggen sedan vi klev in genom Livgardets grindar i augusti förra året, men det här kan vara det svåraste. Sista kapitlet i boken om FS22 och det får bli ett lågmält sådant. För den svenske soldaten väntar inga sånger. Inga berättelser om hjältedåd längs demokratins fronter i allmänhetens finrum. Inga hymner för kamratskap eller legender om episka jägarvandringar. Allt vi har är våra minnen och de sagor vi skapade tillsammans. Under vår resa är ni många som hittat vägen in till mitt hjärta och skapat ert eget lilla bo. Vissa av er har jag tryckt tillsammans med i leriga fält under stjärnklara himlar. Andra har trofast loggat in och läst vad jag har att säga så gott som dagligen. Ytterligare några har bara funnits där med er kärlek. Och för mig är ni alla lika mycket av äventyret som Afghanistan självt.

Jag minns känslan när jag först klev ut i ett regnigt Afghanistan; hur rädd, ledsen och ensam jag kände mig, och jag minns hur jag åkte hem i sommarhettan; stark, självsäker och omgiven av goda vänner. Det kanske bara var ett halvår i tid, men det var en evighet i erfarenhet. Jag fick chansen att i lugn och ro hitta min plats i en främmande situation, jag fick uppleva platser och människor jag inte trodde fanns och jag fick vistas i närheten av stora män och kvinnor. Fast resan har inte varit lätt. För varje steg framåt kändes det som om jag tog ett tillbaka. Varje stund av lycka har sin motpol på andra sidan. Många gånger var jag nära att ge upp, men något fick mig att gå vidare, och idag och för alltid finns bara det roliga kvar.

Gjorde vi någon skillnad? Låt mig fråga er: Har det verkligen någon betydelse? Det viktigaste var att vi gjorde något. Oddsen var aldrig på vår sida, men vi kämpade av hela våra hjärtan och när allt kommer till kritan är det vad som räknas. Att aldrig ge upp. Kämpade gjorde också våra anhöriga. Inte mot samma fiende som vi utan mot en mycket värre, osynlig sådan – känslorna. När vi minns FS22 får vi inte glömma deras strider och uppoffringar.

För mig har det varit ett privilegium att få tjäna som en av insatsens inofficiella nedtecknare. Bloggen var aldrig menad att vara något mer än en mans subjektiva upplevelse av en internationell insats. på gott och ont. Ibland har det kostat på att hitta tid att skriva, ibland har en ogenomtänkt mening skadat både mig och andra, men för det mesta har det varit ett rent nöje att få skildra min vardag för er. Nu har bloggen tjänat sitt syfte och den har tjänat det väl när vi idag satte punkt för FS22, en epok i mitt liv jag aldrig kommer att glömma. Kanske vaknar bloggen till liv när jag har något viktigt att säga, men just nu får den vila i frid. I sex månader levde jag i skuggan av Hindu Kush. Det är det dags för mig att kliva ut i solen. Till er, kära vänner, bjuder jag nu farväl. Må era liv bli lika händelserika och lyckliga som mitt…

From Tandurak with love…

01
Jun

Det regnar på min parad…

Anmäl Av:
i Okategoriserade

Det kanske inte var optimala förutsättningar rent vädermässigt, men jag tycker ändå att det var en helt okej parad. Kallt, blött och segt, men imorgon är umbärandena glömda och jag skrattat åt det här minnet också. Men nu är det över. Prylarna inlämnade. Betygen utdelade. Farvälen sagda. Inte alla, det var en av nackdelarna med dagens väder – att du inte hade tid, möjlighet eller lust att vänta in fikat med alla andras anhöriga – men en del. Och vissa av dem är mer ett “på återseende”. Nu ska jag ta mig hemåt och fila på ett sista farväl till er också…

20120601-130541.jpg