I skuggan av Hindu Kush

Har jag det som krävs…?

En hel insats med jägarsoldater sätter sina spår både fysiskt och psykiskt. Deras orubbliga tro på sig själva och sin förmåga smittar till viss del av sig, och det är väl oundvikligt. Pannben, som de själva skulle säga, är deras främsta vapen. De viker inte ner sig helt enkelt. Jag som bara varit en kortare tid i Försvarsmakten har vid många tillfällen imponerats av den här egenskapen. Det är inte alltid jag tycker att den är gynnsam eftersom ett sådant attribut kan slå över i dumdristighet eller till och med enfald, men så länge den hålls på rätt nivå, och det tycker jag nog att den gjorts, är det en beundransvärd egenskap. Det är den typen av mentalitet som skapar elitidrottare, imperiebyggare, pionjärer. Precis som jag tidigare skrivit är jag själv en ganska medioker människa beträffande fysiska förutsättningar och även i min inställning. Dessutom är jag inte ens hälften så välutbildad rent soldatmässigt som jägarna. Ändå kan jag inte låta bli att undra: Har jag det som krävs? När jag mönstrade för många år sedan var jag verkligen inte redo för en jägartjänst. Alldeles liten och klen, utan intresse för Försvarsmakten och inte särskilt mycket pannben. Men mycket har ändrats sedan dess. Jag är inte dummare än att jag förstår att tidens tand bitit sig fast även i min strupe och att jag med största sannolikhet aldrig kommer att bli jägare, men ändå ligger tanken där och ruvar: Skulle jag kunna klara deras mytomspunna prov om jag gick in för det? Egentligen handlar det nog inte om jägeriet som sådant för mig utan om att vistelsen med jägarna, förutom att vara underhållande, trevlig och lärorik, har bjudit på en utmaning som kittlar fantasin. Hade jag hängt med ett gäng surfare i ett halvår hade jag kanske varit taggad på att försöka ta någon av monstervågorna. Hade jag hängt med bergsklättrare hade jag nog försökt bestiga ett jättehögt berg. Jag har inte den starkaste vinnarinstinkten i världen vilket visat sig under allt från fotbollsmatcher till kampsportsdueller, men ändå kan jag bli sporrad av att ha tuffare människor omkring mig. Ser jag en skitstark kille på gymmet måste jag träna ännu hårdare. Om alla andra biter ihop under ett gemensamt fyspass måste jag också göra det fastän jag vill skrika och spy. Fast räcker den gnutta seghet jag kan frammana för att klara ett jägarprov? Jag antar att jag aldrig kommer att få chansen och har väl accepterat det, men frågan finns där: Har jag det som krävs…?

Öka, öka, öka…

Ännu en dag har sprungit förbi och med den har jag tagit ytterligare ett steg närmare bakgrundsbruset. Idag valde jag för första gången att inte delta i ett av de obligatoriska dagliga mötena. Ett skäl var att visa min efterträdare att det är han som har spakarna nu. Ett annat var att det är så satans trångt med alla nya och gamla som ska trängas på liten yta. Ett tredje var att det som gjorde mötet spännande var överstelöjtnant S och hans ibland absurda, men alltid underhållande, kommentarer, och liksom alla andra håller även han på att lämna över till sin efterträdare vilket betyder en minskad talroll. På sätt och vis är det lika bra för att inte gå på mötena hjälper mig att mentalt jacka ur insatsen. Alla glada tillrop hemifrån hjälper mig också mycket. Dessa dagar i ett dvalliknande väntetillstånd är faktiskt rätt värdelösa. Okej, jag får saker gjorda, saker som jag behöver göra innan jag åker hem, men jag hade hellre panikjobbat i två dygn och fått skiten klar än att harva över tiden. Idag lade jag till exempel två timmar på att vårda min automatkarbin vilket betyder att jag för det första är rätt kass och långsam på att vårda vapen och för det andra betyder att jag gör saker jag normalt tycker är tråkigt i rent terapisyfte. Den tyngsta uppgiften för dagen var faktiskt ett fyspass i brottningsanda med en elitbrottare som instruktör. Det var tungt, varmt, svettigt och rätt skönt att dundra på. Jag har insett att jag kanske inte når tvättbrädemålet så nu satsar jag istället på att bygga överkroppen så pass stor att det inte märks att jag valt att täcka magen med ett lager fett, eller ”jägarmat i krig” som vi hardcore-soldater säger…

Gymråtta…

Gymmet var nästan helt tomt igår när jag pallrade mig dit vid tiosnåret på kvällen. Ovanligt med tanke på att gymintresset här ofta slår över i fanatism. Jag körde på tungt med både extrastor kettlebell och extramånga chins för det gäller att ta tillfällena i akt att imponera på kretsen hemma eftersom jag inte får så många chanser att göra det. Imorse vaknade jag av att ett stort plan flög över campen så att NATO-sängarna skallrade. Dessutom smattrade regnet mot tältduken. Lyckad morgon med andra ord. ”Be careful what you wish for…” Ja, jag ville ju inte ha sol och så blev det. Vid det här laget är jag så van att växla till engelska att det kommer naturligt. Vissa uttryck, i synnerhet militära sådana, saknar jag faktiskt bra motsvarigheter till på svenska vilket gör att jag låter retarderad när jag slänger in dem på engelska i en svensk mening. Fast det handlar alltså inte om att låta cool utan bara om att precisera vad jag menar och här funkar det. Hemma får jag nog tänka om.

Jag hittade ett ställe för bröllopet förresten. Eller jag, det var min kollega som hittade det. Av någon outgrundlig anledning blir allting fyra gånger så dyrt vid bokningen om du nämner att det handlar om ett bröllop. Snart bokar jag en lokal för en fest och fixar allt själv så slipper jag den där prishöjningen. Nu får jag fokusera på det istället för hur fan vi ska spöa fienden och vinna krig. Mental flexibilitet är ett måste i mitt liv eftersom det kan vara ganska hattigt. Hattigt, men nästan aldrig tråkigt. Men just nu är det ganska tråkigt. Det som återstår är att vårda och lämna in utrustning och är det något jag hatar är det efterspel. Naturligtvis kommer jag att göra det, det är ett måste och jag genomför det jag säger, men jag gillar förberedelser och genomförande med tonvikt på genomförande. Eftersom jag är en instinktsbaserad varelse, om nu det kan sägas vara instinkt att genomföra supersnabba dataliknande analyser, gillar jag inte när projekt tar för lång tid att planera. I vissa lägen är det nödvändigt att ta god tid på sig och då accepterar jag det, men i många fall missar du ögonblicket om du inte vågar fatta beslut baserade på erfarenhet och instinkt. Detta gäller såväl militär verksamhet som livet i stort. Ett ögonblick kan förändra ditt liv. Tänk bara vad en snabb blick på en krog kan resultera i…

En tandlös tiger…

För varje dag som går blir jag mer och mer överflödig. Åtminstone känns det så. I praktiken är det väl också så. Jag vet inte varför det är så svårt att släppa taget om något jag varit så arg på, så trött på, så ovillig till. Kanske är det för att det också varit något jag varit så glad över, så intresserad av, så underhållen av. Att åka på en insats har sitt pris, det har jag sagt tidigare och det blir inte mindre sant för att jag upprepar det. Priset har varit alldeles för högt för vissa, det tycker jag verkligen. Det är klart att jag kan åka hem och vara glad och nöjd när allting gått bra. Hade utfallet varit ett annat hade jag inte suttit och skrivit dessa ändå relativt lättsamma inlägg. Men nu gick det bra och då uppstår problemet med att lämna ifrån sig allt. Nycklarna, passerbrickor, legitimationer, lösenord – campen bara krymper och krymper. Dessutom kokar jag levande i hettan.

Allt är inte negativt. Det som är roligt är att vi nu har tid och möjlighet att knyta nya vänskapsband med personer du tidigare bara nickat åt. En del av den där upprymdheten och känslan av att ha gjort det här tillsammans, skulle jag tro. Vi kan också ha avslappnade diskussioner om hur insatserna bedrivs, vad vi borde ha gjort, politikernas och, vill jag påstå, försvarsledningens oförståeliga vägran att våga fatta de beslut som skulle ge oss en ärlig chans. Visst gör vi nytta, det råder ingen tvekan om, men den svenska rädslan för krig och dess smutsiga konsekvenser är en black om foten mot en motståndare som inte har de begränsningarna. Och det är allas fel. Ditt fel. Mitt fel. Vi som varit ute måste våga ta bladet från munnen och säga sanningar hur obekväma de än är och de som beslutar måste våga axla det ansvar det innebär att fatta beslut som rör den här verksamheten. Självklart är det lätt för mig att skriva om detta då jag dels är anonym, dels har klarat mig bra, men vafan, det är krig. Människor dör i krig. På vår sida tyvärr. På motståndarens sida förhoppningsvis. Vi kan inte rädda alla människor och skydda alla mänskliga värden på samma gång för det är inte så världen är beskaffad. I vår iver att skapa det perfekta, fredliga samhället har vi filat ner tänderna och klippt klorna på tigern och tror att den är en tamkatt. Men när fienden matar sin drake med människokött och tränar den att slåss har vi ingen som försvarar oss. Jag vet att jag skrev om detta någon gång under missionsutbildningen, och nu när insatsen nästan är avklarad är jag ännu mer övertygad om att jag har rätt. Och kampen för att få fram min åsikt har bara börjat…

Rollspel…

En kåkfarare berättade för mig en gång varför så många brottslingar blir återfallsförbrytare. Det handlar om rädsla för det som finns utanför murarna. Innanför vet du vem du är och var du står i hierarkin, men när du kommer ut och själv måste ta ansvar för samma saker som alla andra, mat och husrum och så vidare, är det lätt att bli skrämd. Medvetet eller omedvetet vill många åka fast för att även om fängelsetillvaron inte alltid är behaglig blir den det enda hem de känner till. Vi har nu levt i våra respektive roller så intensivt under ett halvår att det är svårt att hitta någon annan motsvarighet än fängelselivet för att förklara hur det är. Somliga lever nästan exakt samma liv som de gör hemma och för dem har livet här inte inneburit någon större förändring. För mig som för det första inte varit särskilt länge i Försvarsmakten och för det andra tagit en roll som aldrig riktigt ingått i mina planer är det inte helt enkelt att nu kliva ur den. Nog vet jag vem jag är där hemma och jag är inte rädd för friheten som väntar, det är bara svårt att släppa taget. Jag låtsas att det går enkelt eftersom jag är rätt trött just nu, men sanningen är att det finns en liten kärna där inne som undrar hur det ska gå och hur min inriktning ska förvaltas. Det handlar väl säkert om ego; ingen vill att efterträdaren ska välja en annan väg eftersom det tolkas som ett underkännande av ens egen insats. Samtidigt är det en komprimerad version av hur det är att få barn, se dem växa upp och leva sitt liv. Allt du kan göra är att försöka föra över dina erfarenheter för att de inte ska behöva gå på samma minor som du. Jag minns själv hur jag trodde att jag kom med fantastiska idéer som företrädarna inte hade tänkt på, men nu vet jag ju att ingenting är nytt under solen och det som skiljer den avgående från den pågående är att den som snart ska åka hem vet vad som är realistiskt och var begränsningarna finns medan den som ska ta över gräver ner sig i detaljer och vill uppfinna hjulet på nytt. Så har det alltid varit och så kommer det alltid att vara. Som ny är det svårt att ta till sig allting på så kort tid. Du vill känna dig duktig, att du kan ditt område och du förstår inte varför inte företrädaren gjort som han eller hon gjort när lösningen finns där alldeles framför näsan. När du kliver av är det lätt att bli frustrerad av att se efterträdaren navigera mot samma minfält du gått på trots att du försöker varna personen och du känner en viss oro för hur det ska gå. Och i slutändan kommer allt att gå bra precis som det gjort så många gånger förr…

Min kollega…

Sedan jag började blogga har det blivit ett antal inlägg. Närmare bestämt fyrahundra. Jag tänker inte sluta riktigt än utan ett par veckor till får ni stå ut med mig i alla fall. Under hela den här tiden har jag försökt skildra omgivningen så gott det går, mina egna känslor och erfarenheter, min relation till människorna hemma och insatsen i stort. Nu skulle jag vilja dedicera det här inlägget till en person som varit ett stort stöd för mig under insatsen: min teamkamrat. I mitt spår har detta nämligen inte varit en soloresa utan vi har varit två i kanoten. Oförtrutet har hon kämpat, slitit och jobbat genom både lätta och tuffa tider. Vi har gnabbats och haft meningsskiljaktigheter, men mest av allt har vi skrattat. Utan henne hade den här bloggen troligtvis varit ännu gnälligare och tröttare än vad den bitvis varit. Hon har blivit som en lillasyster jag fått nöjet att se växa upp, från en lite halvtrulig tonåring till en självständig, kompetent yrkeskvinna. Den formella skillnaden i grad har för oss reducerats till en papperskonstruktion och istället blivit ett stabilt system med inbyggd redundans där vi båda kunnat åka ut på operationer eller hem på leave utan att oroa sig för vad den andra ska ta sig till. En trygghet. Förhoppningsvis får jag följa hennes karriär även i framtiden.

Min kära kollega, ett stort tack till dig för allt!

Go west…

Det är nu det börjar på allvar. Somliga vänner försvinner i dagarna och även om jag tänker kämpa för att träffa dem igen vet jag inte hur, när och var. Fast det löser sig. Efter ett halvår här känns det mesta som rör livet i väst tämligen enkelt. Det kan naturligtvis vara en illusion för jag vill minnas att jag hade riktiga problem även innan jag åkte hit, men när jag tänker på livet efter insatsen känns den som en nedförsbacke. I positiv bemärkelse alltså, inte att det går utför. Dagarna har gått från att vara intensiva och indelade i segment som fram till lunch, fram till middag och så vidare till att mer flyta fram i behagligt lugn. Just nu orkar jag inte hetsa upp mig för någonting, och det beror på att jag inte har någonting att hetsa upp mig över. Inte för att jag brukar hetsa upp mig, men jag känner mig ovanligt harmonisk. Sliten i kroppen efter ett hårt kettlebellpass visserligen, men om det är mitt största problem måste jag säga att livet leker.

Lustigt egentligen hur snabbt umbäranden försvinner ur minnet. Om det inte vore för bloggen skulle jag förmodligen inte ens minnas hur jag led den första tiden här. Jag orkar inte läsa mina gamla inlägg och bli påmind om detta heller för jag vill lämna Afghanistan med en positiv känsla och gillar som sagt inte att vältra mig i det som varit, men någon dag antar jag att jag måste sätta mig och gå igenom den processen. Inte minst om jag ska kunna bearbeta detta till en bok. Idag passerar jag fyrahundra inlägg och det är bra mycket mer än jag kunde föreställa mig att det skulle bli. Det är inte bara vänner från andra nationer jag troligtvis inte träffar igen som jag kommer att sakna utan ni som följt mig längs resan, uppmuntrat mig, stöttat mig, ni har också blivit en viktig del av resan. En positiv kraft som hjälpt mig att ta mig själv i kragen att skriva om både högt och lågt, lätt och svårt. För det är jag er evigt tacksam…

Att åka det sista åket…

Trots att jag visste att dagen skulle komma var jag inte helt förberedd på mina känslor. Både vemod och lättnad sprider sig i kroppen när jag begrundar det faktum att jag åkt mitt sista åk i Afghanistan. Inte bara för den här gången utan med stor sannolikhet för alltid. Det blir liksom inga fler helikopterturer över grönbruna bergskedjor. Inga nattpatruller med jägarsoldater under den stjärnklaraste himmel jag sett. Inga långa, sega transporter till isolerade byar. Jag kommer fortfarande att lämna campen, men för mig blir det rutintransporter och avtackningar och inga äventyr. Snart får jag återuppleva allt endast via foton och filmer jag tagit under resans gång. Fruktansvärt sorgligt, inte minst nu när en av mina kollegor fått en hang up på soundtracket till Top Gun och spelar musiken när Goose precis kolat.

Å andra sidan slipper jag vara hungrig. Bära obekväm utrustning och få bölder på ryggen av täta kroppsskydd. Jag slipper tänka på IED:er och beskjutningar. Och jag får komma hem… Det är fantastiskt skönt. Så skönt att det överskuggar äventyrslystnaden som reduceras till en liten, liten tagg i sidan. Den kommer att skava lite då och då, men bara i vissa lägen…

Livet i transittältet är lite som att bo på kollo. Vi går upp olika tider, vissa glömmer att stänga av väckarklockan när de sticker upp vid tio över sex, andra ligger och läser långt in på natten. Och jag spelar mobilspel tills jag somnar. Överlämningen har verkligen börjat på allvar. Jag är inte helt säker på att jag kommer att kunna lämna över allt. Erfarenhet är svårt att sätta ord på. Fast vi börjar nu hitta balansen i vad min efterträdare vill veta och vad jag vill förmedla. Självklart skulle jag kunna följa honom helt, men efter ett halvår här anser jag att jag har hyfsad rutin också på vad som är viktigt att ta upp för att inte fastna i fällor längre fram. Min tid i Afghanistan har förbättrat mig, det tycker jag verkligen. Ett halvår hemma hade förmodligen också förbättrat mig, men här blir förändringarna större och mer extrema. Jag menar fortfarande att jag personligen inte lämnar landet med en enda erfarenhet som har en långvarig negativ påverkan, utan att det bara kommit gott ur detta, men det får väl tjejen avgöra som ska leva med mig resten av livet. Jag är en starkare person nu, jag är säkrare på mig själv i de här sammanhangen, jag är slugare, smartare, mer världsvan och förmodligen även snyggare. Återigen en sak tjejen får avgöra…

Helikopterperspektiv…

Sagan är ännu en dag närmare sitt slut och jag svävar i ett lyckorus. De senaste dagarnas upplevelser har inte bara handlat om den faktiska fältupplevelsen utan även om känslan av att vara med i en process och att se den slutföras efter allt hårt jobb som legat bakom. Den där sega känslan som präglade vistelsen för bara en vecka sedan är nu helt borta och istället har jag fått upp både glädjen och energin för att göra underverk. På så sätt känns det konstigt att åka hem; det är ju nu jag är som mest effektiv, har smort mina kanaler, byggt relationer och kan prestera på topp och så ska jag åka hem. Samtidigt lämnar jag festen när den är som roligast och åker hem med en helhetsupplevelse som är positiv, och det är värt mycket. Troligtvis beror mycket av glädjen även på att jag vet att jag snart är hemma och är exalterad över det. Och jag är så in i helvete glad för att jag idag fick drömmen om att åka Blackhawk uppfylld. Visst, så speciellt jämfört med att åka transporthelikoptern jag åkte senast var det väl inte, men att se det afghanska bergslandskapet från ovan ger ett helt annat perspektiv på öden och umbäranden. Allt gick kanske inte helt enligt planerna, fast det spelar ingen roll. Blackhawk är Blackhawk…

Jag tycker att känslan över campen har ändrats dramatiskt. Den där tröttheten som i alla fall jag kunde känna för andra människor är inte så påtaglig för under slutetappen kämpar vi inte längre mot varandra utan som ett lag, och den kollektiva lättnaden av att få lämna över och åka hem smittar. Samtidigt ligger avskeden i luften som en konsekvens av att FS22 snart kommer att spridas för vinden och det ser jag verkligen inte fram emot. Å andra sidan blir det intressant att se vad den vänskap som ibland forcerades på oss, ibland kom naturligt, kan utvecklas till när vi kommer hem. Rent krasst försvinner väl majoriteten tyvärr ut i periferin men guldkornen du vaskat fram här varar förhoppningsvis bra mycket längre än så. Och även de du inte har daglig kontakt med kommer att bli trivsamma bekantskaper du springer på då och då eftersom Försvarsmakten i grund och botten är en rätt liten verksamhet. I vilket fall ser jag fram emot lagom varma sommarkvällar i Stockholm när jag kan vandra längs minnenas allé över en mojito…

Charmen i en stormig natt…

Genom hela insatsen har jag kommenterat vädret och varför sluta nu när jag är så nära målet? Vi har förmånen att lida av varma, kvalmiga dagar och storm med ösregn lagom till sängdags i tältet. Det bästa av två världar vill martyren i mig hävda. Faktum är att det inte är så illa. Där jag låg till hälften hopkrupen under en Patria och inte bara njöt av åskvädrets dramatiska skådespel utan även hade tid att fundera över mina vägval i livet medan jag försökte bedöma vart den första skottsalvan skulle riktas från de höga bergstopparna och om jag genom att sova i kroppsskydd, vilket nu gett mig en härlig ryggklåda, kunde klara den första attacken, insåg jag att jag aldrig kan beskriva varför jag bytte välbetalda civila jobb mot ett sämre betalt jobb, där riskerna också är högre, för den som inte har något som helst intresse av umbäranden. Grejen är att det är lätt att vara bra i medgång, men det är vem du är i motgång som på något sätt definierar dig. Det låter så pretentiöst att jag nästan vill dra av ett vådaskott i låret på mig själv, men det är så satans sant. Jag är visserligen inte jägartuff och biter ihop under hur jävla omständigheter som helst, men jag lär mig nya sidor om mig själv i den här verksamheten. På tal om jägare så skulle jag vilja ösa enorma mängder beröm över alla andra också, inte minst de som jobbar med logistik och stödfunktioner. Fy helvete vad de kämpar med slirskydd på fordon, se till att samband funkar, ordna vatten och mat, fixa latriner, framföra tunga bärgningsfordon och lastbilar på slingriga bergsvägar och reparera saker som går sönder. Jag vill hävda att det inte finns särskilt mycket glamour i varken jägarlivets kärva vandrande, postande, patrullerande och väntande eller i understödsomgångarnas fixande och trixande för att alla andra ska kunna sköta sina jobb, men bägge grupperna förtjänar enorm respekt. Män och kvinnor som jobbar arslet av sig utan knot, det är fantastiskt att skåda. Det är intressant att se hur vissa grupper höjs till skyarna på internetforum och i oinitierade diskussioner medan andra ständigt får klä skott för diverse skämt och tråkningar. Personligen har jag lärt mig att uppskatta alla delar. Okej, det finns väl kanske en och annan funktion jag inte riktigt begriper, men det kan handla lika mycket om personkemi som att jag inte är tillräckligt insatt. I vilket fall så är organismen som FS22 utgör en mycket spännande varelse som om tid och resurser gavs skulle bli ett mycket intressant objekt att dissekera för socialantropologer, logistiker och militärhistoriker…