10
Feb

Början

Anmäl kommentar Av:
i Värnplikt

Jag tillhör en av de många generationer som kallades till militär tjänstgöring. För mig var det en självklarhet att göra värnplikten. Det var något som alla skulle göra och jag kunde för mitt liv inte förstå den pojke som grät floder under mönstringen för att han blev inskriven som förrådsman och inte fick frisedel. Jag kunde heller inte förstå de personer som pratade om att man skulle säga att man var sängvätare för att få frisedel, lumpen var ju något som man bara skulle göra. Det var ju där man tog steget från pojke till man. Det var ju där man skulle få lära sig att bli den där ostoppbara stridsmaskinen som man så många gånger sett på film sittandes bakom en påse chips. Kanske var det just en av de där chipspåsarna som var orsaken till att man inte blev uttagen till de så eftersträvade jägarutbildningarna. Det var ju trots allt jägare man ville bli, de var ju tuffast och hårdast. Nåja, chipsen till trots så slutade det med att jag blev uttagen som sambandskompanibefäl på ING2, vilket kanske var lika bra eftersom jag nog är för bekväm av mig för att ha blivit en riktigt bra jägare. Jag övertygade mig själv om att det var bra med sambandsutbildning och med lite tur kanske man skulle få lära sig något häftigt om telekommunikation som man kunde ha nytta av i det civila.

Med det i ryggen var det en laddad och förväntansfull yngling som reste till Eksjö en tidig vår i slutet av 90-talet för att påbörja 15 månaders värnplikt. Vi fick lära oss att gå, stå och agera som soldater och trots alla olika bakgrunder så fick vi lära oss att samarbeta för att uppnå gemensamma mål. Sakta men säkert började vi formas till att bli de som skulle försvara Sverige mot ett väpnat angrepp. Efter genomförd grundutbildning fick vi ansöka till de olika grenarna som fanns på kompaniet, vilket då var bl.a. brobyggare, samband, stab och tross, ammunitions- och minröjning samt sjukvård. Mitt val föll på ammunitions- och minröjning, eller EOD som det förkortas från engelskans Explosive Ordnance Disposal, och det valet grundades mycket på häftighetsfaktorn. Årskullen innan oss berättade om allt roligt de fick göra och alla coola prylar de hade, vilket gjorde mitt val ganska enkelt. Jag var, och är än idag, något av en prylnörd, och om det dessutom är prylar som säger boom väldigt högt så är jag inte svårövertalad. Om det var min exceptionella lämplighet för EOD eller om det bara var i brist på andra sökande ska jag låta vara osagt, men tillsammans med ett tiotal kamrater så fick jag som jag ville. Som kompanibelfälselev på EOD var alternativen att gå som gruppchef eller som stf. troppchef, eftersom soldaterna gjorde 10 månaders värnplikt. Efter att ha testat de två befattningarna så tyckte jag mest om rollen som gruppchef eftersom det var där man kom nära hantverket på soldatnivå men man fick ändå fick vara med och bestämma. Gruppchef blev också min slutgiltiga befattning efter att både våra soldater och befäl fått säga sitt. Med det så var 15 månader till ända.

Det var så allt började. En knappt myndig pojke som med självsäkra steg klev in på kaserngården i Eksjö en vårdag för vad som känns som en evighet sen. De där självsäkra stegen trampade rakt in i en värld som sades göra pojkar till män och soffpotatisar till soldater. Jag vet inte om jag blev så mycket mer man av min tid i Eksjö, för när jag muckade så var jag nog i stort samma pojke under uniformen som jag varit 15 månader tidigare, men nog såg jag i alla fall ut som en soldat. Jag vet inte när jag sen tog klivet från pojke till man, men värnplikten sådde i alla fall ett frö till den man jag är idag och i bröstet på den här soffpotatisen väcktes en krigares hjärta.


Ett svar till Början

  1. Anonymus 10 februari, 2012 kl. 20:26 Anmäl kommentar

    Roligt att du valde att starta en blogg. Ser fram emot fler inlägg!

Kommentera

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>