Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

ACE 17 – ett vinnande lagarbete

louiselevin

Motståndet är tufft; min radardisplay är full av ekon från fientlig jakt och jag får indikationer på att det finns luftvärn i området som bara väntar på att jag ska göra ett misstag. Plötsligt hör jag på radion att en av mina kollegor blivit nedskjuten. Fienden anflyger med förnyad kraft.

Jag observerar informationen som finns på mina displayer. Sorterar, prioriterar och försöker att ligga flera steg fram i tanken. Omprövar, ständigt. Det blir sällan exakt som man förväntat sig. Fienden kommer närmare. Jag osäkrar och skjuter iväg en robot. Sorterar återigen informationen på displayerna i huvudet. Mina gruppmedlemmar är där de ska vara, missar min robot finns någon annan som kan skjuta i mitt ställe, men fienderna är många och vi måste hushålla med våra vapen. Jag fortsätter flyga mot fienden för att förbättra möjligheterna för att min robot ska träffa målet innan jag manövrerar bort för att undvika att själv bli träffad. Jag fäller motmedel och ökar farten. Hoppas att jag bedömt risken att själv bli nedskjuten och chansen att jag lyckas skjuta ner fienden rätt. Väl medveten om att gränsen mellan framgång och nederlag är hårfin kan jag ännu inte känna mig säker. Mitt bästa skydd är nu mina gruppkamrater som formerat sig för att vi alla ska kunna skydda varandra och på så sätt tillsammans strida effektivare än motståndaren.

Övningen ACE 17 pågår för fullt i Sverige, Finland och Norge. I övningen deltar omkring hundra flygplan från 11 olika länder. Övningsområdet är gigantiskt och sträcker sig från Finland i öst, genom Sverige och vidare in i Norge. Förutom stridsflygplan, tankerflygplan, ledningsflygplan, transportflygplan, störflygplan och helikoptrar finns även olika typer av luftvärn på plats. Sammantaget erbjuder detta en komplex och utmanande stridsmiljö. Övningen sätts i år upp för tredje gången och det är inte första gången jag deltar, men det är första gången jag gör det i rollen som gruppchef.

 

Jag är mitt uppe i min gruppchefspraktik, som är den sista fasen i gruppchefsutbildningen. Som gruppchef ska jag kunna leda en formation på upp till fyra flygplan, till skillnad från de två jag kunnat leda som rotechef. Steget från rotechef till gruppchef kan verka litet, men dynamiken och möjligheterna med att verka i grupp gör gruppsamverkan till en av hörnstenarna i vår taktik.

Under praktikskedet leder jag med stöd av erfarna gruppchefer en grupp piloter genom omfattande planeringar där allt ska koordineras med alla andra deltagare. Taktiken ska samordnas och flygsäkerheten ska säkerställas – med så många flygplan på samma plats får inget lämnas åt slumpen; konsekvensen av ett misstag kan bli ödesdiger.

En Mission Commander leder uppdraget i stort och fördelar resurser och uppgifter, men när det gäller gruppen måste jag vara beredd att ta såväl flygsäkerhetsmässiga beslut som taktiska beslut för att vi ska lyckas med vår uppgift.

Vi är ett lag, kan vi inte jobba tillsammans som en enhet kommer våra möjligheter till att gå segrande ur striden att minska drastiskt. Vi måste kunna lita på varandra, veta att de andra tar rätt beslut, ställer upp och gör sitt bästa. Gruppchefens uppgift är att leda gruppen så att alla drar åt samma håll och har samma bild av hur uppgiften ska lösas, så att vi blir effektiva, så att vi vinner.

Det är övning, inga robotar går iväg, de simuleras i flygplanet och ingen blir nedskjuten. Men vi är alla utpräglade tävlingsmänniskor, vilket ytterligare förstärks av vetskapen om att hade det varit på riktigt så hade inte alla kommit hem igen. Ibland måste man ta risker; precis som i idrotten krävs det ibland att man tar en närkamp där risken finns att det kommer göra ont, det krävs för att kunna vinna och vinner man inte så dör man. Övningen är viktig, vi kan befästa våra styrkor, utveckla dem och bli ännu bättre.

Väl på backen igen möts vi för att analysera genomförandet – våra egna och andras misstag och framgångar. Allt för att kunna gå segrande ur striden; för att kunna försvara Sverige och landets intressen, vår frihet och rätt att leva som vi själva väljer. Med våra liv om det en dag skulle krävas av oss.

Text: TAZ, gruppchefsaspirant, 212:e Stridsflygdivisionen

Foto: Louise Levin/Försvarsmakten

Officiell blogg

Chefer i flygvapnet kommenterar och lyfter frågor och idéer för diskussion. Det här är en formell myndighetsblogg från Försvarsmakten.

2 kommentarer

  • Kristian 23 juni 2017 06:16

    Fantastiskt bra och intressant beskrivning.

    /Capone

  • Tobbe 1 juni 2017 11:23

    Oj vilket intressant jobb ni verkar ha! Känner mig både stolt och trygg.:-)

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *