Stridspilot. Ett yrke många drömmer om, men som relativt få får uppleva. ”Världens bästa jobb” är en återkommande beskrivning som vi i kull 121 känner att vi delar med våra kollegor på F 17, F 7, Flygskolan och F 21. Det har nu gått ungefär sju år från det att vi sökte in till stridspilotutbildningen och först nu är vi färdiga att flyga som rotetvåor på ett insatsförband. Nu är vi stridspiloter ”på riktigt”. Känslan är sagolik.
Vårt examensflygpass genomfördes med gott resultat där vi fick visa att vi bemästrar alla de uppgifter och besitter de kunskaper som krävs av oss i stridspilotens vardag. Vi fick ganska ont om tid på oss att planera passet, men fick arbeta tillsammans i grupp, så som vi oftast gör inför ett svårt pass. När vi väl flugit passet och alla lyckats genomföra både bombanfall, kurvstrid, identifiering av främmande luftfartyg och spaning var vi mycket glada och togs emot av divisionens jubel framåt eftermiddagen.
Utöver luftstrid, bombanfall, spaning, taktik och strategi, system- och vapenutbildning, ledarskap, teknik, överlevnadsutbildning och fysisk träning, var vi först ut med att prova PPL-utbildningen (civilt flygcertifikat) åt kommande generationer av flygförare. Det har stundom varit mycket prövande att ta till sig allt som förmedlas genom utbildningens försorg, men tack vare sammanhållningen inom gruppen och våra lärares tålamod har vi ändå lyckats ta oss framåt.
Även om vi lärt oss mycket finns det en hel del kvar att lära sig och fortsätta utvecklingen mot att bli bäst. Nästa steg är att ta rollen som rotechef under senare delen av hösten för att kunna börja nästa år med att ta emot nya unga CRT-elever (Combat Rediness Training).
Vi har många att tacka för att vi nått såhär långt. Lärare, instruktörer, stödpersonal och tekniker har spelat en stor roll i vår utveckling till färdiga insatspiloter. Ingen nämnd och ingen glömd, vi tackar er alla som hjälpt oss att nå framgång inom flygvapnets fantastiska värld.
CRT121
