I torsdags, 8 januari, lämnade den parlamentariska luftförsvarskommittén över sitt slutbetänkande till Försvarsminister Peter Hultqvist. Kommitténs arbete har genom kommittédirektivet (Dir. 2012:68) kortfattat varit att föreslå mål för det framtida luftförsvaret, ”inom en i huvudsak bibehållen ekonomisk ambitionsnivå för luftförsvaret.” Överstelöjtnant Fredrik Pålsson, som dagligdags tjänstgör vid Ledningsstabens Inriktningsavdelning i Högkvarteret, har varit Försvarsmaktens expert i arbetet. I följande inlägg ger han oss en beskrivning av arbetet samt slutsatserna i betänkandet. Jag hoppas att inlägget triggar intresset och nyfikenheten att ta del av betänkandet. Det råder inget tvivel om att luftförsvaret utgör en mycket viktig del i försvaret av Sverige. Betänkandet kommer att vara vägledande för val av framtida lösningar. Dokumentet hittar ni via bifogad länk.
Micael Bydén/FVC
Varför utreda det framtida luftförsvaret?
Den senaste luftförsvarsutredningen genomfördes 1967, LFU 67, så tiden kan nog anses vara inne, men bakgrunden till luftförsvarsutredning 2040, tydliggörs i slutbetänkandets kapitel 1.2, där det beskrivs att ”… Försvarsutskottet har pekat på att luftförsvaret är en mycket väsentlig del av Sveriges försvarsförmåga och utgör ett viktigt element i våra internationella försvarssamarbeten (bet.2010/11:FöU4). Utskottet anförde i betänkandet att stridsflygsystem är mycket komplexa system med långa utvecklingstider (10–15 år) och mycket långa livscykler (50–60 år). Utvecklingen pekar, enligt utskottets bedömning, mot en ytterligare integrering av utvecklingskapacitet och stärkt samarbete mellan länder. Det är därför, enligt utskottets mening, viktigt att ha en långsiktig strategi för vilka förmågor Sverige behöver och för hur anskaffningen av kostnadseffektiva system kan genomföras.”
Trender inom framtidens luftförsvar
Den militära utvecklingen sedan det kalla kriget har medfört stora förändringar för luftförsvaret de senaste 30 åren. Prestanda har i alla avseenden förbättrats. Hastigheter och räckvidder för vapenbärare och vapnen har ökat. Sensorsystem ser allt längre och vapnens precision har ökat. Samtidigt har vapenplattformar och vapen i ökad utsträckning getts smygegenskaper. Nya koncept utvecklats i samband med de tekniska landvinningarna och som ett svar på nya operativa behov.
Tre trender av vikt för ett modernt luftförsvar:
- De flygande plattformarna blir dyrare och färre, men varje plattform får samtidigt större förmåga.
- Långa räckvidder hos moderna luftmaktsvapen suddar ut skillnaden mellan defensiva och offensiva förmågor.
- Stater som avser använda luftmakt i kris eller krig anskaffar egna långräckviddiga attackvapen. I närområdet har eller planerar flertalet av Sveriges grannländer (utom de stridsplanslösa staterna) med något undantag, vapen eller anskaffningsprogram för kryssningsrobotar med 300 km räckvidd eller mer.
2040 – ett relevant tidsperspektiv?
När direktivet presenterades var det många som reagerade på årtalet 2040. Går det överhuvudtaget att göra en seriös bedömning mot 2040. Svaret är förstås både ja och nej. Med det menar jag att genomföra en säkerhetspolitisk bedömning 25-30 år framåt i tiden förstås är mycket svårt. Att med rimlig säkerhet fastslå hur Sverige och närområdet kommer att se ut 2040 låter sig svårligen göras. Alla som arbetat med långsiktig utveckling vet dock att man kan ta fram alternativa omvärldsbeskrivningar som spänner upp ett utfallsrum som i möjligaste mån täcker in möjliga/rimliga alternativa säkerhetspolitiska utvecklingstrender. Så har även denna kommitté arbetat. Till det går det att med omvärldsanalysens hjälp kartlägga hur vårt närområde bedöms komma att se ut vid givna tidpunkter, d.v.s. hur den operativa kontexten kan se ut samt vilka förmågor och system som bedöms finnas i vårt närområde och utifrån detta spela kring egna förmågor och system vid en given tidpunkt. Med hänsyn tagen till trenden med en ökad livslängd på luftförsvarssystem, innebär det att de system som anskaffas runt 2020-2025 sannolikt kommer att fortsatt vara operativa 2040, men även efter. Till det bör man komma ihåg att vi är redan i perioden 2020-2025 i FMP-arbetet. Detta gör enligt min mening att 2040 är ett relevant tidsperspektiv att studera i en sådan här utredning.
Slutbetänkandet
Med ovanstående som grund, skulle jag vilja göra några reflektioner kring kommitténs arbete och slutbetänkande. Jag inleder med att konstatera att det finns en bred parlamentarisk uppslutning kring slutbetänkandet, vilket förstås är mycket positivt. Jag konstaterar också att kommittén är tydlig med vad ”en bibehållen ekonomisk ambitionsnivå” innebär för luftstridskrafternas operativa effekt 2040.
I slutbetänkandets kapitel 2 beskrivs luftmakt och framtida luftoperationer. I kapitel 3 & 4 beskrivs förmågeutveckling inklusive stridskrafter i vårt närområde samt den framtida tekniska utvecklingen. Kapitel 5 beskriver utvecklingen avseende samarbeten inom luftförsvarsområdet och kapitel 6 beskriver försvarsindustriella förutsättningar.
Kapitel 2 till 6 skapar på så sätt grunden för att kommittén i kapitel 7 ska kunna spänna upp ett utfallsrum av olika förmågealternativ, som sedan analyseras och värderas, för att i kapitel 8 skapa och bedöma realiserbarheten av luftförsvarsstrukturer. I kapitel 9 redovisar kommittén sina överväganden, för att i kapitel 10 presentera mål för framtida luftstridskrafter.
Resultatet – Mål för det framtida luftförsvaret
Kommitténs uppgift har varit att föreslå mål för det framtida luftförsvaret 2040, ”inom en i huvudsak bibehållen ekonomisk ambitionsnivå”. För att kunna föreslå dessa mål, var kommittén tvungen att bryta ner framtida förmågebehov på förbands- och systemnivå i syfte att skapa en uppfattning om den operativa effekten hos olika luftförsvarsstrukturer. Det var dessutom nödvändigt att komma ner på en sådan nivå för att kunna göra en rimlig ekonomisk bedömning kring strukturerna.
Kommittén beskriver i kapitel 8 en struktur (1) som anses behövas för att lösa uppgiften väpnat angrepp (VA) kring 2040, men konstaterar att en sådan struktur inte ryms inom ”en bibehållen ekonomisk ambitionsnivå”. Därför tas en annan struktur (1, reducerad) fram med målsättningen att rymmas inom den angivna ambitionsnivån. Denna reducerade strukturen visar sig, inte helt oväntat, inte kunna lösa uppgiften VA, utan bedöms av kommittén kunna klara av att lösa uppgifter inom ramen för territoriell integritet, om än med vissa begränsningar.
Då uppgiften till kommittén är att föreslå mål som ska rymmas inom ”en bibehållen ekonomisk ambitionsnivå”, föreslår kommittén således strukturen (1, reducerad) som en grund för att på sikt kunna öka försvarsförmågan och beskriver då vägen framåt för dagens luftstridskrafter. Det handlar om ett antal förslag som ska underlätta att successivt nå en förbättrad luftförsvarsförmåga. Dessa områden beskrivs med två olika prioriteringar i kapitel 10, där områden som fått prio 1 är de som kommittén anser ska satsas på i första hand på vägen mot målet, men att även prio 2 områden bör genomföras för att uppnå målet.
Avslutningsvis
Jag har här beskrivit en begränsad del av slutbetänkandet och jag skulle vilja uppmana alla som har ett intresse för framtids- och utvecklingsfrågor, både inom som utom FM, att läsa slutbetänkandet och fundera igenom men också föra diskussioner kring de skrivningar som återfinns. Jag hoppas förstås att dokument ska öka fokus på den långsiktiga planeringen, i syfte att minska ryckigheten och skapa en större kunskap och stabilitet kring långsiktig förmågeutveckling, eller som överlämnandet avslutas på regeringens hemsida, ”Resultatet från utredningen ska utgöra underlag för en långsiktig strategi för vilka förmågor som Sverige behöver inom luftförsvarsområdet.” – Vi håller förstås tummarna för det!
Fredrik Pålsson
Expert i den parlamentariska luftförsvarskommittén
HKV LEDS INRI
