Vad har modern luftstrid med två gamla militärteoretiker att göra?
Väldigt mycket hävdar jag.
211. Stridsflygdivision befinner sig just nu i Rovaniemi, Finland på en luftstridsövning. Även Norge deltar med 332. Sqn från Bodö med F-16. Det är årets upplaga av Arctic Fighter Meet som går av stapeln, där 11. Sqn i år står som värd. Ett värdskap som roterar mellan de deltagande länderna varje år.
Syftet med övningen är att öva manövreringsträning/luftstrid mot andra plattformar. Den leder dessutom till att vi fortsätter att utveckla det goda samarbetet som vi redan har med Norge och Finland i form utav Cross Border Training, CBT. Normalt över vi till vardags hemma på F 21 med JAS 39 mot JAS 39 i våra övningar. Det ger en bra grund att stå på, men är en mindre sannolik kombination i händelse av en konflikt. Därför fyller denna övning en viktig funktion vid utbildningen utav våra yngre piloter. Att manövrera sitt flygplan på ett optimalt sätt, nyttja dess fördelar och samtidigt undvika dess nackdelar. Detta samtidigt som man ska försöka applicera detta mot en annan plattform, som har helt andra egenskaper, med olika för- och nackdelar. Här är skillnaderna stora mellan F-16, F-18 och JAS 39. Kategoriserar man dessutom in alla plattformar och dess prestanda vid hög-, medel- och låg fart, samt hög-, medel- eller låg höjd, så blir matrisen genast ganska omfattande för hur man som pilot ska utnyttja sina fördelar, samtidigt som man försöker framkalla motståndarens nackdelar.
Detta gäller de rent fysiska plattformarna, vad flygmaskinerna klarar av och hur de är konstruerade. Men inuti sitter det dock en människa (fortfarande). Hur denna individ hanterar sin plattform bygger inledningsvis helt och hållet på vilken utbildning denne får. Det är här Jomini och Clausewitz gör entré. Intressant att iakttaga under en sådan här övning är hur otroligt lika vi nordiska länder är varandra till sätt och kultur, men hur otroligt olika vi är i varandra i utbildningsfilosofi. Här är det framför allt Norge och Sverige jag tänker på. Vi var för drygt 100 år sedan ett och samma land. Vi pratar i grunden samma språk, och vi utbyter dagligen arbetskraft i tusental i varandras länder.
Det finns givetvis flera saker som skiljer våra länder åt, men en tydlig skillnad är att Norge har en lång tradition utav att köpa amerikanska stridsflygplan. Med detta så har de (till skillnad från Finland, som nu för första gången har amerikanska stridsflygplan) också köpt utbildningen utav piloter av just USA. Givetvis spelar Norges Nato-medlemskap- och deras roll i 2:a världskriget in i detta. Sannolikt har ovanstående också föranlett att de också anammat en utbildningsfilosofi som bygger mer på Jominis förhållningssätt. Detta blir väldigt tydligt när vi kommer in på ämnet luftstridens grundutbildning.
När vi är på övningar med flygvapnet likt denna, så märks det stora likheter med hur USA och Norge utbildar och till viss del ser på luftstrid. Kutym på dessa övningar är att respektive nation turas om att styra upp hur övningen ska gå till och vilka målsättningar man har. Norge har här ofta ett önskemål om förutbestämda ”set-ups” i form utav farter, kurser höjder och bestämmelser för hur målflygplanen ska manövrera. Allt för att den övade jakten (vi svenskar delar in de övade i rollen jakt- eller målflygplan, där jaktens övningsutbyte alltid är det som står i fokus) ska få ut sitt övningsutbyte. På så sätt vet man exakt vad jakten ska få ut av övningen, och i alla fall inledningsvis exakt hur han ska bete sig för att kunna skjuta ner målet. Man förhåller sig helt enkelt till ”a set of general rules” som kommer att leda till framgång.
Vi svenskar har en annan historia, där vår neutralitet under 2.a vk och att vi inte är medlemmar av Nato, spelar väldigt stor roll i hur vi förhåller oss till luftstrid och utbildningen inom detta. Vi har i flygvapnet en tradition att förlita oss mer till och bygga upp en ”känsla”, när vi utbildar i luftstrid, och ser det mer som en konst, istället för en vetenskap. Vi i flyggvapnet har tydliga målsättningar med våra övningar, men de bygger till stor del på att eleven ska lära sig en helhet, för att på så sätt kunna agera i alla lägen, oavsett hur fienden beter sig. Helt enkelt mer åt Clausewitz filosofi.
Vilken väg är då bäst kan man fråga sig? Ja ser man till målsättningen med luftstridsutbildningen, där respektive land i slutändan vill få valuta för pengarna i form utav krigsdugliga piloter, så visar denna övning med all sin tydlighet att båda varianterna fungerar.
Det Norska flygvapnet kommer kanske fortare framåt i sin utbildning med deras momentövningar. Efter nio månaders utbildning på F-16 i USA, och sex månaders flygning i Norge ingår de norska piloterna i sin division som combat ready. Dock måste piloterna efter avslutad utbildning flyga mer för att kunna skapa sig en bredare bas att stå på, vilket de också gör genom att delta på övningar likt denna som vi är på just nu.
I Sverige tar det drygt två år innan piloterna ingår i divisionen. De har då en bredare bas att stå på, även om de också behöver flyga vidare, för att bredda sin erfarenhet.
Här tar sedan den fortsatta träningen vid. Precis som i vilken idrott som helst. Hade ovanstående handlat om ex. hästpolo, och att det finns två olika utbildningar för hur man bäst lär sig just hästpolo, så hade alla ändå förstått att det är efter utbildningen, där hur mycket man tränar som spelar störst roll i hur duktig man blir (givet att en viss grundtalang finns).
Men för att avslutningsvis blanda in en tredje teoretiker i detta, så kan jag konstatera att Sun- Tzu hade rätt, lär känna dig själv och lär känna din fiende, så har du i alla fall kommit en bra bit på vägen. Sen är det bara att öva, öva och öva.
Övlt Tobhias Wikström
C 211.Stridsflygdivision
