HKP 10B. Foto: Sgt Anna Norén/Försvarsmakten/Combat Camera
”MEDEVAC, MEDEVAC, MEDEVAC!” Vi har just satt oss ner i det amerikanska matsalstältet för att äta när kommandot kommer från radion. Nu är det bråttom. Någon behöver hjälp och vi vet ännu inte vart vi ska, eller vad som har hänt. Det är bara att lämna maten och skynda iväg.
”MEDEVAC” är ett militärt begrepp som betyder Medical Evacuation. I det här fallet sjukvårdstransport med helikopter.
Några minuter senare så börjar huvuddelen av personalen i besättningarna ta på sig utrustningen och bege sig ut på plattan för att starta upp helikoptrarna medan jag som idag är uppdragschef, den andra besättningschefen och läkaren får kompletterande information om uppdraget.
En IED, hemmagjord sprängladdning, har detonerat på en marknad i en by och det är många skadade. Patienten som vi har fått i uppgift att hämta är en pojke, cirka åtta år gammal, som är allvarligt skadad. Läkaren nickar instämmande på min fråga om det är brådskande, samtidigt som hon läser igenom det något knapphändiga underlaget. Första omhändertagandet är gjort på plats men han behöver snarast komma in på ett sjukhus för att få kvalificerad vård. Vi tre får, efter en kort briefing, transport ut till helikoptrarna som nu står ute på plattan med motorerna igång och rotorerna snurrande. Det blir då några sekunder till att mentalt förbereda sig genom att tänka igenom färdvägen och andra detaljer. Vädret är ingen utmaning idag. Nästan helt klart med bara lite dis och ungefär 30 grader varmt.
Uppdragsspecialist. Foto: Försvarsmakten
”Silver Fox Medevac, you´re cleared for takeoff!” När vi taxar ut så ser jag i ögonvrån hur en AWACS har fått stanna upp på sin taxiväg och ett annat flygplan har fått ett väntläge i luften. Sjukvårdstransporter som denna har alltid förtur på den här flygplatsen vid Mazar-e-Sharif i norra Afghanistan. Sjukvårdspersonalen och besättningen vid kulsprutorna är klara så vi startar direkt från taxivägen innan landningsbanan och svänger upp på kurs.
Vi flyger över ett varierande och fascinerande landskap mycket annorlunda mot det vi har hemma. Slättland med ett böljande ökenlandskap där vi passerar kameler med deras skötare. Gröna kullar som dock inte behåller sin grönska över året på grund av det periodvis mycket torra och varma klimatet. Där betar mycket får och getter. Vi passerar då och då små samlingar av lerhus och ibland tält. En tillvaro långt från motorvägar och bredband. Dessutom har vi de mäktiga bergen som är en del av Hindu Kush. Där slutar man aldrig att förvånas, då man ofta ser människor på de mest otillgängliga platser.
Intensivvård i helikopter. Foto: Försvarsmakten
Den skadade pojken har tagits in till en närliggande FOB (Forward Operating Base), en mindre militär bas med ISAF-personal. Vi landar på en liten yta som är förberedd för helikoptertransporter. I luften kring den här platsen är vi inte ensamma. Även två tyska CH-53 helikoptrar är på väg in för att hämta fler skadade och en UAV (Unmanned Aerial Vehicle) ligger och spanar över området. Väl på marken så lämnar läkaren och sjuksköterskan helikoptern för att i oväsendet från motorerna göra de sista förberedelserna av patienten med bår och filtar. En påfrestande arbetsmiljö som de förmodligen inte har märkt av under hjälmen och i fokus av uppgiften. Pojken visar sig ändå vara relativt stabil trots hans skador med splitter i buken och i benen.
När patienten är lastad blir han mycket väl omhändertagen av vår duktiga sjukvårdspersonal, som har lång erfarenhet av akutsjukvård, och med utrustning ombord som är jämförbar med en intensivvårdsplats på ett sjukhus.
Det är en klart utmanande uppgift att flyga taktiska sjukvårdstransporter i en miljö som det är här. På flera sätt mer komplex än om vi hade haft ett mindre ansvarsområde än hela norra Afghanistan. Det blir betydligt större och mer varierande påverkan av faktorer som till exempel väder, hotbild, patientens status och helikopterns prestanda.
När vi senare på dagen lämnar av patienten till ambulansen som ska ta honom upp till fältsjukhuset kommer en liten känsla av tillfredställelse. Man hoppas och tror att vi har gjort skillnad. Att grabben om en liten tid kan komma hem och kanske spela fotboll igen.
Innan detta uppdrag hade vi redan genomfört en transport som började i mörkret under natten och avslutades lagom till frukost. Men det är ovanligt med flera uppdrag på samma dag. För när vi står utan jobb är det ju en indikation på att det är lugnt och att ingen för tillfället har råkat illa ut. Eller som en amerikansk officer sa till mig när jag en gång under en stabil period råkade ge uttryck för en smula understimulans:
-”If you are bored, I´m happy!”
”Lobster”
