General Bengt G Nordenskiöld, CFV 1942-1954
Jag har med intresse följt kommentarerna till inlägget ”Rekrytering förr och nu”. Måste erkänna att Alf Ingesson-Thoors kommentar (se delar av den nedan) fick mig att reagera och när jag började skriva en egen kommentar blev den mer omfattande än vad jag tänkt mig. Väljer därför att skriva detta inlägg och vill här reflektera, inte bara kring Affes kommentar till inlägget utan även andra kommentarer till aktuellt och tidigare inlägg samt uttalanden i övrigt som jag ganska frekvent stöter på.
”Men jag bryr mig! Bryr mig om mitt Flygvapen som jag tjänat i sedan 1967 men som numera mest består av vitnande benrester. Nej det är inte numerären jag menar. Det är den känsla och stil som Nordensköld en gång byggde upp men som nu verkar ha gått förlorat. Uffe Björkman var med på den tiden och jag förstår hans frustration, liknande min egen, över hur Flygvapnets stil och anda är som bortblåst.
Reclaim our Air Force. Micael Bydén. Går du först i det spåret så går i varje fall jag efter.”
Alf Ingesson-Thoor
Inledningsvis vill jag klarlägga att jag inte ställer upp på uppfattningen om att FM i allmänhet och FV i synnerhet skulle vara den ”dåliga arbetsgivaren”, som inte värdesätter personalen. Många av kommentarerna till aktuellt inlägg och andra inlägg andas detta. Jag köper heller inte argument baserade på att ”det var bättre förr”. Här skall man inte sammanblanda uttrycket med det faktum att det är viktigt att känna sin historia, ha förståelse för var man kommer ifrån, att ta med sig det goda och lämna det som är mindre bra.
Bästa medarbetare och andra som följer denna blogg, jag ber er att med öppna ögon se er omkring. Jag ber er att snegla på och lyssna till den situation som andra i er omgivning, verksamma i andra yrkesområden, har. Titta också på situationen för våra kollegor i andra länder. Jag tänker då i första hand på våra samarbetspartners i Europa. Ni kommer att se att vi, i många fall och på många områden, har arbetsförhållanden och avtal som står sig väl. Det går alltid att hitta exempel och jämförelser som bevisar motsatsen, men igen, generellt sett står vi oss väl. Jag påstår att många av oss allt för ofta glömmer bort att se det positiva, att vi inte tillräckligt uppskattar det vi har och är en del av.
Jag har inga som helst problem med att det finns synpunkter och uppfattningar om brister på organisationen, eller på mig personligen för den delen. När synpunkterna och uppfattningarna dessutom uttrycks i kombination med viljan att vara med att förändra och med konkreta förslag till åtgärder är mina öron stora och möjligheten att påverka mig är stora. Däremot så har jag svårt, riktigt svårt, att acceptera utpräglad probleminventering och negativa uttalanden där viljan att bidra till förändring saknas. Min personliga uppfattning är att man i dessa fall måste ta konsekvenserna, inte bara för sitt handlande, utan också för sina bestämda uppfattningar. Om någon anser att FM, eller FV i detta fall, är en undermålig arbetsgivare som hon/han inte kan eller vill påverka, då bör personen i fråga överväga sin framtid i organisationen. Ingen, vare sig person eller organisation, tjänar på ett fortsatt negativt förhållande. Det är snarare destruktivt för båda parter.
Jag ser inte och möter inte ”de vitnande benresterna” och ”den bortblåsta andan” i FV som Affe I-T uttrycker. Min tolkning av uttalandet är att det till stora delar är orättvist och felaktigt. Det jag till övervägande del möter är engagerade, lojala och ambitiösa kollegor som levererar, varje dag, året om. De gör det i HKV och de gör det ute på förbanden, de gör det i skarpa insatser nationellt och internationellt. De gör det med samma och ofta högre kvalitet jämfört med andra nationer och i de flesta fall med mindre resurser. Vidare uppfattar jag att det i utövandet av vår verksamhet finns en utpräglad positiv anda. Jag uppfattar också att personalen generellt sett är stolta över vad de själva och organisationen presterar och står för.
Nej, jag kör inte huvudet i sanden och gömmer mig bakom en glättig positiv bild över dagens situation i FM. Jag blundar inte för att det finns utmaningar och omständigheter som reser frågor. Vi har de senaste 10-15 åren genomgått stora förändringar som har påverkat oss. Vi står också inför en rad utmaningar, inte minst en kommande omstrukturering där det i dagsläget finns en rad frågor för den enskilde som inte har tydliga svar. Det genererar oro. Jag är medveten om det, men jag är också övertygad om att vi tillsammans kommer att ta oss igenom dessa utmaningar.
När det kommer till brister i ”stil”, om Alf med det menar ”puts och studs” exempelvis att klä sig rätt, att uppträda formellt och korrekt samt att vara en god representant för verksamheten så är jag benägen att hålla med, att vi tappat mark. Må vara att jag i mångas ögon tillhör den gamla stammen, men jag tycker att det finns ”room for improvement”. Det gäller inte bara Flygvapnet utan hela FM. Här skall du och jag Alf, gå sida vid sida och vara föregångsmän, likt Nordenskiöld, och visa vägen för våra yngre kollegor. Det strävar jag själv personligen efter varje dag (alla andra jämförelser med Nordenskiöld undantagna). Jag ställer höga krav på min omgivning och det gäller hela vägen, från personligt uppträdande till kvalitet i yrkesutövningen. Det kan jag göra, utan att tveka, tack vare den personal jag har förmånen att företräda och arbeta med. Jag gräver där jag står och ställer samma höga på mig själv. Om jag inte uppfattas på det sättet, om jag inte har förtroende bland personalen, då har inte bara jag ett problem, det har hela Flygvapnet.
Jag bryr mig också, precis som Alf gör, i allra högsta grad. Sedan 1986 har jag varit en del av Flygvapnet och med det har en stark känsla av tillhörighet vuxit fram. Det är människorna i organisationen som genom alla år, ända sedan 1926, skapat den anda, stämning och rykte, ”Flygvapnets själ”, som vi fortfarande omfattas av idag. Det är fortsättningsvis bara vi, människorna i dagens Flygvapen, som kan bevara och utveckla vår organisation. Det är människorna i organisationen som får mig att trivas så bra som jag gör, som får mig att uppskatta mitt jobb och som gör mig mycket stolt över att vara en del av Flygvapnet.
Jag har accepterat ett jobb som innebär att leda flygstridskrafterna. Jag vill göra det, jag är beredd att göra det, jag kommer att göra det och som ett led i detta kommer jag att fatta nödvändiga beslut inom ramen för mitt ansvarsområde. Jag förväntar mig att den personal som tillhör flygstridskrafterna, vårt Flygvapen, följer mig. Det känns tryggt att ha åtminstone en medarbetare som är beredd att göra det.
Väl mött!
Micael Bydén/FVI
