17
Jul

Återuppbyggnaden av sjöoperativ helikopterförmåga

Anmäl kommentar Av:
i Helikopter

För ytterligare sommarläsning publicerar vi här ännu en artikel från Tidskrift i Sjöväsendet (nr. 2/2011) som ges ut av Kungl. Örlogsmannasällskapet. Artikelförfattare är chefen för Helikopterflottiljen, Magnus Westerlund, som här ger oss en beskrivning av Försvarsmaktens marina helikopterverksamhet.

Historisk tillbakablick

Marinen var först av försvarsgrenarna att ta till sig helikopterns unika förmågor i den militära verksamheten. Redan 1951 påbörjades prov och försök med inhyrda civila helikoptrar. Konceptet med marin helikopterverksamhet utvecklades snabbt och 1955 startade utbildningen av de första militära piloterna följt av bildandet av 1.hkpdiv i Stockholm 1957. Det unika är dock inte framsyntheten avseende helikopterns förträfflighet utan valet av helikoptersystem till marinflyget. I och med att man beslutade sig för amerikanska Vertol 44, den s.k. flygande bananen, tydliggjordes behovet av en medeltung helikopter utgörande både sensor- och vapenplattform med multirole-förmåga inom såväl den marina som den markoperativa arenan. Marinens höga krav på sina helikoptersystem stadfästes genom att HKP1 raskt följdes av HKP4, en trotjänare som verkat i Försvarsmakten under 48 år och mer än något annat kommit att symbolisera 80-talets ubåtsjakter.

Det blev också den luftburna ubåtsjaktförmågan som i hög grad kom att prägla marinflyget under det kalla kriget, även om uppgifter som havsövervakning, ytmålsspaning och måldataöverföring också tydligt länkade helikoptrarna till fartygsförbanden. Ett annat exempel på marinens nytänkande och framförhållning är att när TOEM1 för rörlig marin helikopterdivision togs fram i början av 90-talet omfattade det även internationella insatser med helikopterförbanden. Det är först idag resten av Försvarsmakten bryter om sina TOEM mot denna typ av verksamhet.

Marinens helikoptersystem har alltså legat rätt redan från början men tyvärr gick utvecklingen avseende storleken på flottans fartyg åt fel håll varför möjligheterna till ombordbaserad helikopter försvann tillsammans med jagarnas avveckling. Vi hamnade istället i ett läge där vi hade en marin bestående av de största helikoptrarna och de minsta ytstridsfartygen och det är först år 2010 vi återigen börjat verka med ombordbaserad helikopter på ett marint fartyg.

Tyvärr har vi för närvarande ett stort återtagandebehov avseende sjöoperativ helikopterförmåga. Huvudorsaken är den stora förseningen av HKP14 samtidigt som HKP4 allt för tidigt ställdes i malpåse i väntan på avveckling. De år av förmågeglapp som hittills gått har haft en negativ påverkan på personalens kompetens och motivation. Till viss del har kompetensen kunnat bibehållas och motivationen höjas genom att nyckelpersonal placerats på Sjöstridsskolan och Sjöstridsflottiljerna i väntan på återuppbyggnaden av den sjöoperativa helikopterförmågan.

Taktiska målsättningar och krav

PTOEM2 för insatsförbandet helikopterbataljon är uppdelad i sju olika typinsatser (TI) där TI 2, TI 3 och TI 6 har kopplingar till den maritima arenan. Här skall understrykas att förbandet fortfarande befinner sig i en utvecklingsfas där vissa förmågor inte beräknas uppnås förrän bort mot 2020.

I TI 2, territoriell integritet, ska helikopterbataljonen kunna avdela helikopterenhet för att stödja sjö- luft- och markstridskrafter vid hävdande av territoriell integritet under 2 månader. Helikopterenheten ska kunna ingå och samverka med andra nationella förband i en sjöstridsstyrka längs den svenska kustlinjen. Vidare ska helikopterenheten kunna understödja andra insatsförband inom samtliga huvuduppgifter. Förbandet skall kunna verka från framskjuten fältgrupperad bas.

I TI 3, nationellt försvar, ska helikopterbataljonen kunna stödja Försvarsmaktens insatsförband att försvara landet inom ramen för en konflikt på eller i närheten av Sveriges territorium. Helikopterbataljonen ska kunna ingå i och samverka med andra nationella förband inom samtliga arenor. Helikopterbataljonen ska dessutom kunna understödja andra insatsförband inom ramen för bataljonens samtliga uppgifter.

I TI 6, internationell sjöstyrkeinsats, ska helikopterbataljonen kunna avdela helikopterenhet för att stödja sjöstridsstyrka vid internationella insatser under 6 månader. Sjöstridsstyrkan ska tillsammans med andra länders marina enheter säkra och kontrollera hamn med omgivande områden samt kunna etablera och vidmakthålla ett större marint kontrollområde. Syftet är att säkra hamn, kommunikationslinjer och styrketillväxt. Helikopter ska tillfälligt kunna baseras ombord på egen eller annan nations fartyg. Helikopterenheten skall kunna samgruppera vid en framskjuten basering tillsammans med sjöstridsstyrkans basenheter eller annat förband.

De bekämpningsuppgifter kopplat till den sjöoperativa verksamheten som helikopterenheterna skall kunna lösa är punktmålsbekämpning, ytmålsbekämpning samt bekämpning av undervattensmål där de två förstnämnda löses med dörrmonterade kulsprutor alternativt prickskyttar och den sistnämnda uppgiften med torped. Vidare kan enheterna ges transportuppgifter i form av person- och materieltransporter samt vinschning och firning. Avseende sjuktransporter skall såväl CASEVAC3 som MEDEVAC4 kunna utföras. Underrättelseinhämtning skall kunna genomföras som sjömålsspaning, spaning mot undervattensmål och ytövervakning. Helikopterenheterna skall dessutom kunna utgöra en kvalificerad ledningsresurs.

Helikoptersystem

Försvarsmaktens Helikopterflottilj befinner sig just nu i ett skede där gamla helikoptersystem avvecklas eller kommer att avvecklas inom några år och nya system nyligen införts eller är under införande. Att genomföra dessa komplicerade processer med relativt stora personella vakanser och samtidigt löpande sätta upp ett antal helikopterenheter för internationella insatser och beredskap för bland annat EU BG kan verka vara ett lyxproblem men är i själva verket mycket ansträngande för förbandet. Nedan följer en beskrivning av de system som ingår i den helikopterbataljon som nu skapas.

Den lätta helikoptern utgörs av HKP15, en italiensk Augusta A109 LUHS, som har anskaffats i 20 exemplar varav 8 stycken är utrustade för sjöoperativ verksamhet. Samtliga maskiner är levererade till Försvarsmakten. Den har en besättning på två piloter och en uppdragsspecialist och är utrustad med elektrooptiskt spaningssystem (EOS), navigations- och väderradar, automatiskt identifieringssystem (AIS), utrustning för fast rope och rappellering, vinsch, lastkrok för hängande last, enklare bårinstallation, revolvermagasin med sonarbojar samt informationslänk för sonar- och radarinformation. Även information från EOS kan sändas i realtid. Beväpningen utgörs av dörrmonterade kulsprutor.

HKP15 är anskaffad till Försvarsmakten för sjöoperativ verksamhet och som skolhelikopter. Den har dessutom fått ytterligare en operativ roll som lätt helikopter i stödet till specialförbanden. Bristen på medeltunga helikopterresurser har dock tvingat fram beslutet att nyttja HKP15 i NBG 11 under första halvåret 2011.

Hkp 14. Foto: Nina Karlsson, Försvarsmakten

Den medeltunga maskinen, HKP14, NH90, är ett sameuropeiskt projekt i syfte att skapa en enhetshelikopter för Nato. Sverige har beställt 18 maskiner varav 5 stycken kommer att vara sjöoperativa. Leverans av systemet påbörjas under det första halvåret i år. Inledningsvis i form av de fyra s.k. basic-maskinerna som levererades till FMV med början från 2008 och som sedan dess funnits i en hangar på Malmen. Det är helikoptrar utan operativ förmåga endast avsedda för inskolning av piloter och tekniker. Dessa kommer successivt att modifieras och inledningsvis ersättas med den markoperativa versionen och slutligen, 2014, den sjöoperativa. Helikoptern kommer i sin marina roll att ha en besättning på två piloter, en färdmekaniker samt en taktisk koordinator och en uppdragsspecialist sjö, eller spanare och sonaroperatör som vi sade inom det gamla marinflyget.

HKP14 kommer att vara utrustad med spaningsradar, aktiv och passiv sonar, sonarbojar, ledningssystem TMS, AIS, vinsch, trupptransportsäten, lastkrok för hängande last, bårinstallationer samt utrustning för fast rope och rappellering. Beväpningen blir torped, vilken ännu ej beställts, samt dörrmonterade kulsprutor. Allt pekar mot att helikopterbataljonen, med början från årsskiftet 2011/2012, även kommer att förses med 15 stycken HKP16, UH-60M Black Hawk. Dessa är renodlat markoperativa helikoptrar.

Sammantaget innebär det att Helikopterflottiljen inom några år kommer att förfoga över totalt 33 medeltunga och 20 lätta helikoptrar, samtliga mycket avancerade. (HKP10 kommer att avvecklas efter genomförd insats i Afghanistan.)

Läget idag

När Helikopterflottiljen sommaren 2009 tillfrågades om möjligheten att våren/sommaren 2010 delta med HKP15 i ME02/ATALANTA befann vi oss i ett läge där vi hade upprättandet av två resurskrävande insatsenheter för dörren. Vi skulle från den 1 april 2011 och med en uthållighet på två år med 2 stycken HKP10 vara på plats i Afghanistan inom ramen för ISAF samt första halvåret 2011 sätta upp en helikopterenhet bestående av 6 stycken HKP15 i R10-beredskap för NBG. Den sistnämnda uppgiften innebar att våra planer på uppbyggnaden av sjöoperativ förmåga med HKP15 sedan en tid tillbaka förskjutits bort mot 2012-2013. HKP15 hade dessutom precis levererats till 3.hkpskv i Ronneby, som är flottiljens sjöoperativa skvadron, varför förmågan ännu saknades där.

Vi måste komma ihåg att vi inte ens under den gamla marinflygtiden hade helikoptrar ombordbaserade på våra fartyg, varför delar av den här insatsverksamheten var helt ny för oss alla. Vi hade emellertid en HKP15-enhet på Malmen med uppgift att stödja specialförbanden. Insatsförmågan var mycket hög och enheten var delvis bemannad med gamla marinflygare, men man hade ännu inte kommit igång att flyga marint. Valet att sätta upp Helicopter Unit (HU) ME02 föll därför på denna enhet. Jag behöver inte i detta forum redogöra för alla de forcerade förberedelser som behövde göras för att få HMS Carlskrona redo att ta emot helikoptrar och vår helikopterenhet redo att landa på fartyg. Det är kända fakta för de flesta av er. Helt klart är dock att denna utmaning utgjorde ett tydligt accelerationsspår i utvecklingen av helikopterbataljonens marina förmåga. Insatsen i Adenviken och Indiska oceanen innebar också en nyordning för den svenska sjöoperativa verksamheten och visade vilka taktiska möjligheter som skapas genom att placera en helikopter ombord på ett örlogsfartyg.

ME02 var en framgång och just nu håller vi på att överföra erfarenheter, kompetenser och förmågor från HU ME02 till 3.hkpskv som i framtiden skall kunna sätta upp den här typen av insatsenheter.

Tyvärr är tillgången på HKP15 fortfarande begränsad på grund av beredskap för NBG samt långvariga tekniska problem på helikoptersystemet. Det har medfört att vi tvingats hyra in civila helikoptrar för att vidmakthålla och utveckla kompetensen hos flottiljens piloter. Även om det är viktigt att återgå till att bedriva skolning med HKP15 är min avsikt som förbandschef också att snarast möjligt efter avslutad beredskap för NBG kunna påbörja uppbyggnaden av sjöoperativ helikopterförmåga på 3.hkpskv i Ronneby. Här är behovet av samverkan med fartygsförbanden tydlig och vi behöver också, parallellt med fartygslandningar, gemensamt arbeta med taktikutveckling inom området internationell sjöstyrkeinsats och territoriell integritet. Vi har också börjat plocka hem på personal som vi haft placerade på de marina förbanden för att de istället på 3.hkpskv ska ansvara för denna utveckling.

Kompetensförsörjning

En gemensam taktisk och stridsteknisk utveckling kräver alltså ett nära och tydligt samarbete mellan Helikopterflottiljen, Luftstridsskolan och de marina förbanden. Då de taktiska koordinatorerna (f.d. spanarna) och uppdragsspecialisterna (f.d. sonaroperatörerna) ombord i den sjöoperativa helikoptern har en mycket tydlig marin uppgift som kräver ingående sjötaktiska kunskaper är det lämpligt att dessa utbildas inom Marinen. Dessa idéer har redan börjat konkretiserats genom Sjöstridsskolans och Luftstridsskolans försorg. Då det är tre år kvar tills den sjöoperativa HKP14 levereras är det nu hög tid att komma igång med utbildningen av dessa kategorier vid Sjöstridsskolan samt genomföra växeltjänstgöring vid sjöstridsförbanden. Kopplat till detta bör även den sjöstridssimulator som anskaffas till HKP14 placeras på Sjöstridsskolan för att kunna integreras i utbildning och taktikutveckling, alternativt kunna kopplas upp mot skolans övriga simulatorer om den av andra skäl måste placeras på annan plats.

Det är också mycket viktigt att hitta former för att återgå till den nära nog dagliga kontakt vi tidigare hade mellan helikopter- och fartygsförbanden. Till skillnad från stridsflyget som under korta moment samverkar med Marinen i tid och/eller rum är den sjöoperativa helikoptern mer eller mindre en integrerad del av sjöstridskrafterna vilket ställer helt andra krav på basering, uthållighet och marin kompetens hos personalen.

Planerad väg framåt

Som här tidigare sagts är HKP15 initialt kompetensbäraren inom den maritima arenan. Det är den plattform som under de närmaste åren är tillgänglig såväl för utbildning av helikopterbesättningar som för samövning med fartygsförbanden. Givetvis begränsas uppgifterna till den förmåga HKP15 har, men samtidigt är det just den förmågan inom ramen för internationella sjöstyrkeinsatser som för närvarande är efterfrågad av statsmakterna. Utbildningen av helikopterbesättningarna benämns GFSU/sjö och kommer i huvudsak att bedrivas vid 3.hkpskv där Sjöstridsskolan stödjer med utbildning i sjöoperativa reglementen och procedurträning i simulator.

Vinchningsövning med Hkp15. Foto: Hans Björkman, Försvarsmakten

Den första milstolpen i den sjöoperativa helikopterutvecklingen är att avsluta kompetensöverföringen från HU ME02 och att i början av 2012 med minst två besättningar uppnå förmågan att kunna genomföra en insats motsvarande ME02. Övriga milstolpar för HKP15 är att under 2012 ha begränsad förmåga i sjömålsspaning för att uppnå full förmåga under 2015. Spaning mot undervattensmål utvecklas under 2013 för att tre år senare ha uppnått full förmåga. Från nu och under hela perioden fortsätter utvecklingen av förmågan att samverka med sjöstridsförbanden samt förmågan att genomföra fartygslandningar och den begränsade ombordbasering som idag kan genomföras på HMS Carlskrona.

För HKP14 påbörjas utvecklingen av den sjöoperativa förmågan under 2014 då den marina versionen av maskinen levereras. Som tidigare redovisats är det därför angeläget att kompetensförsörjningen via Sjöstridsskolan kommer igång snarast möjligt för att vi omedelbart efter leverans ska kunna bemanna helikoptrarna med välutbildade ubåtsjägare. Initialt kommer även de få kvarvarande kämparna från HKP4 och omskolade navigatörer från HKP10 att ingå i besättningarna, men framtidens taktiska koordinatorer och uppdragsspecialister/sjö skall alltså vara renodlat marina produkter.

Milstolparna i förmågeutvecklingen fördelas så att sjömålsspaning påbörjas 2014 där full förmåga skall vara uppnådd fyra år senare. Utvecklingen av spaning mot undervattensmål påbörjas också 2014 med målet att ha uppnått full förmåga 2019-20. På grund av att beslut om anskaffande av torped till HKP14 ännu inte tagits är milstolpen för bekämpning av undervattensmål fortfarande oklar. Troligen uppnår vi begränsad förmåga runt 2018. Det finns dessutom ytterligare osäkerheter i utvecklingen beroende på avsaknad av beslut om kommunikationslänk i Marinen.

Hur kommer vi ännu längre?

Trots att erfarenheterna från ME02 tydligt pekar på behovet, finns det idag ingen plattform för fullständig ombordbasering av helikopter. En vidareutveckling av HMS Carlskrona med hangar bör därför övervägas i väntan på stödfartyg L10. Det ger en större flexibilitet och uthållighet i nyttjandet av helikoptern ombord och möjliggör på ett bättre sätt en förnyad internationell sjöinsats från 2012 med antingen bara HMS Carlskrona som ett patrullfartyg eller i kombination med korvetter där Carlskrona utgör ett stödfartyg. Det är därför av största vikt att fartygsförbanden samtidigt har driftsatt mottagarstationer för den bojlänk som finns ombord på HKP15. Primärt bör mottagande av information från EOS och radar prioriteras. Det är också angeläget att Marinen snarast möjligt iordningställer såväl Carlskrona som korvetterna som flygplatser så att utbildning för både fartygs- och helikopterbesättningar kan igångsättas. Vi måste dessutom fortsätta att ytterligare utveckla konceptet fartygsbaserad helikopter för att kunna ha s.k. organisk helikopter ombord. Nuvarande TOEM bygger på den svenska traditionen att det rörliga helikopterförbandet baserar på land och verkar till sjöss. Vi skall givetvis även i fortsättningen kunna göra det, inte minst vid nationell markoperativ verksamhet och vid stöd till amfibieförband, men en utvecklad sjöoperativ helikopterförmåga måste omfatta organisk helikopter, såväl vid nationella som internationella insatser.

L10 är en typiskt svensk lösning där ett och samma fartyg skall utgöra stöd till både sjöstridskrafterna och amfibieförbanden och dessutom vara någon form av flytande helikopterbas, ledningsplattform och sjukhus. Tanken är god, men jag är övertygad om att vi måste börja anskaffa fartyg som är mer specificerade för de olika operativa uppgifter som Marinen kommer att ha i framtiden. Det är olyckligt att vi inte nådde ända fram med Visbykorvetterna. Nästa generations ytstridsfartyg måste medge ombordbasering av åtminstone lätt helikopter samt vara dimensionerad för att med uthållighet verka vid internationella sjöstyrkeinsatser. Om det sedan blir en fregatt eller ett större patrullfartyg överlåter jag med varm hand till Marinen att utreda. Det är dock nödvändigt att HKP15 optimeras för rollen som organisk helikopter. Såväl helikopter som fartyg måste utrustas med landningshjälpmedel HARPOON för att på ett säkrare sätt kunna sätta ner maskinen i hård sjö. Helikoptern måste även förses med en ordentlig spaningsradar för att till fullo kunna leverera den lägesbild och de måldata som efterfrågas. Vidare bör maskinen ha infällbara rotorblad för att förenkla hangareringen ombord.

Helikoptern är en unik resurs som även lämpar sig väl för markoperativa insatser från en sjögående plattform. Här är det HKP14 med sin multirole-förmåga som har en tydlig nisch. Det är uppenbart att det inte är tillräckligt för en kustnation som Sverige att endast 5 av 33 medeltunga helikoptrar kan flyga över hav. Det är därför nödvändigt att samtliga 18 HKP14-maskiner modifieras till marinversion vilket möjliggör att helikoptrarna både kan lösa sjöoperativa uppgifter kopplat till den marina delen av insatsen för att sedan övergå till trupp- och materieltransporter samt transport av skadade mellan fartyg och land. Även i det här fallet måste det analyseras om L10 är den lämpligaste plattformen eller om man bör anskaffa ett mer renodlat amfibiefartyg.

Det bör samtidigt analyseras om ytterligare ubåtsjaktutrustningar och ledningssystem till HKP14 därmed också skall anskaffas. Vi får inte heller vara främmande för att, om resurserna medger, i framtiden se över möjligheten att återuppta sjöräddningsberedskapen med våra helikoptrar. Det skulle starkt bidra till folkförankringen för försvarsmaktens verksamhet.

Slutord

Helikoptern har sedan den infördes i det svenska försvaret spelat en viktig roll i den maritima arenan. Det faktum att Helikopterflottiljen numera sorterar under Flygvapnet får inte begränsa eller hindra en sjöoperativ utveckling av helikopterförmågorna. Ej heller det faktum att det för tillfället är stor efterfrågan från statsmakterna på markoperativa helikopterresurser till insatsen i Afghanistan och till EU BG.

Vår gemensamma insats inom ramen för ME02 är ett tydligt exempel på att det måste finnas en hög marin kompetens inom Helikopterflottiljen som på kort varsel skall kunna leverera insatsförmåga till sjöstridskrafterna, både nationellt och internationellt. Helikopterbataljonen stödjer andra förband i deras lösande av uppgift och vi skall ses som effekthöjare i insatsverksamheten. Marinen måste därför vara tydliga kravställare genom att ha med sjöoperativ helikopterförmåga i sin långsiktiga utvecklingsplan samt i omedelbar närtid ställa krav på att ombordbaserade helikoptrar alltid skall kunna ingå i en internationell sjöstyrkeinsats.

Med tydliga krav och vår vilja att utveckla den sjöoperativa helikopterförmågan är jag säker på att vi tillsammans kommer att skapa moderna, effektiva, efterfrågade och respekterade sjöstridskrafter, för såväl nationella som internationella insatser.

Magnus Westerlund, C Helikopterflottiljen

1 TOEM=Taktisk, Organisatorisk, Ekonomisk Målsättning. Används för kravställning på krigsförband. Kallas numer Krigsförbandsspecifikation

2 TOEM finns i tre utgåvor, U=Utkast, P=Preliminär och S=Slutlig.

3. CASEVAC, Casualty Evacuation, transport av skadade där enbart stabiliserande åtgärder och enklare övervakning sker.

4. MEDEVAC, Medical Evacuation, transport av skadade där fler åtgärder utförs och där mer avancerad övervakning kan ske.


19 Svar till Återuppbyggnaden av sjöoperativ helikopterförmåga

  1. Henrik 17 juli, 2011 kl. 13:08 Anmäl kommentar

    Riktigt bra skrivet! Detta lyfter Flygvapenbloggen ännu mer.

    Dock, hur lång tid dröjer det tills FM inser att det är bättre ifall Marinen får ha sina egna helikoptrar?

    Svara
    • FVI 17 juli, 2011 kl. 15:05 Anmäl kommentar

      Henrik

      Om alla ska ha sina egna hkp kommer vi att behöva mkt mer personal på många ställen. Det är helt enkelt för få hkp för att dela upp i mindre delar.

      Anders Silwer

      Svara
  2. Henrik 17 juli, 2011 kl. 17:40 Anmäl kommentar

    Herr Silwer,

    Dock är ju en stor svaghet, precis som Magnus Westerlund tar upp, att vi har en övertro på att en plattform ska klara precis allt. Magnus exempel på detta var L10, att den likt en Schweizisk armékniv ska klara allt, vilket det naturligtvis inte kommer att kunna göra. Därför behövs det fler helikoptrar så att vapengrenarna återigen kan ha sina egna helikoptrar att bruka. Större översyn och utbildning kan ju naturligtvis fortsätta ske centralt. Jag förstår därför inte varför det skulle behövas så mycket mer personal än nu för detta?

    ”Jack of all trades, master of none.”

    Svara
    • FVI 18 juli, 2011 kl. 17:07 Anmäl kommentar

      Henrik

      Valet för de flesta försvarsmakter idag är multiroll på plattformar eller specialisering till nischer i respektive försvarsmakt. Vi har valt multiroll.

      I grunden tror jag inte att plattformens förmåga begränsar utan människan. D v s vi kanske måste göra på HKP som på stridsflyg: det finns en grundkompetens som alla ska ha och sedan får vi rotera besättningarna genom olika utbildningspaket, vilket ger olika kompetens över tiden.

      Anders Silwer

      Svara
  3. Malte Sjöberg 18 juli, 2011 kl. 00:00 Anmäl kommentar

    Noterar att chefen för helikopterflottiljen i sin intressanta artikel anger att Hkp16 endast avses för markoperativt bruk samt att, enligt gällande materielförsörjningsplan, endast fem av planerade 33 medeltunga helikoptrar kommer att kunna opereras över hav.

    Hur kan det vara möjligt?

    Förutom att kostnaderna – ca 5 mdr kr – för Hkp16 till stor del finansieras genom senareläggning, reducering och ambitionsminskning av materielprojekt med sjöoperativ inriktning så har ett bärande argument i Militärhelikopterutredningens förslag att anskaffa nytt medeltungt helikoptersystem hela tiden varit att det ska kunna lämna stöd till såväl mark- som sjöoperativa förband:
    ”Militärhelikopterutredningen har analyserat betydelsen av 2009 års försvarspolitiska inriktningsbeslut för Försvarsmaktens fortsatta utveckling och krav på myndighetens framtida operativa förmåga. Utredningen har vidare analyserat vad som anges i regeringens styrdokument om kraven på myndighetens operativa förmåga och krav på medeltung helikopterkapacitet. Utredningen [har] också analyserat aktuella och långsiktiga behov av sådan kapacitet. Av analyserna framkommer att det föreligger tydligt behov av en ökad medeltung helikopterkapacitet i myndighetens helikopterverksamhet om statsmaktens krav på Försvarsmakten[s] förmåga att stödja armé- och marinstridskrafterna samt internationella insatser med medeltung helikopterkapacitet ska mötas. […] Försvarsmaktens behov av ökad medeltung helikopterkapacitet långsiktigt avser förmåga att understödja arméförband och marina förband med helikopterenheter. […] Militärhelikopterutredningen kan konstatera att det för närvarande föreligger betydande brister i helikopterbataljonens mark- och sjöoperativa förmåga. Bristerna gäller särskilt förmågan att stödja armé- och marinstridskrafterna med medeltung helikopterkapacitet samt att kontinuerligt över tiden kunna stödja insatsförbanden i internationella insatser. [...] Det föreligger därför ett behov av att förstärka helikopterverksamheten med ytterligare medeltunga helikoptrar.”

    Hur möts då statsmaktens krav på Försvarsmaktens förmåga att, på såväl kort som lång sikt, stödja marinstridskrafter med medeltung helikopterkapacitet?

    Svara
    • SIQ 18 juli, 2011 kl. 11:35 Anmäl kommentar

      Men Malte, är inte 13(8+5) stycken sjöoperativa helikoptrar en tillräcklig mängd för att stödja det som idag finns kvar av den svenska flottan?

      Svara
    • Inge B Grip 18 juli, 2011 kl. 12:53 Anmäl kommentar

      @ Malte Sjöberg

      I Miltärhelikopterutredningens båda betänkanden, delbetänkandet SOU 2009:67 och slutbetänkandet 2010:50, förekommer en icke obetydlig mängd uppgifter, överväganden och slutsatser av av dubiös karaktär.

      En bidragande orsak till denna besvärande omständighet står möjligen att finna i att regeringens utredare och dennes sekreterare själva inte besitter relevant kompetens inom det aktuella sakområdet.

      Följaktligen har de heller inte haft förmåga att i tillräcklig omfattning kritiskt granska och värdera de underlag som erhållits från de experter försvaret ställt till utredarens förfogande.

      Svara
      • FVI 18 juli, 2011 kl. 16:33 Anmäl kommentar

        Inge

        Jag tror nog att hkputredningen hade tillgång till all kompetens den behövde.

        Anders Silwer

        Svara
    • FVI 18 juli, 2011 kl. 16:53 Anmäl kommentar

      Malte

      Det stämmer inte att det i huvudsak var sjöoperativa investeringar som flyttades för att kunna köpa HKP 16. Avvägningar görs alltid i ett FM-perspektiv och det var inte som du skriver. Avvägningen blev faktiskt en helt annan och med många omflyttningar av investeringar. Hur Avvägningen blev kan vi inte gå in på eftersom mtrlplanen är sekretessbelagd i flera perspektiv.

      När det gäller utnyttjande av HKP 16 så gäller att den viktigaste prioritering just nu är Afghanistan 2013. Hur vi bredda upp sedan vår vi se. Själv har jag mycket svårt att se att vi inte skulle använda 15 medeltunga HKP 16 även i marin miljö om vi trycker det behövs. De kan ju faktiskt flytta nästan ett amfibiekompani i ett lyft. Bra tycker jag.

      Anders Silwer

      Svara
  4. skepparn 18 juli, 2011 kl. 00:13 Anmäl kommentar

    Mycket intressant läsning. Håller med Henrik, lyfter bloggen ytterligare. Dock har jag svårt att smälta budskapet. 8 hkp15 och på sikt 18 hkp14 inriktade på sjöop vht. Vilka ys-fartyg ska de stötta? Hur många har vi som vi kan få ut på havet, 10? 15? Och vilka sjömål ska bekämpas med yttäckande eld från ksp58 eller punktmålsbekämpas med psg90/ak4? Jag är mycket glad att man nu har resurser och möjlighet att återta och utveckla den sjöoperativa förmågan, men hoppas det sker på ett balanserat sätt. Hkp kommer alltid vara en bristvara som många behöver.

    Svara
    • FVI 18 juli, 2011 kl. 16:43 Anmäl kommentar

      Skepparn

      Delar din uppfattning om behov av hkp. Ju mer vi använder dem dess mer kommer vi att förstå vikten av dem.

      Anders Silwer

      Svara
  5. Sumatra 18 juli, 2011 kl. 02:44 Anmäl kommentar

    Ett utmärkt inlägg som ger nytt hopp om en framtid…

    Jag har några funderingar. Jag hoppas att det gamla systemet med att ha hkp-personal växeltjänstgörande ombord i våra ytstridsfartyg (läs ya) fortsätter och att det faktum att det börjas plockas hem på personal som varit placerade på de marina förbanden bara är en tillfällig utbildningsåtgärd.

    Att dagliga kontakt eftersträvas mellan helikopter- och fartygsförbanden är bra, men problemet är att halva marinen finns på visst avstånd från Kallinge. Det är inte ofta militära hkp går att skåda där ”norra marinen” verkar. Hur är det tänkt här?

    Bilden ”Vinchningsövning med Hkp15″ antyder att hkpflj har ytbärgarkompetens. Är det så, i någon operativ mening? I texten antyds att möjligheten att återuppta sjöräddningsberedskapen är en framtida möjlighet, vilket nog vore bra ur många synvinklar.

    Även ur andra perspektiv än hkp-perspektivet måste det analyseras om L10 är den lämpligaste plattformen eller om man bör anskaffa ett mer renodlat amfibiefartyg. Det flaxar upp ”synpunkter” från politiskt håll som verkar vara av dagssländenatur, t.ex. att marinen och FV skall verka i närområdet medan armén sköter det mer avlägsna. Med denna inriktning behöver vi varken lufttankningsförmåga eller stridsstödfartyg med organisk hkp och sjukvårdskapacitet. Det tråkiga är att beslutet om närområdet kan ändras på en förmiddag, medan att vi får leva i 30-40 år med de fartyg vi bygger och med de ”konster” som dessa kan göra. Här är det lätt att bygga fast sig i en för trång lösning beroende på politikernas tillfälliga infall.

    Svara
    • FVI 18 juli, 2011 kl. 16:41 Anmäl kommentar

      Sumatra

      Här skulle jag vilja ha stöd med lite marin kompetens för svar.

      Grunden i vårt nya försvar är dock flexibla förband som kan användas över hela bredden av uppgifter. Mekförb i Afghanistan och stridsflygförband över Libyen är exempel på förband som kan mycket mer än det de gör i insatsen.

      Anders Silwer

      Svara
  6. Johannes 18 juli, 2011 kl. 14:41 Anmäl kommentar

    Mycket läsvärt inlägg, det tackar jag och bockar för.

    Kan det inte bli oerhört dyrt att modifiera samtliga 13 Hkp 14E till Hkp 14F-standard? Detta då också för en helikopter som redan är väldigt försenad.

    Kommer Hkp 16 kunna röra sig över vatten alls? Vad blir dess begränsningar? De kommer ju utrustas med vinsch, kommer de då att kunna användas vid katastrof-situationer likt Estonia?

    Sedan ska jag egentligen inte ta diskussionen om Marinen på flygvapenbloggens hemsida, men verkar inte fregatter lite väl långt borta i drömhorisonten? Man har ju dessutom deklarerat från Marinens sida att det är ett kustnära försvar som kommer att prioriteras, och med tanke på vårt närområde verkar fregatter lite väl stora. Är det inte mer lämpat för Marinen att satsa på mindre båtar utan landningsdäck? Är det inte då bättre att satsa på UAV likt Skeldar för spaning till sjöss?

    Svara
    • FVI 18 juli, 2011 kl. 16:27 Anmäl kommentar

      Johannes

      Tror jag delvis svarar på ändras tidigare frågor också.

      När det gäller HKP 16 så finns det en mycket tydlig prioritering. MEDEVAC i Afghanistan 20130401. Det innebär att HKP 16 köps som den är från ”hyllan”. Inga ändringar för att hinna i tid. Då kommer den inte att ha mer utrustning än just det. Efterhand kan FM besluta att köpa tilläggsutrustning till en mängd uppgifter. Det får vi se då. Så HKP 16 kommer initialt att vara i huvudsak markoperativ. Flottörer kommer ofta upp i debatten. Vi har inte köpt några men den opererar vi USA i marin miljö utan.

      När det gäller beslutsläge avseende mod av HKP 14 till fler än 5 sjöoperativa så kommer jag inte ihåg detta. (Är på sem).

      Anders Silwer

      Svara
    • Sumatra 18 juli, 2011 kl. 21:00 Anmäl kommentar

      Johannes,

      Det är alldeles utmärkt att diskutera marinen på flygvapenbloggen, särskilt när inlägget handlar om sjöoperativ hkp. Själv uppfattar jag det sam att det är politikerna som pekar på närområdet för marinen. Kanske klokt ändå med tanke på det antal tillgängliga skrov som finns, Att det sedan är oklokt att ha detta antal skrov är en annan sak.

      Fregatter och fregatter… man kan kalla det vad man vill, kanske korvetter+, om man vill. Poängen är att storlek ger möjligheter. t.ex att härbärgera tung hkp, bli oceangående, få räckvidd och uthållighet p.g.a. fler och större bunkertankar. Inget av detta behöver medföra större besättning eller fler eller mer vapen än en Visbykorvett, undantaget ett modernt lvrb-system och kanske ytterligare en pjäs. Att Kockums bygger plastbåtar, får inte ligga hindrande i vägen för en bra utveckling av vår marina förmåga.

      Ur hkp-synpunkt är det nog nödvändigt med större skrov i framtiden.

      Svara
  7. Chefen Hkpflj 20 juli, 2011 kl. 10:14 Anmäl kommentar

    Jag vill göra en korrigering av min artikel.
    Samtliga 18 HKP14 kommer att förses med SAR-utrustning vilket innebär att de kan genomföra räddningsuppdrag med vinch över hav.
    I artikeln avsåg jag att peka på att enbart 5 st HKP14 är utrustade för taktiskt uppträdande över hav.
    Därmed menar jag inte att samtliga 18 maskiner nödvändigtvis behöver vara ubåtsjaktutrustade, även om vi måste ha fler än 5 st ubåtsjaktmaskiner. All sjöoperativ verksamhet är inte ubåtsjakt och för att kunna leva upp till de multirollkrav som ställs på helikopterbataljonen bör samtliga 18 HKP14 på något sätt kunna användas i en taktisk operativ roll över hav, såväl nationellt som intenationellt.

    Magnus Westerlund

    Svara
  8. skepparn 20 juli, 2011 kl. 23:28 Anmäl kommentar

    Tackar för förtydligandet. Det var just den balans jag ”önskade”. SAR-förmåga är ju användbar även på torra land.

    Svara
  9. Anonym 17 augusti, 2011 kl. 13:34 Anmäl kommentar

    @ Magnus Westerlund.

    När jag läst din artikel så känner jag mig glad. För oberoende hur besluten blir avseende sjöoperativa hkp, så har du uppenbarligen en god insikt i ämnet. Dels om hur det varit och dels en tydlig vilja för framtida utveckling.

    Svara

Kommentera

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>