Mantra

Anmäl kommentar 13 Maj 17:15.
Skrivet av
i Yrke/Tjänst

Jag börjar med att be om ursäkt för att jag inte uppdaterar blogg särskilt frekvent. Det finns förklaringar men inga ursäkter, har helt enkelt haft annat för mig.

Förra veckan fick I19 besök av C PROD ARMÉ, dvs chefen för högkvarterets produktionssektion med ansvarsområde armén. Han är således ansvarig för produktionen av samtliga arméförband, allt från personal till materiel osv. Tvärtemot vad som vanligtvis viskas i Försvarsmakten, att ”generalerna på HKV inte lyssnar på vanligt folk”, så ville han gärna träffa soldater och således blev det ett möte och diskussion mellan honom och och ca 10 soldater från olika kompanier inklusive undertecknad.

Själva diskussionen var väl utformad där vi fick säga precis var vi tyckte och fick svar på varför situationen ser ut som den gör. Det kändes som generalen (kommer inte ihåg och kan inte hitta hans namn tyvärr) tog till sig det vi sa. Det här är inte det första besöket jag deltagit i som soldat och det är ett särskilt mantra som har utvecklats i kontakt med beslutsfattare. Lön, utrustning, övning … lön, utrustning, övning … lön, utrustning, övning …

Vad gäller lönen så räknade man med i begynnelsen av yrkesförsvaret att varje soldat skulle jobba 6-8 år samt under den tiden gör 2-3 internationella insatser. Det skulle rendera i en genomsnittslön på ~24.000 kr i månaden över den hela tidsperioden. Jag antar det ansågs skäligt för okvalificerad arbetskraft. Problemet är att verkligheten inte riktigt ser ut så.

Grundlönen för en soldat är 16.325 kr i månaden före skatt, därtill kommer tillägg för övningsdygn, jour osv. Efter skatt hamnar lönen vanligtvis på mellan 12.500-17.000 kr i månaden. Den lönen går att leva på om man inte har familj, bil eller några stora drömmar om att spara undan lite pengar. Särskilt eftersom alla förmåner för boende och mat försvann med värnplikten (t.ex måste vi nu förmånsbeskatta den frystorkade maten vi äter i fält).

Att dessutom tro att alla soldater kommer göra utlandstjänst är naivt. Det är väldigt specifika truppslag som gör utlandstjänst på bred front (fram tills 2011 var det 60 år sedan flyget var utomlands och artilleriet har aldrig varit det med sina pjäser till exempel) och majoriteten av alla soldater kommer få leva på 16.325 kr i månaden under hela anställningsperioden (givetvis ökar lönen i takt med inflationen och i viss mån efter personligt arbetsresultat men det är fortfarande lågt).

Lönen måste bli högre för att att soldater ska stanna i 6-8 år. Många av mina kollegor är utbildade svetsare, snickare, elektriker osv. Det kan tjäna betydligt mycket mer pengar civilt. C PROD ARME:s svar på detta var att Försvarsmakten aldrig kan konkurrera med löner och det har han helt rätt i, men lönen måste uppgå till en nivå där det är möjligt att skaffa familj, bil och sparande för annars blir alternativkostnaden för att jobba i Försvarsmakten för hög. Det går inte att ha samma arbete under en längre tid om man känner att man går back varje månad…

Civilisationens kris

Anmäl kommentar 25 Mar 14:49.
Skrivet av
i Artilleriregementet A 9, Säkerhetspolitik

I onsdags sändes en mycket intressant dokumentär på SVT vid namn ”Civilisationens kris”. I huvudsak är det en säkerhetsanalytiker (Dr Nafeez Mosaddeq Ahmed) i Storbritannien som anser att vi drastiskt måste ändra vår syn att se på global säkerhet. Istället för att titta på isolerade problem så måste vi se hur alla de kriser den mänskliga civilisationen står inför hör ihop och i grunden ändra vår livsstil och kultur.

Dokumentären som är en timme lång går systematiskt genom de utmaningar mänskligheten står inför, dvs klimatförändringar, peak-oil, peak-food, finanskriser, internationell terrorism. och väpnade konflikter. Tyvärr så har filmen ett starkt anglosaxiskt fokus vilket gör att en del av slutsatserna känns lite främmande. Grundproblemet enligt Dr Nafeez Mosaddeq Ahmed är det nyliberala tankesätt som fått stort inflytande, främst i USA. Med en övertro till marknadskrafter får långsiktiga mål stå till sidan för kortsiktiga investeringar och då kommer inte vår nuvarande civilisation klara den omställning som krävs. Vi har ett val: antingen gör vi omställningen successivt under kontrollerade former eller så ställs vi inför fullbordat faktum och en period av kriser och konflikter kommer avlösa varandra.

Sambanden mellan de olika kriserna ser grovt sett ut som följande:

Världen är helt beroende på olja vilket resulterar i kraftiga klimatförändringar och vi måste minska vår konsumtion för att att minska beroendet. Samtidigt är olja helt nödvändigt för dagens storskaliga jordbruk (maskiner och konstgödsel). När peak-oil sker (eller som somliga hävdar, har skett) i kombination med klimatförändringarnas skadliga effekter så kommer vi nå peak-food, det vill säga att vi inte kommer producera mer mat samtidigt som jordens befolkning väntas öka till 9 miljarder människor. Kraftigt ökade mat- och oljepriser kommer sänka den finansiella världen som i stort är baserad på lånade låtsaspengar (som uppgår i belopp långt över den reella ekonomins omsättning) pga den nyliberala ordningen. Samtidigt har de internationella konflikterna i allt högre grad kommit att utkämpas genom en tredje part, dvs olika nationer (läs Iran, Pakistan men även USA) sponsrar diverse rebellrörelser och terroristorganisationer att agera efter nationens nuvarande intressen. Något som bevisligen kan slå tillbaka mot dem själva (USA sponsrar Mujahedin under 1980-talet som sedan ger Al-Qaida en fristad för att planera attackerna mot World Trade Center).

När så sedan skiten träffar fläkten och dessa kriser är ett fullbordat faktum kan bara gissa sig till hur framtidens konflikter kommer se ut och vilka under vilka förevändningar de kommer ske.

Dr Nafeez Mosaddeq Ahmed har onekligen en intressant approach på säkerhetspolitik och de kommande 30-50 åren. En del av hans slutsatser känns ganska långsökta och en del av lösningarna bisarra men han har rätt i en sak i min mening: Vi står inför 2-3 stora framtida/nuvarande kriser, inte en rad olika enskilda incidenter som vi kan lösa var för sig.

Det här visar också behovet av en stark försvarsmakt och ett civilt samhälle med stark krisberedskap. Jag har skrivit det förr och gör det igen, man bygger inte upp ett försvar eller en hög beredskap på ett par år som den allmänna opinionen och våra riksdagspolitiker verkar tro. Om vi ska vara beredda för en betydligt mer kaotisk världen om 20-30 år så måste vi börja jobba mot den målbilden snart, för att inte säga nu.

 

På ett mer lokalt plan (läs Boden) så känns det mest som en berg-och-dalbana, något jag kommer återkomma till i ett senare inlägg. Kan dock konstatera att utbildningen gått över i en något mer intressant fas. Sedan jag började jobba i september förra året har vi i princip enbart övat som enskild soldat. Det har varit vapenskolor, CAS-utbildning, EOI-utbildning, eldledningsutbildning, enskild- och stridspars strid, mörkerutbildning osv osv. Det är visserligen bra, en soldat utan drill är som ett tåg utan räls som uttrycket heter. Nackdelen är väl att det inte alltid är särskilt kul. Det är för att jobba i grupp och jobba som förband som jag har det här jobbet. Det är då du får nyttja det du lärt dig samt utvecklas som person under hård press och i samarbete med andra människor.

Nu är vi inne i en fas med mycket tid i skogen, fokus ligger på gruppstrid i både stadsmiljö samt ute i terrängen. En riktigt höjdpunkt var att utrusta ett par Toyota Landcruiser med sambandsmedel samt EOI (eldlednings- och observationsinstrument) och åka runt och leda CAS/indirekt eld torrt i spelade moment. Får hoppas att det blir mer sådant.

Kyla

Anmäl kommentar 28 Feb 10:10.
Skrivet av
i Artilleriregementet A 9

Så har vintern kommit och nästan gått. Är nere i Uppsala för en veckas ledighet och passar på att njuta av sol och 8 plusgrader i skuggan, den knappa metern snö som ligger kvar i Boden känns ganska långt borta. Glädjande nog så har det blivit mars när jag åker upp igen och då kanske man slipper den extrema kylan på mellan -30 och -40 grader.

Hur ser då verksamheten som soldat på vintern respektive sommaren? Svaret är att det inte är någon skillnad. Samma uppgifter ska lösas så väl vinter som sommar, det som skiljer är metoderna.

Till exempel så har vi haft ett par vapenutbildningar under vintern. Jag tillhörde GRT-omgången (GRT = granattillsats till Ak5). Den veckan var det tyvärr väldigt kallt med temperatur ner mot -36 grader. Resultatet blir att man får anpassa verksamheten helt efter vädret. För oss betydde det att vi fick skjuta i kanske högst 2 min, sedan var känseln i fingrarna helt bort och man fick ta på sig tumvantar och springa en värmeslinga. En öppen eld gav begränsat med värme men en god moralisk boost. I övrigt fick vi skjuta riktigt mycket med drygt 100 övningsgranater och 3 skarpa spränggranater per person, vilket behövdes! GRT bygger mycket på känsla och förmågan att göra korrekta avståndsbedömningar är helt avgörande.

Om sanningen ska fram är jag glad att vi inte haft någon riktig förbandsövning under vinter. Jag har bara sovit ute i extrem kyla i 20-tält, som är uppvärmt av kamin, att göra det samma utan värmekälla är något jag verkligen inte sett fram emot. Förra veckan hade vi dock två nätter ute, en natt i enmans-tält och en natt i patrulltält. Som tur var var temperaturerna på natten aldrig lägre än -14 grader så även om sömnen inte var perfekt så var det ganska mysigt i slutändan. Att vakna upp i en relativt varm kokong på en säng av packad snö är en ganska härlig känsla.

I övrigt så har vi nu på plutonen blivit direkt påverkade av politiska beslut, även på ett individuellt plan. Riksdagens beslut att minska antalet soldater i Afghanistan skapar en osäkerhet om vilka som ska åka och inte åka. Beslutet om vilka enheter som ska få minskad personal är flera veckor försenat vilket skapar en väldig oro. Det är en process att förbereda sig inför insats och det är ganska påfrestande när allt sätts i limbo.

Vad är CAS?

Anmäl kommentar 06 Feb 20:55.
Skrivet av
i Artilleriregementet A 9, Close Air Support (CAS), Uncategorized

[Innehållet i följande text är kontrollerat mot redan öppna källor som finns tillgängliga på internet samt i publicerad form.]

När jag träffar kompisar utanför Försvarsmakten och kollegor inom Försvarsmakten och försöker förklara vad det är vi gör för något så möts jag ofta av stora frågetecken. En del inom FM har en vag uppfattning om vad CAS, close air support, är för något men för det mesta har de ingen aning. Och även om de på ett ungefär vet vad det är så har de ingen aning om hur vi arbetar. Det här inlägget ska försöka att på enklaste sätt förklara vad CAS är i grunden.

Definitionen av CAS är följande: ”Air action by fixed or rotary winged aircraft against hostile targets that are close to friendly forces, and which requires detailed integration of each air mission with fire and movement of these forces”

I detta finns ett par viktiga punkter som är avgörande för vad som är CAS. Dels att flyginsatsen är i närheten av egna förband samt att de krävs detaljerat samarbete mellan flyget och marktrupperna. Precis som begreppet antyder så är CAS understöd till markförband utfört av flyg. Så när flyget då ska understödja markförbandet, t.ex vid en stridskontakt där egna trupper blir beskjutna, så ligger det i sakens natur att det är i närheten av egna förband. Därför blir det då också extra viktigt att flyget har stenkoll på vilka som är egna förband och vilka som är fienden, om det skjuts indirekt eld i närheten osv osv. Där av den höga graden av integration, dels för flygets säkerhet och dels för markförbandens.

För att sköta samarbetet mellan flyg och mark krävs särskilt utbildad personal, en så kallad JTAC (Joint terminal attack controller) eller FAC (Forward air controller). Definitionen på en JTAC är följande: ”A qualified military service member who, from a forward position, directs the action of combat aircraft engaged in close air support and other offensive air operations.”. Det innebär dels att han/hon har en särskild utbildning (en ganska lång och mycket krävande utbildning dessutom) samt att denna är i en framskjuten position med ögon på målet på ett eller annat sätt. Bara där ifrån kan JTAC:en koordinera flyget på ett säkert och bra sätt. Detta är att jämföra med en eldledare som även han/hon måste ha ögon på målet för att leda in indirekt eld.

I Sverige så ingår våra JTAC:s eller FAC:er i en sådan kallad TACP (Tactical Air Control Party). Det är en mindre grupp som syftar till att kunna stötta marktrupperna med att leda CAS och indirekt eld. Övriga gruppmedlemmar har som uppgift att stötta JTAC:en/FAC:en i dennes arbete genom att till exempel utföra vissa delar som ingår när man kallar in flyg, sköta sambandet med egna förband, prata med flyget och vanliga soldatuppgifter som att köra fordon och försvara den egna gruppen vid sammanstöt.

I Sverige är det Artilleriregementet (A9) som har funktionsansvaret för CAS och därför är det också naturligt att mycket av vår utbildning på eldledningspluton fokuserar på CAS. Min personliga åsikt är att det är en mycket spännande tjänst då den kräver en kombination av högt fysiskt stridsvärde och omfattande tankeverksamhet. Att leda CAS är allt annat än en barnlek och det kanske också är därför som så få vet vad vi sysslar med riktigt…

Vill du läsa mer om CAS kan jag rekommendera Steve Call:s bok ”Danger Close”. Den behandlar visserligen amerikanska JTAC:s och då ofta i special styrkorna men den ger en bild av hur CAS kan fungera. Sedan så hade SVTPlay förut extramaterial till serien ”Krig för fred” där man intervjuade ett svenskt TACP i Afghanistan, det går säkert att hitta igen.

För övrigt så anser jag inte att Karthago (Boden?) bör förintas men att det är bra sjukt att det kan vara 30 minusgrader samtidigt som det snöar 3 dm på samma dag!

Svenska reserver

Anmäl kommentar 19 Dec 15:05.
Skrivet av
i Hemvärnet, Säkerhetspolitik

Intresset för försvarspolitik i Sverige generellt sett är minst sagt begränsat. Dock så finns det vissa medium där det faktiskt förs en diskussion. Förutom en levande bloggosfär så finns det även ett par organisationer som bedriver försvarsupplysning mot en bredare publik. Det kanske kändaste är ”Folk och försvar” vars huvudnummer är en årlig konferens där Sveriges maktelit samlas för att i alla fall diskutera försvarsfrågor ett par dagar per år. En något mindre känd organisation är ”Allmänna försvarsföreningen” som främst når ut genom sin medlemstidning ”Vårt försvar”. Det är alltid mycket intressant läsning och det är kring det senaste numret som det här inlägget kommer handla om.

Temat för det senaste numret av ”Vårt försvar” är personalförsörjning och flera artiklar tar upp de olika kategorierna av soldater som finns i dagens Försvarsmakt och det finns även ett par internationella jämförelser.

En artikel tar upp begreppet ”reserv”, det vill säga förband bestående av reservister. Vad är då en reservist? Det är en soldat som inte är militär som heltidssysselsättning, det vill säga en person som har ett civilt arbete men som kommer in för utbildning och förbandsövningar med jämna mellanrum. Dessa förband har ofta lägre ställda krav på förmåga och har historiskt sett inte används vid utlandstjänst. Detta är något som har ändrats på senare tid, till exempel i Danmark och Storbritannien, eftersom krigen i Afghanistan och Irak har tärt hårt på de reguljära styrkorna.

Enligt den beskrivningen av en reservist, hur många reservförband har vi då i Sverige enligt Insatsorganisation 2014? För det första så ser jag ingen avgörande skillnad mellan de nya GSS-T förbanden och hemvärnet, båda kategorierna har soldater som inte är heltidsanställda. Det är fortfarande ganska oklart i vilket grad GSS-T kommer övas men enligt de rykten som florerar så lutar det åt att de kommer övas (efter grundutbildning) i samma omfattning som hemvärnsförbanden. Skillnaden är att GSS-T kommer ha moderna utrustning samt vara skyldiga att genomföra internationell tjänst om så blir beordrat. Min poäng är att i grunden är GSS-T och hemvärnet lika och att båda faller under kategorin reserver enligt definitionen ovan.

Storbritannien har enligt 2010 års personalsiffror 55% reservister av den totala andelen militärer. Motsvarande siffra i Sverige enligt IO14 landar på ca 82% reservister av den totala andelen soldater (då fördelningen mellan reservofficerare och yrkesofficerare är okänd räknar jag på antalet soldater, samt att antalet civilanställda är även det okänt. Om man antar att samtliga ”luckor” i IO14 fylls av heltidsanställd militär personal så landar siffran på ca 65%). Kontentan är att Sverige kommer ha en betydligt högre grad reserver i sin organisationen än Storbritannien. Nu vet jag inte hur det ser ut i andra länder med ett yrkesförsvar men jag har svårt att tänka mig att siffran är så hög som 82%.

Reservförband behöver inte innebära någonting direkt dåligt, givet rätt utrustning och tillräckligt med övningstid så kan de bli fullvärdiga förband. Men som det ser ut i dagsläget där hemvärnsförbanden (som ändå utgör nästan hälften av Sveriges försvars räknat i antal soldater) inte övar mer än 8 dagar per år så ser det dystert ut. Man kan bara hoppas att GSS-T får mer övningstid än så, betydligt mer om vi ska förvänta oss att skicka dem utomlands.

 

Att gå ner i en flod

Anmäl kommentar 08 Dec 18:29.
Skrivet av
i Personligt

I helgen fick jag en bok med namnet ”You Kant make it up!”. Den tar upp smått galna idéer som olika filosofer gett uttryck för under årens lopp. Där finns ett kapitel om Heraclitus som menade att allt ändras och omformas, ingenting är statiskt.

Det här visade han genom en flod-liknelse. Vattnet i en flod (eller en älv som det heter här uppe) är ständigt i rörelse. Om du går ner i en flod vid ett tillfälle för att sedan gå ner i den igen en stund senare så är det inte samma flod som du nyss gått ner i. Det är inte samma vatten som rinner i den och vattendropparna tar alla olika vägar på sin väg ner för floden. Alltså kan det inte vara samma flod. Vid varje ögonblick är det en ny flod som forsar fram.

Detsamma gällde människor enligt Heraclitus. På den tiden som det går från att vi träffar en människa mellan två möten har denna personer samlat på sig nya erfarenheter, minnen, värderingar och åsikter. Det är inte samma person vi möter utan en ny person baserad på den gamla.

Varför väljer jag då att skriva om det här? När jag talar med min familj om mitt jobb och framtida utlandstjänst är deras största oro inte att jag ska dö eller skadas. Nej, de är främst rädda för att det inte är samma Emil som åkte som kommer hem. Att de upplevelser jag kommer få kommer ändra mig på ett negativt sätt. Jag kanske kommer hem med PTSD eller andra former av beteenden som gör att de inte känner igen mig längre.

Vad svarar jag då? Utan att ha läst Heraclitus vid det tillfället så svarade jag att jag ständigt förändras. Jag är inte samma person som jag var innan jag började studera vid Uppsala Universitet, eller innan jag gjorde värnplikten, eller innan jag åkte till Sydamerika. En människa är bara en samling erfarenheter och minnen och den vi är är baserat på vår historia, det är det som formar oss.

Viss finns det en risk att jag kommer vara med om jobbiga händelser men bara man tar sig igenom det så är jag övertygad att man växer som människa i slutändan. Sedan så har jag fått stort förtroende för Försvarsmaktens veteranvård. Kollegor från A9 har tyvärr drabbats av en del skador vid utlandsmissioner och mitt intryck är att de verkar fått god hjälp att komma tillbaka.

Vi är alla en flod och ska inte vara rädda för att ändras, för allt som oftast är det ett bättre ”jag” som kommer ut i slutet, även om vägen dit är kantad av motgångar och svåra stunder. Och det är det som jag säger till mina nära och kära, även om det kan vara jobbigt.

Long time, none written

Anmäl kommentar 21 Nov 21:45.
Skrivet av
i Artilleriregementet A 9, Boden, Close Air Support (CAS), Hemvärnet, Personligt

Det har varit ett tag sedan jag uppdaterade bloggen senast men jag har inte riktigt haft orken. Jag skulle kunna skriva ”tiden” istället för ”orken” men som en vän sa till mig:

”Det finns inget som heter ont om tid. Alla människor har 24 timmar om dygnet, det enda vi kan göra är att välja hur vi ska prioritera den tiden vi har.”

Plutonen hade höstens remi förra veckan och det som sker nu känns som en förberedelse inför våren. Någon rycker in på Livgardet, en annan tar C-körkort och jag ska få bekanta mig lite mer med CAS (close air support). Tanken var att jag skulle få följa med på en CAS-övning nu i veckan men det verkar ställas in, oklart varför. Men att anta att det har med Försvarsmaktens prekära budgetsituation att göra låter inte orimligt. Det är känt sedan tidigare att flera övningar under året ställts in i brist på medel.

Nästa helg har Liberala Studenter årsmöte i Uppsala. Det ska bli skönt att lämna presidiet så att jag helt kan fokusera på jobbet här uppe i Boden. Det här är mycket viktigare och ska jag åka på insats så vill jag vara så förberedd som möjligt, det är ändå ens liv det handlar om. Jag trodde att jag skulle kunna kombinera politiken och jobbet då man har ändå ganska mycket fritid som soldat med det har inte fungerat. I början var allt så nytt här uppe men nu känns politiken helt frånvarande, eller snarare orelevant. Jag har inget intresse av det längre. Som sagt, det ska bli skönt.

Nu till något helt annat, men jag känner mig ganska ofokuserad idag; A9 består av två bataljoner, 91:a med heltidsanställda soldater och 92:a med tidvis tjänstgörande soldater. Förra veckan hade 92:a krigsförbandsövning och det var en sak som slog mig. Alla tidvis tjänstgörande borde uppmuntras att gå med i Hemvärnet och man borde rekrytera aktivt från hemvärnsförbanden till tidvisa förband. Tidvis anställda kommer inte få ens i närhet av den träning de behöver, då kan Hemvärnet fungera som en varmhållningsplats för soldaterna som kan upprätthålla sina färdigheter. Samtidigt har hemvärnssoldater kontrakt idag som i mångt och mycket liknar det för tidvisa soldater, hemvärnssoldater har redan visat intresse av att vara en del av Försvarsmakten och faktum är att vi måste prioritera insatsförbanden framför Hemvärnet.

Ett problem då är att vi fyller förbanden med personal som sitter på två krigsbefattningar men det senaste från HKV gällande extra hemvärnsmän (se tidigare inlägg) är att detta inte skulle vara ett problem och i sådant fall kan man lika gärna löpa hela linan ut. Problemet är att riksdagen tycker detta är ett problem (i och med den ”nya” hemvärnsförordningen från 1996) med det är något för HKV att reda ut. Sedan så förväntar sig inte Försvarsmakten att fylla förbanden förens 2020 så fram till dess borde man uppmuntra hemvärnsmän att bli tidvis tjänstegörande soldater för innan dess borde det inte bli ett problem. I och för sig kan man ändra hemvärnets uppgift fram tills 2020 från att bara producera hemvärns förband till även ha ”utbildningsförband” som är till för att varmhålla personal som är krigsplacerade i andra förband.

Skillnader

Anmäl kommentar 30 Okt 17:28.
Skrivet av
i Personligt, Yrke/Tjänst

Detta inlägg består av två delar; En del om den hösten som varit och en del om vad som skiljer en soldats arbete från dels officerare men även studenter/civila.

Del 1

Första halvan av hösten bestod mycket av formell utbildning. Pistol, ksp 90, eldledningstjänst, CAS osv. Man kan säga att jag kommit in i ett andra skede med mer praktiska tillämpningar av de färdigheter jag lärt mig tidigare under hösten, vilket betyder övningsdygn. [Övningsdygn är för den oinvigde en form av arbetstidsreglering som inte är någon reglering. Man är livegen under arbetsgivaren där du inte är garanterad raster, mat eller sömn. Oftast är det dock inte så illa. På den positiva sidan ger ÖD rikligt med pengar och extra ledighet.]

Första veckan med övningsdygn var jag faktiskt något nervös. Jag har aldrig använt mig av en LK100 (jättestor ryggsäck) förut, hade en låg kunskapsnivå kring hur man rör sig som patrull och hade bara någon enstaka natt sovande i puppa. Det visade sig inte vara så farligt utan övningsupplägget var bra med goda förutsättningar för att lära sig.

Det finns ett ledord på plutonen som jag tycker är ganska bra; Att ligga i fält, med allt vad det innebär, ska inte vara något konstigt. Det är den naturliga tillvaron för en soldat. Med den inställningen finns det inget att vara nervös över, det är bara att försöka prestera och göra så gott man kan och tillslut har fältlivet blivit vardag. Dessvärre har FM inte råd med att ge så många övningsdygn per år som kanske skulle behövas. Det var betydligt lättare på värnpliktstiden då det bara var officerarna som hade övningsdygn, de värnpliktiga fick bara acceptera faktum och ge sig ut i skogen. Detta bidrar i min mening till en försämrad utbildning i dagsläget men så enkelt är det när regering och riksdag inte lägger en försvarsbudget som fyller behoven.

Nu ser jag med tillförsikt fram emot kommande övningsdygn. På en låg kunskapsnivå är inlärningsstegen låga och lätta att komma över och det ska bli kul att bli bra på det vi gör.

Del 2

En tanke slog mig nyligen kring vad det är som vi soldater producerar, vad syftar vårt arbete till? Som soldat producerar vi ingenting utöver oss själva (nästan alla andra yrken producerar antingen en vara eller en tjänst), med andra ord är det som att gå i skolan. Verksamheten syftar till att öka den enskilda individens humankapital. I skolan lär man sig matte, historia osv och i det militära har vi fysisk träning och lär oss skjuta olika vapensystem för att ta några exempel. Skillnaden är dock att i skolan eftersträvar man att ge sig goda studieförutsättningar som möjligt. God studiemiljö, raster, korta lektioner osv. I det militära syftar hela utbildningen till att lära sig färdigheter som man sedan ska sitta i ryggmärgen när man är trött, skitigt och hungrig. Det påverkar också utbildningen och därav skillnaden.

Hur skiljer sig då yrket soldat mot yrket officer? Nu är det inte jättelätt att generalisera om officerare då dessa kan vara allt mellan 1:e sergeant och general med mycket varierande arbetsuppgifter. Men jag anser att i grunden så är en officers uppgift att producera förband. De ska utbilda soldater (och i viss mån sig själva då de är en del av förbandet) som sedan blir ett förband. När förbanden är klara meddelas detta till regeringen som kan besluta om användning av av tjänsten ”eldledningskapacitet x 1 pluton” för att ta ett påhittat exempel.

Officerare ska alltså producera något utöver sig själva. Detta är nog något som man bör beakta om man funderar på att bli militär. Är jag redo att studera på Karlberg i 3 år och sedan i princip fungera som lärare under en lång tid av min karriär eller vill jag enbart fokusera på min egen träning och få det mesta serverat som soldat? Båda alternativen är utvecklande och givande, frågan är bara vad som passar dig bäst som person.

Gästinlägg: KMU Hemvärn

Anmäl kommentar 16 Okt 14:14.
Skrivet av
i Frivilligorganisation, GMU, Hemvärnet

I dagsläget så rekryteras personal till de befattningarna i Hemvärnet som har strid som huvuduppgift i huvudsak bland tidigare utbildade värnpliktiga samt nyutbildning genom GMU. I framtiden kommer detta att förändras till ytterligare fokus på utbildning genom GMU samt en förhoppning om att anställda soldater väljer att trappa ner genom att växla över till Hemvärnet.

De tidigare värnpliktiga har en uppsjö av olika befattningsutbildningar. Vissa är tillämpliga inom Hemvärnet, andra inte. De som har genomfört GMU saknar befattningsutbildning helt och hållet utan ska få denna av sina framtida förband. I dagsläget så löses detta genom att den nyrekryterade efter något år väljer att söka någon kurs, exempelvis till gruppchef eller förare. En del har inte möjlighet till detta då de har svårt att få ledigt från jobbet. Andra har hur mycket tid som helst och går alla möjliga befattningskurser.

Ett led i hemvärnets utveckling är tillförandet av fler fordon som lastbilar och bandvagnar och fler befattningar som till exempel stridssjukvårdare, något som kräver att allt fler behöver genomföra befattningsutbildningar för att fylla upp kompaniets olika tjänster.

Det är någon befattning i en skyttegrupp på ett insatskompani som den absoluta majoriteten av de GMU utbildade soldaterna kommer att hamna efter avslutad utbildning. Soldaten är då utbildad i att försvara stridsställning med sitt personliga vapen (AK4) samt pansarskott. Av de totalt åtta befattningarna i en grupp så kan gruppchefen och stf gruppchefen uteslutas, då de kräver en befattningsutbildning. Lika så försvinner stridssjukvårdaren av samma anledning. I en bandvagnsburen grupp krävs förarbevis på bandvagn och det är inte omöjligt att det kommer att krävas C-behörighet för Sprinten. Utbildningar som tar ett antal veckor att genomföra. Till gruppens fordon går det åt en ordinarie förare och en reservförare. Av gruppens åtta tjänster så återstår nu alltså tre som det i dagsläget inte kräver en befattningsutbildning för att bli placerad på.

På en hemvärnspluton finns det kulsprutor, granatgevär och prickskyttegevär som ska bemannas av utbildade besättningar. Inga av besättningarna kan bestå av personal som har någon av de tidigare listade befattningarna utom reservföraren. För dessa befattningar finns idag ingen organiserad utbildning med direktiv från nationell nivå. Utbildning av kulsprute-, granatgevärs- och skarpskyttar sker idag som kompletterande utbildning under helger. En soldat som vill rikta in sig mot något av detta måste alltså kombinera ihop ett stort antal övningar under flera år för att få någon större förmåga inom sin tjänst och då finns det samtidigt ingen som helst garanti för att denne ska ha fått en utbildning som är heltäckande. Kvar återstår då en eller två befattningar i varje skyttegrupp som en nyutbildad GMU soldat kan bli placerad på.

Jag anser inte att det är möjligt att upprätthålla kompetensen på varje befattning och vapensystem på ett kompani över tiden med systemet vi har idag. Allvarliga brister i uppfylldad kommer att vara standard. Självklart går det aldrig att ha varje kompani helt uppfyllt alltid. Det går det inte heller för det övriga försvaret, men det måste vara på en godtagbar nivå.

Lösningen är att den nyutbildade soldaten som kommer till kompaniet ska ha rätt kunskap för att kunna anta vilken befattning som helst i en hemvärnsgrupp utan att behövas kompletteringsutbildas av förbandet. Detta ska lösas genom en befattningsutbildning direkt efter genomförd GMU. Vilken befattning som soldaten ska utbildas mot ska bestämmas i samråd med kompaniet och den enskilde soldaten innan GMU:n är avslutad.

Fördelarna med detta är många. Den mest uppenbara är att soldaten genomför all utbildning på en gång, vilket skulle minska ledtiden från det att första kontakten tas vid exempelvis ett rekryteringsevent tills soldaten gör nytta inom sin befattning i förbandet. Det löser alltså grundproblemet. En annan fördel är att det påverkar soldatens privatliv mindre än dagens upplägg. Istället för att åka bort från jobb och familj ett antal gånger så sker detta enbart vid ett enda längre tillfälle. Lyckas man ta ledigt tre månader från jobbet kommer det inte att vara några större svårigheter att ta ledigt fyra månader.

Detta är även något frivilligorganisationerna behöver fundera över. Deras TFU-G ger dem visserligen rätt att placera personal i Hemvärnet men hur man än vrider och vänder på det så är det en väldigt kort utbildning som ger begränsad förmåga att uppträda som soldat. Att personal som utbildar sig inom frivilligorganisationerna har GMU som grundutbildning istället för TFU-G måste alltid eftersträvas. Att de då koordinerar sina utbildningar med Försvarsmaktens GMU utbildningar så att deras befattningsutbildningar börjar så snart GMU utbildningarna slutar skulle ge soldaterna möjligheten att genomföra bägge utbildningarna i ett svep. Att paketera utbildningarna precis som med Försvarsmaktens befattningsutbildningar har utöver de tidigare nämnda ytterligare fördelar för frivilligorganisationerna. Det stärker deras produkt som en seriös militär utbildning samt knyter dem närmare Försvarsmakten i en tid när frivilligorganisationernas monopol på många områden håller på att försvinna. Förhoppningsvis ökar det också hemvärnspersonalens militära kompetens på sikt då fler kommer att ha GMU istället för TFU-G i grunden. Detta förslag innebär givetvis inte att TFU-G ska försvinna utan enbart det ska bli enklare att kombinera GMU med befattningsutbildning från någon frivilligorganisation.

Störst relevans kommer detta att ha för Bilkåren, som med det nya TOEM inte längre kan bemanna ett stort antal befattningar, exempelvis bandvagnsförare, med personal med enbart TFU-G i grund då dessa är från och med nu kräver GMU.

Ett första steg att i att införa befattningsutbildningar direkt i anslutning till genomförd GMU skulle kunna vara att frivilligorganisationerna koordinerar sina utbildningar med GMU avslutningarna. Detta medför inga extra kostnader då utbildningarna skall genomföras i vilket fall som helst.

Nästa steg är den framtida befattningsutbildningen till stridssjukvårdare. Om Hemvärnet väljer att följa den utbildningsplan som gäller för övriga Försvarsmakten, vilket man får hoppas, så kommer den om jag inte har helt fel för mig att vara på fem veckor. Något som gör den svår att få redan kontrakterade hemvärnssoldater att ta sig tid att genomföra. Den kommer troligen inte heller att genomföras i Röda Korsets regi då en stridssjukvårdare är beväpnad, utan förhoppningsvis i Försvarsmaktens regi. I så fall är den en helt perfekt att genomföra som befattningsutbildning efter GMU.

Längre fram kan utbildningspaket för de olika vapenssystemen som kulspruta, granatgevär och prickskyttegevär läggas till som befattningsutbildningar.

- Christopher Swanson, Hemvärnssoldat

Att ladda batterierna

Anmäl kommentar 10 Okt 17:40.
Skrivet av
i Personligt

Från dag ett blir alla soldater uppmanade att skaffa en bostad utanför regementets grindar. Visserligen får man som soldat bo på kasern under hela provanställningen om 6 månader men ju förr man får egen bostad desto bättre är budskapet.

Anledningen till detta är att man ska komma från det militära livet, skaffa sig ett liv utanför arbetet. Överför man det här till den civila världen så är det väldigt logiskt, det skulle uppfattas mycket udda, för att inte säga ohälsosamt, om butikschefen på ICA hade ett rum inne i lagret där han/hon bodde.

Visserligen bjuder den militära traditionen (med värnplikt) att man bor innanför grindarna, men inte längre. En av effekterna med ett yrkesförsvar. Min uppfattning är att man behöver andrum, släppa arbetet och den militära tillvaron med allt vad det innebär med klädsel, uppställningar och kommunikation.

Det här är något jag har haft ganska svårt med, även fast jag från första veckan flyttade in i en lägenhet tillsammans med en kamrat. Jag tror det beror på att jag har bott i Boden förut, i grönkläder, som värnpliktig. Själva Boden betyder militärtjänst i min värld. Jag får hoppas att den bilden kommer förändras över tiden, att skaffa en sysselsättning efter arbetstid kan nog hjälpa till på vägen, även det något som officerslaget uppmuntrar till.

Det andrummet jag får blir således under hemresorna. Varannan helg åker jag söderut och hem till Uppland för att umgås med flickvän, vänner och familj (i den ordningen också). Första då kan jag koppla av och glömma allt som annars styr mina dagar. Och det behövs. Precis innan en hemresa är huvudet ganska grötigt och kroppen stel för att sedan på söndagen ha omvandlats till energi och glädje inför de kommande veckorna. Det har nog inte bara betydelse för min egen hälsa utan även för min arbetsprestation. Jag kan bara tänka mig hur skönt det måste vara att komma hem på leave från Afghanistan…