Skjutningen gås noga igenom före start. Övningsledaren drar upp riktlinjerna.

De lettiska soldaterna laddade och sköt med hjälp av skjutkoordinater från de svenska avståndsmätarna.

Läs mer på www.forsvarsmakten.se

Bengt Ekman, Development Advisor Sida, Peder Ohlsson, Chef NB TSU, Kristin Tallbo, Development Advisor Sida, Anna-Karin Johansson, SAK och Jonas Westerlund, tillförordnad chef Swedish Senior Representative.

Under söndagen träffades representanter från Svenska Afghanistankommitén, SAK, Sida och den svenska civila och militära ledningen i Mazar-e-Sharif för att diskutera läget i Afghanistan.

Anna-Karin Johansson, generalsekreterare, berättade om SAKs arbete och orienterade sig kring säkerhetsläget i de norra delarna i Afganistan. SAK har varit engagerade i Afghanistan i mer än 30 år och tänker fortsätta arbeta för den civila utvecklingen i landet.

Peder Ohlsson, chef för NB TSU, Nordic-Baltic Transition Support Unit, har tidigare arbetat åt FN i Afghanistan. Här tillsammans med Bengt Ekman från Sida.

Efter nationaldagsfirandet drog beachvolley-turneringen igång. Det handlade om 26 lag om minst fyra spelare som skulle göra upp. Det var varmt. Det var över 40 grader. Det tog sju timmar.

Vann, och det välförtjänt, gjorde ett lag från Lettland.

Frågor hänvisas till isaf-faltposten@wips.mil.se.

Richard Hedberg, Ekonomichef.

I veckan genomförde enheten Papa Lima en heldagspatrull i området Sholgarah, några mil söder om staden Mazar-e-Sharif.

Uppgiften var bland annat att besöka så kallade ”checkpoints” och träffa lokala poliser. Med på resan var Stefan Andersson, HQ Support Coy, som tyckte det var spännande och intressant att se landet utanför campområdena. Här kommer några bilder från hans synvinkel.

Igår kväll (torsdag) tog NSE emot en C-17. Det har de gjort förr och kommer att göra det igen. Men igår plåtades lossning och lastning. Det var fyra timmar med full action nästa hela tiden. Det finns en artikel om detta på forsvarsmakten.se.

I en vecka blev CNL vårt högkvarter när vi tillsammans med den svenska ambassadens sektion i Mazar arrangerade en uppläsning av pjäsen Seven som handlar om kvinnorättskämpar – på Dari, med afghanska politiker och aktivister på scen, på ett hotell inne i Mazar.
Både Ulrika och jag har tyckt att det var fantastiskt att få ta del av vardagslivet på campen, något som inte många civila fått uppleva, så väl som att kunna komma ut och träffa politiker, kvinnorättsaktivister och unga människor med en vilja att förändra samhället.
Kan man säga att det är mysigt på en militärbas? Jag tyckte i alla fall det. Vi har susat runt på basen: stått i matköer och druckit kaffe i mässen, promenerat campen runt och sprungit in och ut ur olika kontor, alltid bemötta med en trevlig och öppen attityd och nyfikenhet på vad vi gjorde där. Som civilist sticker man onekligen ut bland alla kamoflageklädda tjejer och killar.
Vi lyckades under vår vecka inte bara träffa politiker och aktivister i Mazar och Sheberghan, ha på oss våra livs första skottsäkra västar, gå på vårt livs första afghanska bröllop, utan vi lyckades till och med pricka in en TOA! De flesta läsare av denna blogg känner säkert till förkortningen, men för mig var det ett nytt begrepp – Transfer of Authority, då en bataljon avlöser en annan efter ett halvårs tjänst. Det inträffade i söndags, dagen efter att vi arrangerat vårt eget evenemang. Plötsligt befann vi oss på VIP platserna uppflugna på ett lastbilsflak typ fyra meter upp i luften, rakt bakom general Vesa, högste militäre befattningshavare för norra Afghanistan.
Honom hade vi inte möjlighet att byta några ord med, men vi har pratat desto mer med soldater, poliser, personskyddskillar och SIDA-personal stationerade i Mazar.
Vårt eget evenemang avlöpte väl. Visst var vi nervösa dagarna innan – vilka risker är förknippade med att göra ett stort evenemang om kvinnorättsfrågor med flera välkända politiker och aktivister? Vilka känslor eller aggressioner kan man tänkas röra upp? Kunde vi lite på att de medverkande inte skulle dra sig ur i sista stund? Hur skulle publiken reagera?
Evenemanget hade redan välsignats av guvenör Atta, som även garanterat säkerheten, men så vitt vi vet har det inte funnits någon som helst hotbild mot evenemanget eller mot några av deltagarna.
Efter åtta (!) inledningstalare, allt enligt afghanskt protokoll, kunde själva pjäsläsningen inledas. I publiken satt ungefär lika många män som kvinnor, dock i stort sett uppdelade på höger och vänster sida. Det regionala politiska ledarskiktet fanns väl representerat. Liksom civilsamhället. Bland publiken såg jag poliser, militärer och även en mulla, som under ungefär en och en halv timmes tid lyssnade till sju kvinnors berättelser om kamp för sina mänskliga rättigheter. När framförandet var slut inbjöds publiken att kommentera vad de just hört och ett tiotal händer räckets upp direkt. Kommentarerna handlade om att se och höra män ge röst åt kvinnors berättelser, om behovet av lagföra brott mot kvinnor och stärka skyddet för kvinnor och flickor.
Efteråt fick vi arrangörer höra av några av de tyska och amerikanska hjälparbetare som också kommit till evenemanget att de aldrig någonsin varit med om en sådan öppen diskussion mellan aktivister och politiker.
Så detta är en glimt från det vardagsliv och de aktiviteter som pågår och försöker pågå bland vanliga medborgare i Afghanistan och om jag fick önska mig något eller några saker så är det dels att fler samarbeten som dessa kunde komma till stånd och att soldaterna på campen kunde få se mer av det civilsamhälle som får utrymme att utvecklas nu när läget är relativt stabilt i norra Afghanistan. Jag är säker på att både svenska och andra styrkor skulle känna glädje och stolthet när de ser aktiviteter och organisationer som börjar kunna utvecklas efter åren av instabilitet och krig.

Tack för en fantastisk vecka i Afghanistan!
Hedda Krausz Sjögren, producent, regissör
Ulrika Rosvall, projektledare Svenska Institutet

Webblänkar:
www.si.se/seven
www.sevenwomen.se

Mitt namn är Karin Ström, jag jobbar normalt på Amfibieregementet i Berga utanför Stockholm som signalist på Ledningskompaniet. Innan sommaren förra året så fick jag reda på att jag skulle åka hit som Pers Ass. ”Vad är det Karin ska göra egentligen?” undrade mina kollegor efter att personalen som skulle åka på FS25 var presenterade. Pers assistent, personlig assistent, eller typ Pers röv låter inte ascoolt liksom.. ”Jag vet inte? Hon ska la boka volleybollplanen”, sa min plutonchef.

Inte riktigt kanske..
  Så efter sommaren i augusti så blev jag avdelad att redan börja min befattning som Pers Ass. Fortfarande undrande om vad fan det var förnågot, men jag var glad att jag fått en plats, definitivt inte alla som ville åka fick ju det liksom.

Går in på S1 (personalstaben) där mina två nya chefer möter mig.. (Vad är S1?) Vi sätter oss i ett pyttelitet glasrum där vi skall ha våran ”intervju”. De börjar prata om det ena och det andra och jag fattade verkligen i-n-g-e-n-t-i-n-g..

Nu, sisådär nio månader efter sitter jag här i Afghanistan, som Pers Ass. Och på normal svenska kan man översätta det så att folk förstår till personaladministratör.

Vi får se hur missionen slutar, förhoppningsvis bra, jag har i alla fall lärt mig otroligt mycket på bara dessa nio månaderna med förberedelse om vad S1 är och gör, och det är nu man faktiskt förstår hur mycket bakomarbete det är med all personal och vad denna avdelningen egentligen pysslar med. Har lovat mig själv att jag ska aldrig mer vara den otrevliga personen som bara bryr sig om sig själv, för det är många som inte förstår hur mycket arbetskraft som faktiskt går åt på en liten ”skitsak” som man många gånger kan lösa helt själv. Men nu ska jag absolut inte vara bitter för det är inte min grej. Har mött så många fantastiska människor hittills, och en del personer som man trodde var helt överkörda har visat sig vara precis tvärtom. Med det sagt så ångrar jag absolut inte att jag åkte med, även om jag känner mig som en fånge inne på en anstalt. Har inte varit ute från campen på snart tre veckor, längsta löpspåret är cirka 1 kilometer, maten lagar sig självt och tvätten tvättar sig självt.

Hur som helst, det var lite bakgrunden och nu tänkte jag tillsist skriva lite när jag fyllde gammalt, till och med så gammalt så att någon har målat rynkor på min bild som sitter uppe på min barre.. Jag blev 25 år i lördags den 18 maj.

Dagen började med att min underbara rumskamrat Anna som är Travel, reseansvarig, för FS25 väckte mig med sin skönsång och med två små paket och ett litet rosa ljus. Sedan målar jag på mig lite mascara då jag faktiskt vill se lite vaken ut… Gick och åt frukost och direkt efter det till kontoret där G1 från FS24 väntade och min egna FS25 personal. Världens goaste kollegor hade köpt tårta och de sjöng även för mig! Dock lite fail då tårtan var alldeles möglig..

Jaja, dagen gick vidare med godis, sandstorm, alkoholfri öl, lite godis till, följt av en trevlig och god trerätters middag med ännu en födelsesång, Sverige vann hockeyn, grabbar från 24an spelar typ en hel koncert på mässen och avslutas med ännu mer godis till ESC.

Drygt två veckor in på insatsen så tycker jag att dagarna flyger fram, känns som att man inte hinner göra någonting innan det är kväll igen och klockan är minst 22. Jag tror att hela förbandet tycker att det äntligen är skönt att vara på plats i insatsområdet, den där tråkiga Livgardet-perioden tog nog slut på de flesta och man gick bara och väntade på att få rotera. Nu är vi här och det är varmt och skönt än sålänge, hellre den här värmen än kylan vi hade i vintras i fem månader.

Hälsningar Karin Ström

Vid en olycka är det viktigt att skadade får snabb och rätt behandling på olycksplatsen, samt att rätt typ av skadade prioriteras. Den lettiska enhetens omhändertagande var mycket bra, menar förbandets medicinskt ansvariga.

AFGHANISTAN

Under onsdagen övade svenskarna i Afghanistan omhändertagande av skadade tillsammans med en pluton från Lettland. Övningen är viktig, eftersom båda länderna ingår i det gemensamma förbandet NB TSU, där även Norge och Finland ingår. Det fiktiva scenariot var att en svensk personaltransport vält på en väg – och att de skadade fått assistans av en lettisk enhet.

- Eftersom vi arbetar tätt tillsammans är det mycket viktigt att allt fungerar som det ska ifall en olycka inträffar. Vi testar alla delar av räddningsarbetet – från omhändertagande till att upprätta sorteringsplats av skadade transport från olycksplatsen och samband med ledningscentralen, säger läkaren Robert Wiesniewski.

Övningen genomfördes problemfritt. Rätt typ av skadade prioriterades.

- Som det fungerar vid en olycka i Sverige. Sjukvårdspersonalen som anlände fick den information de ska ha. Det handlar om status på patienten och vilken initial behandling de fått, säger medicinske planeraren Jenny Svensson.