Till övergripande innehåll Om webbplatsen, tillgänglighetsinformation Startsidan Nyheter Innehållsöversikt Sök Vanliga frågor och svar Hjälp Kontakta oss Juridisk information
Du är här:

myndigheten

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

till myndigheten

jobb & karriär

Flygmekaniker, skyttesoldat, kock eller sjöofficer? Oavsett vad du vill göra i Försvarsmakten börjar din resa med en grundutbildning.

till jobb & karrär

bloggportalen

Här finns information om Försvarsmaktens värderingar, våra uppgifter från riksdag och regering och hur vi arbetar för att lösa dem. Här finns även fakta om myndighetens ekonomi, upphandlingar och tillståndsgivning.

Du är här

Kabul all inclusive

afghanistanstyrkan

Förnuftet vet om att känslan som dyker upp är fel. Alla intryck säger mig att jag är på en bakgata i Delhi, gått vilse Bangkok eller i okänd stad i Filippinerna. De smala gränderna, konstiga dofterna, ologiska planlösningen och folkmyllret. Kabeldragningarna mellan husen där man bara drar en ny kabel från grannen när man behöver mer ström eller vill ha internet leder till att det ser ut som om det hänger toviga garnnystan i gränderna mellan husen. Associationerna som görs i huvudet tar mig till fel plats.

 

Men det förnuftet vet om, är att jag befinner mig på Resolute Support Missions högkvarter i Kabul. Mitt inne i Kabul, i hörnet av vad som kallas Green zone, vägg i vägg med amerikanska ambassaden i en liten och trång camp, ligger RS HQ. Här skall jag tjänstgöra en period för att stödja våra tyska kollegor och dessutom möjliggöra att en svensk kollega kommer hem på leave.

 

En annan känsla som är stark gör att jag tror att jag är i ett fängelse.  (Även om jag som tur är aldrig har suttit inne och vet faktiskt inte hur det ser ut från insidan så har jag ju sett amerikanska filmer!) De drygt tio meter höga murarna och staketen, de otaliga vakttornen och de gigantiska stålportarna gör helt klart känslan berättigad. Murarna och insynsskyddet som hindrar motståndaren från att spana eller påverka oss med direkt riktad eld förhindrar lika effektivt mig från att se eller bege mig ut på stan. Skyddet gör samtidigt att jag inte har sett någonting av det riktiga Kabul som finns utanför.

 

På en yta av cirka 300 x 400 m har man lyckats att klämma in boende, kontor, matsal, gym, reningsverk, elverk, helikopterlandningsplats och allt annat som ungefär 2300 människor behöver för att kunna bo, leva och arbeta. Det mesta är temporära lösningar som blivit permanenta med tiden. Det är ganska få kvadratmeter som inte har en funktion. Baracker och containerns är nu stapplade ovanpå varandra, ibland till och med i höjd av tre stycken. Tyvärr kan jag inte hela historien men jag antar att allt började som en snabb temporär lösning på tidigt 2000-tal och sedan dess är staben kvar.

 

Vissa som bor här känner sig nog instängda, med all rätt. Och det är ett påfrestande liv. Både för huvudet och kroppen. Här finns sannolikt nog med jobb att göra för att kunna jobba 25 timmar om dygnet, du har max fem minuters promenad mellan ditt kontor, matsalen eller boende och du är alltid tillgänglig. Det är alltid ett konstant myller av människor och du är aldrig ensam. Du behöver vara general för att har eget boende. Här bor många i dubbelrum och fler i 4-bäddsrum. Gymmet är oftast fullt och jag vet de som tränar riktigt tidigt på morgonen eller sent på natten bara för att slippa köa till maskinerna. För de som gillar att springa är det också en utmaning. Den ”löprundan” som jag tycker fungerar är ca 890-900m och innehåller 10st 90 graders hörn att passera. Med andra ord är det svårt att få ut löpsteget och mina milpass är mer en utmaning för huvudet än kroppen…

 

Hälsoperspektivet ska vi inte ens tala om. Stäng munnen när du duschar är rådet. Läkarstationen uttryckte att det är frågan ”när” och inte ”om” du drabbas av magsjuka. Luftkvaliteten i Kabul är ökänd för att vara katastrofal och jag läste en rapport som det danska ”folkhälsomyndigheten” hade gjort för några år sedan för sin personal. De likställde luftkvaliteten med dålig dagar i Peking eller liknande ”smogstäder”. Och med tanke på att det ofta luktar riktigt, riktigt illa (avföring, kemikalier och dofter som jag inte ens kan identifiera) vill jag nog inte veta vad jag andats in.

 

Men samtidigt så måste jag säga att livet var bra här, trots allt. Efter ett tag kände man inte att det luktade (förutom när man precis duschat och var ren själv), jobbet var väldigt stimulerande och det gick ju att löpträna. Det var bara att stoppa in öronpropparna lite hårdare så vaknade man inte och min rumskamrat var en trevlig prick. Maten i matsalen var riktigt, riktigt bra. Utbudet av rätter var stort och det fanns alltid färsk frukt, nybakade kakor/desserter. Och inte att förglömma, det fanns glass varje dag!!!

 

Så efter drygt en månad på RS HQ räcker det med att konstatera hur livet är här, gilla läget och man behöver inte bara klaga. När jag återvänt till tillbaka till camp Marmal är jag många erfarenheter rikare, har fler nya multinationella vänner och är några kilo tyngre.

Foto: Försvarsmakten/Mattias

Foto: Försvarsmakten/Mattias

Foto: Försvarsmakten/Mattias

Foto: Försvarsmakten/Mattias

Foto: Försvarsmakten/Mattias

Foto: Försvarsmakten/Mattias

 

Mattias – Rådgivare OCC-R AT

Officiell blogg

Detta är en formell myndighetsblogg från Försvarsmakten som modereras av anställda ur FS 34.

1 kommentar

  • Carolina 14 november 2017 02:30

    Alltid lika spännande läsning när du sitter bakom pennan! Kul att du delar med dig om hur er vardag ser ut! Stort lycka till Fs34 och välkomna hem!!
    //Carolina

delta i diskussionen ↓

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *